En helg längre än andra...

... tillbringar jag i Dalarna.  Det är några dagar sen jag kom hem men den alstrar fortfarande energi och värme i mig. 

Den är självklart inte längre i tid men i känsla, kanske är det att jag just nu känner mig mer närvarande i nuet men den känns längre än de 48 timmar jag befinner i min uppväxts landskap. 

Dalarna, sådär vackert och rogivande. Det är tryggt att komma hem till en miljö där man känner varje vinkel och vrå. Jag njuter doftande kaprifol i mammas trädgård som spricker av växtglädje. 

Regnet har verkligen mättat jorden så växtligheten exploderat och det är så vackert. Mitt rum doftar rosor. Min kärleksfulla mamma har ställt in en vas med rosor från trädgården och jag somnar och vaknar till rosdoft och den vilsamma tystnaden som byn omges med. Det är en vacker plats och här bor några av mina viktigaste människor i livet.

Jag vaknar till min mammas sång nere i köket, det är ett fint sätt att starta dagen - med sång. När jag kliver upp sitter hon i trädgården och äter frukost samtidigt som hon läser en bok. Jag gör henne sällskap där. Sådana morgnar saknar jag att inte bo i hus och på en naturnära plats. 

Jag möter min bror, hans fina sambo och världens finaste lilla Louie som närmar sig 4 månader. Han är så fin och med en glimt i ögonen som gör att jag anar att det kommer bli mycket bus i hans liv. Han bär "Life is good"-tröjan som jag köpte på Hawaii och som han fick som en välkommen till livet present av mig. 

Huset som blev deras nästan samtidigt som han föddes har fått deras detaljer och de har skapat sitt hem. Jag tycker så mycket om att hänga med mina syskon, de är så härliga personer var och en på sitt eget vis. Som den storasyster jag är så är jag stolt över dem alla, deras förmåga att följa drömmar och de berikar mitt liv.

Det är en vacker helg som ger mig energi. Natur, möten och kultur möter mig i en skön kombination samtidigt som jag får många vilsamma stunder. Det är en av mina hemplatser i världen där min växtkraft fått blomstra och som fyller mig både med inspiration som med frid. Jag reser bort och kommer hem. Det är skönt att ha många platser och underbarlingar att komma hem till. 

Det är grön barmark när jag anländer till Leksand..

.. så den vita julen finns fortfarande på önskelistan.

När jag skriver på facebook att jag är på väg hem så kommenterar min gudmor att hon sprang på min morfar igår. Då känns det i hjärtat lite. Vad jag önskar att jag kunde springa på honom och mormor sådär eller att vi åtminstone bodde närmre. Den här julen är de kvar i Gällivare medan större delen av familjen samlas i Dalarnas famn.

Ett varmt välkomnande av mammas man som följs av hunden Ronjas glädjeskutt. Jag landar med en kopp the i pedagogiska mammans kök. Där har muminfamiljen med sitt fina hus flyttat in för att fira jul med oss.

Cloudberry...

.. betyder hjortron på engelska. Molnbär. Visst är det vackert när man tänker efter.

Cloudberrie är också en bloggare från Gällivare som jag följt i flera år. Idag överraskar hon mig med en julepresent som gör att jag blir så glad så jag gråter en skvätt. Både av glädje över oväntad generositet men även för att hon hittat något som jag letat efter.

Utan min vetskap har hon letat reda på min adress och klätt in ett paket i julskepnad som väcker glädje där det ligger bland fönsterkuvert på hallgolvet när jag kommer in från ett vintervitt Stockholm.

Men det är när jag öppnar det och finner en dvd jag blir andlös. Det är en julkonsert från Gällivare kyrka som är så vacker att den öppnar hela mitt hjärta och fyller mig med julkänslor. Det sjungs både på samiska och svenska. Fantastiska Sofia Jannok som jag tycker så mycket om är också med. Jag har velat ha denna dvd sen jag tittade på den hemma hos pedagogiska mamman som fått den i present av mina morföräldrar. Men när jag har letat vid besök i Gällivare så har den varit slut eftersom den är några år gammal.

Cloudberrie vet hur mycket jag tycker om den här konserten tack vare att jag nämnde den i en kommentar kring luciastämning. Jag vet inte hur hon lyckades få tag på den och hur hon fann tiden i julvimlet. Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet för denna gåva som jag kommer att vårda ömt och titta på i juletid varje år.

När jag får tag på Cloudberrie via mail så säger hon att hon ville ge den som tack för det jag ger henne via bloggvärlden och den vänskap som har växt fram där. Vi har aldrig lyckats träffas även om vi i efterhand har konstaterat att hon sett mig på stationen när jag lämnade Gällivare för 3 år sedan. En vacker dag hoppas jag vi gör det i verkligheten också.

I läsandet av Cloudberries blogg då jag ser alla fina bilder från Gällivare så längtar jag hem. För Gällivare är hemma. Jag är född där och mina morföräldrar bor där och jag har tillbringat så mycket tid där. Själv har jag inte bott där sedan jag var en mycket liten bebis. Jag har flera hemorter som är mina i hjärtat. Det är dels Gällivare, Leksand, Gammelstad (Luleå) som är min historia men även städerna Göteborg och Stockholm som jag själv valt.

I min introduktion skriver jag att jag bär min hemkänsla med mig men det innebär också att det alltid finns platser som saknas i mig och som jag besöker i tanken. Ibland fyller det mig med vemod. Jag är en nomad i livet och jag vet inte hur det blev så. Jag tror jag är född som en livsresenär med en viss rastlöshet, rotlöshet men samtidigt en känsla av frihet.

Tänk att någon i en annan del av landet som aldrig träffat mig har ett hjärta så stort att hon valde att skänka glädje som för mig inte kan mätas i ett ekonomiskt värde. Jag tror att vi alla kan välja om vi gör det här till en bättre eller sämre värld och jag tror att handlingar från hjärtat gör hela skillnaden.

Jag åker från ett hem till ett annat...

.. då jag lämnar mitt hem i Stockholm och åker till den plats i Dalarna där pedagogiska mamman bor.

Det är skönt att då och då lämna storstadsbruset bakom sig och bara vara på en vacker plats som känns som hemma samtidigt som jag lämnat den bakom mig. Tur att jag kan återvända ibland.

Jag har flera platser som känns som hemma för mig, miljöer där jag hör hemma på något vis. Det är resultatet av att pedagogiska mamman flyttat från en del av landet till en annan och sen har jag på egen hand flyttat vidare. Därför känns Gällivare, Gammelstad (Luleå), Häradsbygden (Leksand), Göteborg och Stockholm som mina hemorter i någon form. Det finns en anknytning där som inte enbart handlar om släktskap utan om någon form av trygghet på platsen. Det gör att jag känner mig lycklig över alla mina hemorter men samtidigt kan det finnas en hemlängtan som är svår att stilla då det alltid finns ett hem att längta till.

På senare år har mitt ursprung, vår familjehistoria och vad släkten bär med sig blivit viktigt för mig. Det känns som det är en del av den jag är och det jag bär med mig. Igår fick jag ett helt fantastiskt armband i posten, ett gammalt hantverk i ny tappning genom ett tennarmband som Stina (som bor just i Gällivare) har tillverkat till mig efter beställning. Det blir fint till mina höstklänningar och passar en liten Pippiprincessa som mig som gillar just de här färgerna. Jag har själv inte samiskt påbrå (även om det faktiskt händer att jag får frågan) men för mig blir det en fin påminnelse om det Lappland som jag bär inom mig och som är en del av mig.

Idag kryper jag dock till kojs en by som vilar i tystnad. Det känns skönt att vara här. Lugn, ro, vila och trygghet kännetecknar denna plats. Jag har vandrat på dessa grusvägar under större delen av min uppväxt, jag har gått i byskola här och jag har badat i byarnas alla tjärnar. Kvällen sveper in, jag somnar snart med vetskapen om att imorgon gryr en ny dag på alla mina hemplatser och var jag än är i livet så finns de alltid där.

Störst av allt är kärleken

Står det på det fina handgjorda kortet som Vildaella gjort till mig. Det får skärmflygaren tillsammans med prickiga paket och blommor då han idag får komma hem från rehab station. Rehabiliteringen fortsätter men han får bo hemma igen.

Jag flyttar tillfälligt in hos honom. Mina rosa converse står i hans hall och flirtar med hans snygga svarta converse med smala vita ränder. Mina kläder har trängt in sig i trånga utrymmen och i städskrubben bor min hårfön. Jag har längtat efter att den här dagen ska komma. Han har fattats mig i vår vardag. Semesterdagarna ligger framför mig. Dagar då jag enbart vill vara i all enkelhet, utan krav och måsten. Vila upp mig från trötthet och åkande och bara vara i hans närhet.

Jag lyssnar på höstens vindar som viner runt knuten och leker med dansande löv. Löv som leker tafatt och virvlar vidare. Det gör jag också och jag bär med mig tanken om att störst av allt är kärleken. Kärleken till livet och alla de som delar det med mig.

Home sweet home..

Efter en skön tågresa där tanken fick leka fritt så är lilla trion hemma igen i Svedmyras grönska. Packningen från nedresan hade utökats med nyplockade hallon, en nyskördad gurka, rosenrot, en vit lilja och väldoftande luktärter i sprakande färger som nu står i en liten vas vid sängen. Allt ifrån min mammas underbara trädgård. Men även mammas hembakta hallonkaka, hennes dr Stones ört-thé blandning, en aloe vera planta och salvia plockad av amerikanska indianer (för att rena hemmet med) fick följa med på färden mot storstaden.

Det är alltid skönt att vara hemma men jag saknar att inte ha hela familjen nära, den familj som faktiskt finns gestaltad på bilden fastän i lite annorlunda skepnad (jag är den gula med röda prickar om någon undrar). Familjeporträttet är målad av en vän till familjen som är konstnär.

Som ni ser är vi en stor familj och det kanske kräver en presentation:

Pedagogiska mamman och sen hennes händige man stoltserar över följande familj:

Största syster yster = Moi!
Mellan syster yster = Min älskade kvicktänkta syster som bär på det lilla mirakel som snart gör att jag även kan titulera mig moster. Hon som bidrar till att det här är kärlekens år.
Lilla syster yster = Yngst av systrarna men redan en gammal själ med kreativitet och klokskap som kännetecken.
Mellanbrorsan = Ett sportintresserat, socialt yrväder som charmar alla och har en värme som går rakt in i hjärtat.
Minstingbrorsan = Med ett hjärta av guld och en musikalisk talang som får Vidas ögon att tåras av stolthet när han står på scenen. Dessutom den enda i familjen förutom Vida som verkligen verkar förstå smurfarnas storhet.

Sen har jag ytterligare familjemedlemmar på annat håll, kanske skriver mer om det en annan gång... vi får se. Är iallafall oerhört tacksam över denna brokiga syskonskara som valt helt olika livsvägar men det som förenar oss är att vi är självständiga, målmedvetna och alla följer sina drömmar. Det tycker jag är ganska stort.

Med sommar i hjärtat och ro i själen.

I skymningen vandrar jag över gruslagda slingrande vägar och blickar ut över sommarängar, knuttimrade röda hus och en spegelblank tjärn. Jag är hemma. Hemma hos min familj och i den by som ligger så nära min barndoms nejder. Det är vackert och annorlunda från min nuvarande vardag. Det känns lugnt, tryggt och vilsamt. Kontrasten jag såväl behöver emellanåt och alltid återvänder till.

Det här är ett av mina hem, som jag skrev i min presentation så är min hemkänsla något jag bär med mig och jag känner mig hemma på flera platser. Men här finns delar av min historia. Här har jag växt upp och levt under en stor del av mitt liv. Det är en plats jag tycker mycket om och där jag behöver tanka kraft ibland. Sedan återvänder jag till storstaden och njuter av allt den har att erbjuda. Men just nu är jag här och kan sova med öppet fönster där lugnet och stillheten vibrerar i tystnaden som ibland bryts av ljudet av en bil från vägarna som gömmer sig bortom åkermark.

Min byskola ligger några kilometer härifrån. Den nu är större än den var på min tid och de har asfalterat hela skolgården av någon märklig anledning.. på vår tid var det grus och gräs som gällde. Men staketet och uthusen är sig lika. Vissa saker förändras inte.

Ute i trädgården väntar hallon på att bli plockade och i vårt vackra växthus växer söta små tomater och i taket ringlar vinrankorna. Min mammas gröna fingrar sprider vardagsglädje såväl i trädgård som i goda måltider men även i alla vinklar och vrår i huset. Ett långt tag trodde jag att jag inte fått något av detta då jag kunde glömma att vattna kaktusar men idag så har jag överfulla fönster i mitt lilla hem i stadens utkant så jag har nog ärvt åtminstone ett grönt finger eller kanske två.

Nu är det dags att koka en kopp the, gå barfota över gräsmattan och sedan sätta mig med en bok i grönskans blommande trädgård. Kanske det blir ett dopp i byns tjärn eller så blir det ett dopp i naturens skönhet. Båda svalkar själen om dock på olika vis..