måndag 31 december 2018

2018 har sina sista skälvande dagar...

... lediga sådana för mig, åtminstone lediga från jobb. Jag har en text som ska in och nya koreografier till våren att göra. 
 
Jag läser att i Norge kallas dagarna mellan jul och nyår för Romjulen och att man förknippar dessa med att vara med familj, njuta ledighet men även att ta sig tid för reflektion kring året som var och det som kommer. Jag har gjort allt det men lite sådär lagom mycket. 

På instagram kan man få fram årets 9 höjdpunkter, det vill säga de mest gillade bilderna. Det här blev mina och även om de speglar härliga ögonblick så tänker jag på att de andra gillar kanske ändå inte är mina höjdpunkter under året. Mina hade handlat om min nya brorsson, att min magiska drake hade den lyckad operation av axeln men även att jag ska bli faster igen. De hade lyft fram en härlig semester med två resor till Gammelstad, dagar i Byske och härlig tur till Finland. Det hade handlat om att jag kommit in på en kurs i kreativt skrivande och gått utbildning i dans för psykisk hälsa. Så det gäller att minnas att ens egna höjdpunkter är de som värderas högst, inte de i andras ögon. 

Snart vänder vi blad till det öppna 2019 där nya äventyr väntar. Jag tror det blir ett spännande år. 


söndag 30 december 2018

Jag lovar också att göra misstag....


...precis som det beskrivs på dagens bild i kalendern från Herregud och co. Ska man kunna utvecklas så behöver man ju det.

Det var en bra påminnelse idag, jag fick syn på den när jag nyss surat över att jag återigen inte förstod virkbeskrivningen som min syster hjälpt mig att tyda och även virkat en provstjärna till mig. Jag surar och svär.. sen tar jag mitt förnuft till fånga och kontaktar min syster. Hon skickar omgående en pedagogisk beskrivning och en liten film. Min fina syster.

Men vi behöver hedra misstagen och att vi vågade. Jag har de där fina stjärnorna från mönstret som mål men behöver ha tålamod att mina första stjärnor kommer vara knöliga och ojämna. Jag lär mig ju något nytt. Vi behöver även ha tålamod med andras misstag och att vi alla är på vägen utveckling i livet. De hinder vi möter kanske inte är desamma som andras men jag tror verkligen att de flesta gör så gott de kan. Då behöver man vara tolerant med misstagen och vandra vidare med nya erfarenheter. 

lördag 17 november 2018

Stjärnorna finns överallt....


... man finner dem där man minst anar, som på en vacker gammal grind man kan kliva in igenom en fredag i november. För många år sedan lyssnade jag på ett fantastiskt sommarprogram som fick en tanke att stanna i mig där en astronom påminde oss om att vi är alla stjärnornas barnbarn då vi är sprungna ur stjärnstoft. Det är så vackert.

Under den där rosten kan du fortfarande finna lyskraft från stjärnan om du väljer att se den. Stjärnströsslad kliver jag in genom grinden för att sedan lyssna på vackra samtal på cafe Himlavalvet. Det är som att vara i en annan värld för en stund och det känns som inledningen på en bok. Kanske skriver jag den en dag. 

söndag 9 september 2018

Röstat...


... och hoppas alla använder sin demokratiska möjlighet att göra detsamma. Sen hoppas jag man lägger det på något av de partier som är medmänskliga och öppna för olikheter och ser att vi kan alla vara en del av varandras regnbågar.

Jag brukar inte vara nervös på valdagen, men idag är jag faktiskt just det. Jag känner en oro för hur makt kan användas i "fel" händer. Jag känner en oro för hur vårt samhälle skulle gå bakåt istället för framåt. Men jag röstade med hjärtat och för det jag tror på (vilket faktiskt blev olika partier i de olika valen). 

söndag 19 augusti 2018

För 10 år sedan så började jag blogga...

.... det var inget stort beslut utan bara något som handlade om att jag ville skriva igen och att jag behövde en plats för mina egna tankar. Det förändrade mig, gav mig vänner och har lett mig in på fler spännande vägar än jag kunnat ana.

De senaste åren har den här bloggen varit mer sömnig än det skrivforum den en gång var för mig och det är inte så konstigt, ibland kan jag känna att nya inlägg blir upprepningar av gamla inlägg eller att jag inte tar mig tiden att sätta mig ner i ett liv fyllt med annat. Men jag har saknat skrivandet och hade ett samtal med en mentor som sa att då måste du tillbaka till att skriva bara skriva och kanske inte analysera så mycket eller invänta lusten.

Vad som hände var att jag bestämde mig för att utmana mig själv för att bara göra det, skriva dagligen under en period utan någon ambition att det skulle vara bra eller någon skulle vilja läsa det. Min idé var att skriva varje dag från att sommarpratarprogrammen började och tills dess att de tog slut. Idag är dagen för sista sommarprogrammet och också dagen när utmaningen avslutas och det har verkligen varit nyttigt att bara skriva, ibland inte ens orka läsa det man skrivit utan bara lämna det och skriva ett nytt nästa dag. Att skriva efter en fullspäckad semesterdag eller på en platta som börjar ladda ur. Men jag gjorde det, skrev i ungefär 60 dagar och för mitt skrivande har det varit nyttigt, man har inte haft tid att tänka på att det ska vara bra eller innehållsrikt eller välformulerat när man vet att man måste skriva ett även nästa dag. Det var nyttigt för mig.

Det känns symboliskt att den sista dagen på denna utmaning sammanföll med den sista dagen på skrivarkursen som varit helt fantastisk men också oerhört intensiv. Den gav så oerhört mycket och jag fick vissa verktyg som verkligen föll på plats och nu kan jag starta en ny skrivarresa.

Och sommarpratarna då? Ja, ännu har jag inte hunnit lyssna på alla men när jag gjort det ska jag återkomma med vilka som var mina favoriter och vad som berört mig. Men det blir en annan dag. Nu tänker jag blogga som jag vill. Nu börjar en ny skrivarresa.





"Man vill inte slösa bort sin kreativitet...

... genom att skriva gamla vykort" säger Bob Hansson.

Det är sant, vem vill skriva alla vykort från semestern man var på förra året. De ögonblicken är förbi och inte lika roliga att skriva om nu som när de uppstod. Vad han menar är att om man planerat sin bok och story för mycket i detalj vilket har varit roligt och kreativt så blir man ju en sekreterare som sedan ska nedteckna den istället för att bara skriva på och se vart berättelsen tar vägen.

Jag gillar verkligen det synsättet eftersom en av de orsaker jag aldrig börjar skriva på en bok är för att det där planerande långa sättet nog inte passar mig, utan snarare att bara se var man hamnar. Lite som när jag backpackat jorden runt, några av de vackraste platserna och spännande mötena inte var inplanerade i resrutten utan bara dök upp i ens väg. Man kan ju ha en idé om vart man ska men om man stakar ut rutten med för tajt tidsmarginal kanske man missar den verkliga resan.

Metoden vi får lära oss passar mig, den innebär att om du skriver 2 timmar per dag kan du ha klart ett råmanus till en bok på 3-5 veckor, det låter magiskt men sant. Genom att skriva snabbt och ha roligt under tiden så växer berättelsen fram och sedan kan du välja vad du gör med den när du är klar. Det är inte så att jag tagit tjänstledigt och ägnat 2 år på att skriva den. Min prestationssida fastnar så lätt när jag ska skriva i hur jag ska göra det, vad ska det egentligen handla om och vem ska vilja läsa. Istället för att öppna dörren för kreativiteten och se vad som händer. Idag började jag på en bok men imorgon kan jag börja på en ny om jag vill. Jag har hittat en teknik som kommer leda mig rätt.


fredag 17 augusti 2018

Imorgon kommer ni börja skriva på en bok..


... säger Bob Hansson på skrivarhelgens första timmar.

Det är fredag och regnet och solen skapar skådespel och skönhet över fredagskvällen. När jag anmälde mig utlovades en skrivarkurs som inte liknade de traditionella och det stämmer verkligen. Men nånstans känner jag mig helt trygg i det och känner mig närvarande, trygg, lycklig och inspirerad. En fredag härligare än andra.