lördag 29 augusti 2009

Jag sitter på bryggan...

... och blickar ut över vattnet.

Jag hör suset i vassen blandas med det avlägsna ljudet av trafik och ibland hörs musiken från festivalen popaganda. På andra sidan ser jag cedergrenska tornet sticka upp och jag påminns om Stockholms bästa julbord i fantastisk miljö. Naturhistoriska museet vilar högt över grönskan och är verkligen en vacker byggnad. Jag skymtar taket på bergianska trädgårdens växthus och minns ett besök där med pedagogiska mamman. Stockholm är sannerligen vackert och har så många vackra platser.

Skärmflygaren ska träna och jag har tagit en promenad under tiden och det är då jag hittar bryggan. Min bok och anteckningsbok blir liggande och så sitter jag bara på bryggan och lyssnar på ljudet från vattnet, trafiken och fiskaren som gång på gång kastar i sin lina i vattnet. Tankarna och känslorna löper fritt och den reflektion som jag såväl behöver får den plats den behöver. Vid vatten finner jag ofta lugn. En tillfällig tankeplats. Där vilar jag.

Tankeplatser kan jag hitta varsomhelst och jag behöver dem för jag gillar ju att reflektera och leka med tanken. Men den dagen jag flyttar in i mina drömmars pippihus så kanske jag bygger ett litet hus tillägnat tanken. Jag såg nämligen ett på en djurgårdspromenad som nog har just det syftet. Finurligt, klokt och vilsamt för själen. Där kan tanken få luft under vingarna.

torsdag 27 augusti 2009

Sofia Karlsson sjunger...

... sig rakt in i mitt hjärta.

Som en älva i en röd vacker klänning och med en röst som lyfter hela himlataket så står hon på vitabergsparkens scen och det är magiskt. Kvällen är varm och Vitabergsparken är överfull men alla stannar och lyssnar på denna röst som leker i trädkronorna och musikernas skicklighet. Mina vänner och jag tittar på varandra och ler.

Parkteatern med sina gratisföreställningar är sannerligen en gåva till oss och idag tog vi emot den. Sofia Karlsson tänker jag definitivt se igen, hon är fantastisk. I mitt stilla sinne undrar jag vad Dan Andersson hade tänkt om han kunnat se hur hans tonsatta dikter får stående ovationer och applåder som aldrig vill tystna.

Tack underbara Sofia Karlsson. Den här kvällen stannar i minnet och din sångröst i hjärtat.


onsdag 26 augusti 2009

Mörkret sänker sig över hagaparken...

... tidigare än vad jag tänkt mig och jag väljer att ta en kvällspromenad genom stan istället.

Skärmflygaren ligger nu på rehab station med hagaparkens lummig grönska utanför altandörrarna. Grönskan har en lugnande och inbjudande inverkan på mig men parkpromenaden får vänta till en annan dag då dagsljus fortfarande råder.

Att promenera genom vår vackra huvudstad är ett sätt att vila tankarna, bli inspirerad och att bara vara i steget för mig. Turister, vackra byggnader, vattnets kluckande, gamla stans gränder och sorlet från uteserveringarna på medborgarplatsen möter mig på min vandring.

En latte i min hand och sommarpratarnas tankar, klokheter och erfarenheter i min mp3 slår följe under promenaden. Jag har redan hört alla sommarens sommarpratare så nu har jag börjat lyssna om på program jag tyckte om eller som jag känner inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. Under lyssnande kommer minnen från när jag hörde programmen första gången.

Mitt kök som fylldes av Linda Olssons tankar om kärlek och vänskap. Jerry Williams stockholmstugg under söderpromenad. Malin Åkerström som berättar om USA och sina strapatser där samtidigt som jag tar den här bilden. Johan Lindeberg vars magkänsla fått honom att våga byta inriktning flera gånger håller mig sällskap där jag sitter med min stora ryggsäck på Bandhagens tunnelbanestation när det är stopp i trafiken. Herman Lindqvists anekdoter som jag lyssnar på liggande på mage i sommarstugan. Erika Bjerströms stämma som ljuder över vår lilla strand där jag badar fötterna i Luleälvens vatten och ansiktet i sommarsolen. Petra Mede som förvånar mig på min morgonpromenad mot bussen som tar mig till jobbet.

Augustidagen har präglats av spöregn men dagen slutar i solens sken från en klarblå himmel. Regnet är ett minne blott under kvällspromenaden tills jag kommer hem och mina skor har färgat av sig så mina fötter ser ut att tillhöra en liten lakritspirat. Men kanske är det just det jag är.. en lakritspirat i en hallonbåt på livets glittrande hav som ibland är stilla och ibland blåser det hård storm. En liten pirat som vill dansa genom livet och titta på stjärnorna och tro att det finns en mening med allt även de dagar och perioder som har både regn och sol. För som jag sagt förut:

It takes both sun and rain to create a rainbow.



måndag 24 augusti 2009

Jag drömmer skira drömmar...

.. som likt rosa sockervadd fastnar i mitt medvetande.

Drömmen som just nu växer sig starkare omfattar coaching, yoga, hawaii och att simma med vilda delfiner. En magisk kombination som omfattar kropp, själ och ande. Livsdrömmar som vävs samman med reslusta och upptäckarglädje och en stark övertygelse om att det här är det jag vill göra.

Min rosa sockervadd växer under informationskvällen som anordnas. Delfincoaching, ni hör ju själva att det är något för mig. Att leka, bara vara, utvecklas och uppleva ett nära möte med djur som jag fascinerats av under så många år fyller mina drömmar och blir till en ny målsättning. Min egna visionboard ska utökas med denna dröm. If you can dream it- you can do it!

För jag vet att drömmar kan gå i uppfyllelse och ju mer jag vill det och arbetar för det desto sannolikare blir det. Eller som den här bonaden så fint uttrycker det:

Vilja och kraft uträtta stora ting.


lördag 22 augusti 2009

Regnets smattrande väcker mig..

... det är ett vilsamt ljud.

Jag stannar kvar i sängen och lyssnar på regnet som faller över vildhallon, mognande äpplen och Svedmyraskogens grönska. Lördagens morgon ger mig den tid att bara vara som inte finns i veckorna och med en katt sovandes på min arm blir morgonens stillhet komplett.

En ny vardagsrutin har infunnit sig som omfattar att gå till jobbet och sedan åka direkt till sjukhuset för att besöka skärmflygaren. Min egentid med mig själv och vänner är avsevärt förminskad så därför njuter jag desto mer av de stunder som blir.

Min vecka inleddes med middag med Carrroline, min vän K och hon som imorgon flyttar till Kanada för kärleks skull. I torsdags så skyndade jag mig till parkteaterföreställningen "Heja världen" med bland annat Bob Hansson. Den var magisk och bland det bästa jag sett i sommar. En energikick som jag såväl behövde. En annan lyckostund var när en vän (som hade förköpsrätt) lyckades få tag på toppenbiljetter till Depeche Modes konsert i januari. Igår hann jag med att kickboxas med min vän (eftersom vi slutar tidigare på fredagar) vilket var välbehövligt för både kropp och själ. Dessa stunder blir till styrkekarameller att suga på och vara tacksam för.

För skärmflygarens del har veckan bestått av mängder av undersökningar, någon mindre upphittad ny skada och andra komplikationer som ställt till det. Men han är mycket piggare nu och får förhoppningsvis flyttas till det rehabiliteringshem han ska till i början av nästa vecka. Det ska bli så skönt, då får han eget rum och han är ett steg närmare att komma hem även om vi inte vet när det blir.

Oron och resandet tvärs över stan har gjort mig trött och lite sliten men med en fantastisk arbetsgivare, underbara vänner och min fina familj och dessa stunder av saker som får mig att må bra så samlar jag långsamt in den kraften igen. Regn som slår mot rutan, en katt vid min sida och en lugn morgon med tystnaden som sällskap är balsam för själen. Stunden av stillhet öppnar upp min dag.

torsdag 20 augusti 2009

Regnet faller på mitt huvud...

... och jag är trött efter en lång dag.

Äppelträden dignar och det ligger höst i luften. Hösten som är en av mina favoritårstider med alla dess dofter, färgskiftningar och vackra dagar.

Jag skyndar lite extra för att hämta ut min fina lady thirty väska som jag har beställt och som nu väntar mig på Myrans livs.

Mitt rosa paket med vita prickar lyser upp mitt inre likväl som den gråa kvällen. Prickar gör livet lite gladare tycker jag. Men likt Pandoras ask innehåller den inte bara det väntade utan ännu ett paket med älskade Hello Kitty som innehåller en överraskningspresent och sen en fin hälsning döljer sig innanför det prickiga skalet.

Jag blir överraskad och rörd. Paketet är inslaget med omsorg och innehåller en superfin Orkanliaväska (bild kommer senare). Jag har aldrig träffat Lady thirty men en sak vet jag och det är att utöver sin fantastiska tecknartalang så har hon ett stort hjärta.

Tack snälla underbara! Kan inte med ord beskriva hur glad jag blev. Det var så oväntat och så långt från den känsla jag hade när jag gick hem i regnet och tänkte att just nu är alla dagar lika men jag hade fel. Den här dagen fylldes med prickar, överraskande glädje och omtanke från en generös bloggare. Må stjärnstoft falla i din väg!

Helena från ex amino gästbloggar...

.. på the adventure of life.

Ex amino är en av de bloggar som jag följer och som sprakar av reslust, livslust och energi. Jag blev väldigt glad när hon ville gästblogga hos mig. Stort tack Helena. Här kommer hennes läsvärda inlägg:

Jag får ofta frågan hur jag alltid kan vara så positiv. Hur jag kan vara så energisk och alltid se allt från den ljusa sidan. Människor som ska beskriva mig använder oftast ord som glad, inspirerande och full av energi, och folk undrar ibland om jag aldrig är negativ, ser pessimistiskt på livet eller målar fan på väggen?
Tycker du inte att det är värdelöst att det regnar? Blir du inte irriterad när det är varmt och trångt på bussen? När du spiller kaffepulver över hela golvet? När du missar t-banan med 3 sekunder? När datorn hänger sig och allt jobb går förlorat?

Jo, det blir jag. Men det är här hemligheten ligger. Det är just här man väljer väg och gör ett val som påverkar hela ens person. Vill man ge den negativa känslan fritt spelrum eller ska man istället försöka bestämma sig för att inte slösa sin ytterst dyrbara energi på saker man för allt i världen inte kan påverka? Självklart väller irritationen ibland upp även i mig, jag är en människa full med känslor precis som alla andra. Men vad gör det ärligt talat för nytta att jag låter mina mungipor sjunka till samma höjd som mina knän, att svordomarna börjar hagla och att jag dessutom gör livet för alla runt omkring lite tråkigare för en stund?
Kommer regnet att upphöra och solen bryta fram? Kommer den missade t-banan plötsligt att öppna sina dörrar, ropa "välkommen sunshine!" och be dig kliva på? Eller säger datorn plötsligt "du gick väl inte på den lätta, jag skojade ju bara" och gladeligen jobba vidare som vanligt igen? Knappast.

Jag behöver dock inte gå speciellt långt tillbaka i tiden för att hitta precis den Helena. Helena som gnällde på det mesta, irriterade sig på småsaker och ibland fick höra av sina nära att hon var "negativ", något som då givetvis avfärdades med en axelryckning. Jag - negativ? Ha ha, vilket skämt!

En titt i min gamla dagbok vittnar dock precis om det, att jag för ett par år sedan faktiskt var en ganska...minst sagt icke positiv och ibland smått bitter person. Det var mycket suckar, måsten, borden och allmänt gnäll, sida upp och sida ner. Samtidigt hade jag samma (för) stora hjärta som nu, försökte vara alla till lags men lyckades inte utan gick istället runt med ständigt dåligt samvete för att jag aldrig räckte till. Folk som inte kände mig då, utan har lärt känna mig nu på sistone, kan förmodligen inte tro det jag säger, vilket jag är otroligt glad över. Det vittnar ändå om att det har skett en förändring i mitt beteende, en förändring jag unnar alla.
Satte mig därför ner och funderade på när och hur det vände? När blev negativa Helena en outtröttlig energiinjektion för sin omgivning?

Svaret hittar jag den dagen jag, mot mina egna principer, valde att tänka på mig själv och sätta mitt eget välmående i första rummet, istället för att försöka bära alla runt omkring på mina axlar. Den dagen då jag började radera alla energibovar från mitt liv. Den dagen då jag insåg att livet är för kort för att inte leva till 100%.

Mitt första beslut var det absolut tyngsta och det jag var mest rädd för, och det var att såra den jag älskade mest och lämna min sambo. Min sambo som jag, när jag rannsakade mig själv, insåg att jag inte var lycklig med. Vi är mycket bra vänner idag, och det är så vi fungerar bäst.

Mitt andra beslut var att ta upp den sedan länge tappade kontakten med min pappa. Att leva med en pappa som finns där ute men inte är en del av ens liv är något jag inte vill att någon ska behöva uppleva. Jag satte mig ner och skrev ett långt brev till honom. Jag grät floder, lät handen skriva det som dök upp och klistrade igen kuvertet utan att läsa igenom vad jag skrivit. Postade det direkt och var självklart livrädd att det skulle tas emot fel, att jag nu hade förlorat pappa för alltid. Det tog två dagar innan jag fick svar och idag har jag en pappa igen. En riktig pappa. En pappa som ger mig råd. En pappa som ringer på min födelsedag. En pappa jag fortfarande längtar efter, men som jag nu vågar ringa när jag vill. En pappa alla borde ha.

Mitt tredje beslut var att sluta umgås med människor som tog mer energi än de gav. Det resulterade i mycket färre vänner och att jag nu har hittat tillbaka till min bästa vän som jag lärde känna för 20 år sedan. Hade inte klarat följderna av mitt första beslut utan henne, inte för allt i världen. Idag omger jag mig bara med människor jag mår bra av.

Mitt fjärde beslut var att försöka göra allt jag vill, sluta drömma och börja agera. Har sedan dess varit ute åtskilliga sena nätter, rest till oräkneliga hörn av världen och skrattat mer på 1,5 år än jag gjort under hela mitt liv innan.

Mitt femte beslut var att sluta misshandla min hälsa och istället börja ta hand om min kropp. Tacka nej till onyttiga sockerbomber, lägga mer tid på träningen och försöka bli piggare och starkare. Mycket och många har försakats under vägen, men det har varit så värt det!

Det har tagit en del energi, och man kan tycka att mina beslut har varit egoistiska, det har de onekligen varit. Konstigt nog har jag dock hört av max en handfull personer det senaste året att jag är ego. Jag är ett istället ett levande bevis på att man faktiskt mår bra av att trotsa den så hårt inarbetade jantelagen, tro på sig själv och därigenom få kraft och energi att inspirera andra. Det går knappt en dag utan att jag får en kommentar på min blogg att jag har inspirerat någon, att jag är en glädjespridare eller något annat fint som gör mig glad och djupt tacksam, något jag i min vildaste fantasi inte kunde drömma om för ett drygt år sen när jag bestämde mig för att börja "skriva av mig" lite vilsenhet.

Skulle kunna skriva spaltmeter i ämnet, men det enda jag egentligen vill säga är att jag önskar att just du inser ditt värde, överlägger med dig själv och kommer fram till vad just du tycker är viktigt här i livet och sedan lägger all din energi på det. Du kommer inte bara att börja tycka att din kropp är en trevlig plats att vistas på, du kommer också att få andra att vilja vara i din närhet och omedvetet hjälpa dem att hitta sin egen husfrid - en egenskap jag aldrig mer vill leva utan.

Smile and the world smiles with you.

måndag 17 augusti 2009

Emma från livskrafter gästbloggar...

...på the adventure of life.

Emma som har den färgsprakande kreativa bloggen livskrafter där ord regnar likt stjärnströssel och konstverken sprakar genom cyberspace (jag är lycklig ägare till ett av dessa konstverk som verkligen förgyller min vardag). Jag kan stolt presentera henne som en i raden av mina sköna gästbloggar (resten hittar ni under kategorin gästbloggar) och här kommer hennes tänkvärda inlägg:

Att lyssna


Vad är egentligen att lyssna ? Vad innebär det att verkligen lyssna på någon och inte bara höra vad den andre säger ? Många människor tror ofta att dom lyssnar när dom hör en annan människa prata, men att höra är bara den fysiska reaktion som inträffar då örat fångar upp ljudvågor. Att lyssna är däremot mer än att bara uppfatta ljud. Att lyssna är kärnan i all mänsklig samvaro och det är otroligt bekräftande att bli lyssnad på. Det är också ett sätt att erkänna andra människor. Ibland ligger hinder i vägen för lyssnandet som t ex tidsbrist och förutfattade meningar, både om vad vi tror om sändaren som person och om vad vi tror att de kommer att säga. Ibland glömmer vi bara att lyssna för vi vill hellre tala. Genom att vi verkligen engagerar oss med att lyssna bekräftar vi den andres existens och det skapar en positiv känsla i den som vill berätta något.

Det finns tre olika nivåer att lyssna på.
Nivå 1 (inre lyssnande) är den vi använder i vardagslag och vi lyssnar här med utgångspunkt från oss själva. I en sådan diskussion i t ex fikarummet på arbetsplatsen är det en ständig kamp om samtalsutrymmet för att man ska kunna flika in och delge sina egna erfarenheter i det aktuella ämnet. Varje gång någon säger något så startar vi sökandet i hjärnans arkivskåp efter egna erfarenheter och reflektioner som vi snabbt kastar fram i diskussionen när utrymme skapas. Det är också vanligt att vi försöker se oss själva i historien som berättas och man tänker hur skulle jag reagera och agera i en sådan situation. Vår selektiva uppmärksamhet filtrerar ut information medan vi undermedvetet letar efter bekräftelse på våra egna tankar.

Nivå 2 (fokuserat lyssnande) Här är vi mer fördomsfria i vårt lyssnande och uppmärksamheten ligger på berättaren och man kan bli så uppslukad av historien att den inre egna dialogen liksom tystnar. Vi är inte längre nyfikna på våra egna vägnar utan på den berättandes vägnar. Vi kopplar alltså bort vår egen agenda totalt och lyssnar utanför våra egna mentala modeller och ramar.

Nivå 3 (globalt lyssnande) Här lyssnar vi fortfarande utanför våra mentala modeller men vi lyssnar till mer än bara orden som sägs. Här kopplar vi in alla våra sinnen. Förutom hörseln använder vi oss av synen, lukten, smaken, taktila sinnen och framför allt det sjätte sinnet nämligen intuitionen (eller känslorna) Vi känner alltså in det som sägs men också det som inte sägs och det som vilar mellan raderna

När vi nu vet om att vi alla människor lyssnar på olika nivåer och att det är en stor skillnad på att lyssna och höra, är det rätt intressant att betrakta och iaktta hur andra människor beter sig och agerar runt omkring oss. Man kan också lägga märke till sig själv och hur man ibland växlar mellan de olika nivåerna i ett samtal. Är du en god lyssnare som verkligen är med i det dina vänner och medmänniskor vill berätta för dig? När är du bäst på att lyssna och när har du faktiskt problem? Är du närvarande och lyssnar eller hör du bara vad andra säger ?



Varm kram på Er allesamman
/Emma

söndag 16 augusti 2009

Världsrekordstagare...

... är en ny titel som helgen har fört med sig.

Igår samlades drygt 3000 personer på Gärdet för att ligga på spikmattor och ta ett världsrekord i "most people chanting".

Alla som var med fick ta med sig sin spikmatta hem. Jag har ju redan en så pedagogiska mamman och hennes man ska få min.

Förutom de där 3000 personerna (den här bloggaren inkluderad) som kommit dit så var även....

Jack från Guiness rekordbok där för att se att det gick rätt till.. 2558 personer godkändes tillslut under chantingen. Som ni kan se tar han allvarligt på sitt ämbete.


Agneta Sjödin var konferencier och Om som äger shaktimattan intervjuades i media.



På scenen sjöng Meja finstämda sånger.



Alla bilderna togs från den plats som tilldelats oss och det var verkligen i händelsernas centrum. Med varsin spikmatta under armen tog vi sedan promenad över till Djurgården och sedan båten över till Söder.

I Vitabergsparken vankades nämligen parkteaterkonsert (det vill säga alldeles gratis) med fantastiska Rickard Wolff. Det var magiskt! Vilken konsert! Inser att jag såg honom första gången på scenen för 15 år sedan då han spelade rollen som merlin i 7-timmars pjäsen, Merlin- djävulens son. Han är en fantastisk artist i mina ögon.

Men skärmflygaren då kanske några undrar. Jag tog helt enkelt ledigt från sjukhusmiljö igår för besökstiderna krockade. Jag hade funderingar på att ställa in men då sa skärmflygaren att du måste leva ditt liv också. Han har nog rätt. Jag har varit där alla dagar bortsett från när han opererades och jag måste ju samla kraft någonstans också.

Men idag har jag varit där efter att först ha tagit en långpromenad på vackra Djurgården lyssnandes på sommarens sista sommarpratare. Egentid i vacker miljö. Sedan bar det av till KS Solna för att hälsa på skärmflygaren. Han mår mycket bättre men jag har fortfarande inte en aning om när jag kan räkna med att ha honom hemma igen. Efter sjukhusvistelsen ska han vidare till en rehabiliteringsenhet.

För mig känns det annorlunda att vara i en sjukhusmiljö och ändå vänjer man sig förvånansvärt snabbt. Det jobbigaste är när han har ont eller något är jobbigt och man inte kan göra det minsta för att hjälpa till eller underlätta. Min aktiva skärmflygare som är helt sängliggande och totalt beroende av andra just nu. En del undrar hur jag mår. Jag är trött. Oro, hela situationen och att inte vara hemma så mycket gör mig trött. Men också saknaden.

Men som bot mot tröttheten så har jag vänner, spikmatta, magiska konserter, promenader, sommarprogram och den tacksamhet jag känner för att det trots allt har gått bra. Sen gläds jag åt det lilla som vackra blommor, vinden i mitt hår, marken under mina fötter och himlen ovanför mitt huvud.

fredag 14 augusti 2009

Carrroline från vardagspussel gästbloggar...

... på the adventure of life.

Carrroline är den person som inspirerade mig att börja blogga. Men så är ju Carrroline en inspirerande person på så många plan och en av de varmaste personer jag träffat. När jag personligen bad Carrroline gästblogga hos mig för ett tag sedan så anade jag vilket ämnet skulle bli men inte i vilken form. När detta läsvärda inlägg trillade ner i min inbox för några dagar sedan så grät jag när jag läste det. Men så minns jag ju också när solen kom till Carrroline. Varmt tack underbara, söta, goa Carroline för att du tog dig tiden att skriva ditt fina inlägg och dela med dig av dig själv. Stort varmt tack!! Här är inlägget:

När solen kom till oss….

För länge sedan nu så frågade min vän Vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg till bloggen. Självklart. Jag gillar att ge. Tankar, värme, känslor. Det gillar jag att ge. Så började jag så smått fundera på…vad ska jag blogga om. Tanken blev inte så lång, det finns en självklarhet i inlägget. Samma självklarhet som fick mig själv att börja blogga… så här kommer berättelsen om min och min mans värsta och bästa stund i livet. Beskedet om när solen kom till oss.

Det var en lördag i augusti. En underbar lördag. På natten hade vi fött vår förstfödda son. Världens finaste Calle. Allt är bra sa jag i telefonen till stolta morföräldrar hemma i Småland. Vi kommer nog hem imorgon. Imorgon ja,… istället var det dem som kom till BB på SöS, 50 mil iväg.

Eftermiddagen på lördagen kom och läkarbesöket närmade sig. Vi skulle bara in och visa upp vår prins. Stolt som en tupp som min man brukar säga. Stolt över en fin och stark liten krabat till son. Doktorn vände och vred och avslutade mötet med…”jag har vissa observandum…jag vill att ni stannar tills imorgon och träffar en läkare till”. I vanliga fall ganska ifrågasättande individer, men i den stunden fungerade nog inte en enda cell. Tillbaka på rummet…panik i mitt hjärta. Från ett rosa moln till för första gången i mitt liv….ren och djup ångest.

Mannen i mitt liv går tillbaka efter doktorn. Måste fråga. Måste veta vad ”vissa observandum” innebär. Ensam i ett rum får han beskedet, ensamma i ett rum ger han mig beskedet. Det fanns bara vi och vår prins. Ingen som kunde fånga upp oss, ingen som tog en hand av våra för att göra ett svårt besked så lindrigt som möjligt. Glömmer aldrig min mans ord. ”Doktorn misstänker att han kan ha Down Syndrom”. Glömmer aldrig känslan i min mage. Det iskalla knytnävslaget som gav mig känslan. Det fanns inte längre någon misstanke, jag visste. Calle har Down Syndrom. Calle är Down Syndrom.

Med panikartade tårar höll jag honom så hårt hårt intill mig och jag ville bara göra om. Göra om allting. Glömma, radera, försvinna och göra om. Jag ville ha samma prins i min famn, samma lukt, samma tindrande ögon, samma kropp. MEN INTE DOWN SYNDROM.
Visste ingenting. Såg 20 år framför mig. Mitt första barn, mitt livs dröm. Det skulle inte bli så här.

Vi grät. I två dagar grät vi konstant. I varandras famnar grät vi. Två underbara barnmorskor tog oss till sig och höll den där handen vi så väl behövde. Våra föräldrar kom till oss…så skönt. De fick träffa sitt fina fina barnbarn och från första stund har han varit nummer ett i deras hjärta. Inga övriga samtal orkade jag med. Ett mass-sms gick ut till alla vänner och alla fantastiska svar vi fick finns idag nerskrivna.

På måndagen stod han i dörren. Den läkare som skulle komma att förändra hela vår läkningsprocess, hela vårt känsloliv och vår inställning till Down Syndrom. Han gav oss klara, tydliga besked men var framför allt sympatisk. En man som kunde ge besked. En man som inte glömt bort människan bakom varje journalpapper. Tack till dig. Efter att ha undersökt Calle i ca 1 minut satte han sig ner och sa. ”Jag kan till 99% säkerhet säga att Calle har Down Syndrom, vi kommer att ta ett blodprov för att vara 100% säkra. Calle kommer att………Han gav oss information, anekdoter, känslor etc. Inte en gång fanns det någon osäkerhet eller rädsla inför mötet med två uppbrutna föräldrar.

Min man släppte ångesten ganska snabbt. En vecka, sen bestämde han sig för att göra allt för Calle och det fanns heller inga hinder för det. För mig tog det några dagar till. Jag hade ett lager med tårar som var tvungna att rinna först. Minns den första duschen jag tog när vi kom hem från BB. Jag hade längtat efter den så mycket, att få duscha hemma. Istället är det bland de värsta minnena jag har från den här tiden. Då släppte så mycket ångest, då slutade tårarna att rinna för att istället komma i form av hulkande ångest från hjärtat. Då fanns ingen lycka kvar, då fanns bara Down Syndrom.

Idag ser jag tillbaka på de här två veckorna som det handlade om med en osäkerhet om det verkligen var jag som stod i den där duschen, om det verkligen var jag som hade alla de där tårarna på lager. Jag har svårt att förstå att jag var så ledsen, samtidigt som minnena ligger så nära i mitt hjärta och då också känslorna. Visst var det jag. Och jag är glad att vi tog det så den första veckan. Vi tog ut all ångest. Vi grät alla tårar. När det var klart. Då var vi redo att älska vår son. Kärleken hade funnits där hela tiden. Det var det som var det svåra. Samtidigt som vi vår så lyckliga över vår son så fanns det lika mycket ångest över vår son. Men när den var lagd på hyllan, då var vi redo för bara kärlek. Kärlek i kubik.

I dagarna fyller Calle 2 år. Calle är verkligen inte Down Syndrom. Calle är Calle. Tänk så mycket vi har fått uppleva. Vi har fått vänner för livet, vi har fått perspektiv på tillvaron, vi har förstått vad äkta kärlek innebär. Vi har förstått att annorlunda är unikt. Nu är det bara samhället som ska förstå samma sak.

Solen kom till oss den där augustinatten. Det är vi innerligt tacksamma för.


onsdag 12 augusti 2009

Fågelsången tystnade och solens varma strålar..

... gav ingen värme längre när jag förstod var personen i telefonen försökte förklara för mig.

Spridda ord som ... olycka...skärmflygaren... stabilt.. start.. skärm.. fall..något gick fel.. 6-7 meter... akademiska sjukhuset.. var allt jag hörde men jag kunde någonstans inte förstå.

Stabilt, vaddå stabilt? Allvarligt men stabilt eller vad menade personen?

En overklighetskänsla och ett järngrepp om mitt hjärta spred sig inom mig under en av sommarens vackraste dagar. Till sist förstod jag att det som de visste nu var att skärmflygaren brutit arm och bäckenben men att han skulle skiktröntgas för att se om han hade ytterligare skador. Jag återkommer sa personen och vi la på och trots strandens skönhet så kändes det bara tomt. De 90 minuter jag fick vänta på besked var långa och jag försökte hela tiden intala mig själv att det är bara benbrott men inom mig snurrade tankarna.. inre skador? hjärnskada? Men det vara "bara" benbrott och lättnade spred sig men rädslan satt fast i kroppen.

När han ringde mig på kvällen så var lyckan över att höra hans röst enorm. Älskade, älskade skärmflygare var det enda som snurrade. Sedan dess har det varit väntan (och mer lär det bli). Väntan på att få besked om jag kunde hälsa på eller om han skulle förflyttas till Stockholm, väntan på tåg till Uppsala, väntan på besked om NÄR han skulle få ambulanstransport till KS Solna, väntan på tåg hem. Det följdes av väntan på vilken dag han skulle opereras, väntan på att få besked från operationen (som pågick i 10 timmar) och väntan på besked om hur det gått.

Nu är operationen avklarad, den gick bra enligt det vi vet och idag kan vi börja blicka framåt steg för steg. Nu väntar jag på att han ska få komma hem även om jag vet att han är i de bästa av händer och de som verkligen kan hjälpa honom och att han behöver vara där.

Under dessa tuffa dagar hade jag inte klarat mig utan alla mina FANTASTISKA vänner och deras stöd, skärmflygarens vänner och deras stöd, min familj och mina fanastiska kollegor. Stort tack till er alla, universum vore inte detsamma utan er! Stort tack även till den änglavakt som vakade över honom i fallet. Jag sänder även en tacksamhetens tanke till ambulanspersonal, vårdpersonal och läkare som tagit och tar hand om honom på bästa sätt.

En av sommarens vackra dagar vände plötsligt till den värsta. Men likt den lilla vita blomman så hade jag vänner att luta mig mot i den stunden det hände. Det är jag oerhört tacksam för.


lördag 8 augusti 2009

Rysken gästbloggar..

.. på the adventure of life.

Ännu en guldklimp i bloggskatten är ryskens blogg. Jag blev väldigt glad när han tackade ja till att gästblogga hos mig och här kommer hans läsvärda inlägg (tidigare gästbloggsinläggg hittar ni i länklistan över gästbloggare).

Jag vill berätta för dig om min bästa träningskompis, någon som står mig väldigt nära, någon som jag har öppnat mitt hjärta för och släppt djupt in på livet. Jag har en PM (pacemaker). Jag skulle aldrig släppa in någon så innerligt inpå livet som min PM. Min älskade träningskompis, bäste vän och livräddare.

Hur det kommer sig att jag har den? Jag har under större delen av mitt liv idrottat och tränat i en eller annan form. Basket och friidrott när jag var mindre (tills jag blev för kort (?) för basketen) och tappade intresset för idrott. Bodybuilding när jag blev äldre, parat med löpning och klassisk balett (!). Skadade axeln och ryggen men det var inte så farligt att jag slutade träna, utan fick ”hålla upp lite”.

Sedan ”mognade” jag. Förlovade mig, fick barn, började arbeta heltid, förstörde knät i en skojmatch i fotboll. Började som chef och fick ett mer utsvävande liv – jag började ”unna” mig saker, som öl, vin, god whiskey. Mycket konferenser, mycket resande, utbildningar och ett stillasittande jobb. På ett sätt kände jag att jag var värd allt detta, samtidigt som jag ”visste” att jag inte gick upp i vikt. ”Jag” blir inte fet, intalade jag mig.

Sedan började ryggen konstigt nog att krångla. Ofta. Typ fyra ryggskott per år. Så här i backspegeln mådde jag inte bra. Jag hade lyckats gå ner mig i ett djupt träsk utan att själv förstå det. Jag hade blivit fet, sur, negativ, men framför allt trött. Otroligt trött hela tiden och orkade egentligen inte med något annat än jobbet. Och knappt det.
Jag får väl börja träna, var ju slutsatsen. Och sluta dricka alkohol.

Jag började träna men kände mig fortfarande väldigt trött trots att jag gick ner i vikt. Slutsatsen blev att jag var för dåligt tränad för att träna. Så jag ökade dosen. Cyklade till jobbet (fem mil i veckan), började på Friskisgympa och skivstång. Kände mig ändå väldigt ofta otroligt yr under uppvärmningarna och fick ofta leda cykeln uppför backar. Somnade vid matbordet. Somnade framför datorn på jobbet.

Sedan började jag (genom sonen) i Kickboxning. Alltså ännu tuffare träning. Vid detta lag hade jag gått ner tio kilo trots att jag lagt på mig muskler. Såg ut som en riktigt vältränad ”hunk”. Men fortfarande så orkade jag inte springa. Orkade inte cykla i uppförsbackar. Fick värma upp innan uppvärmningar för att inte behöva sätta mig ner av att det snurrade så i huvudet.

Sedan small det till. Vi värmde upp på kickboxningen genom att springa runt i salen. Jag blev yr. Väldigt yr. Stannade till och stretchade lite. Jag vaknade av att träningskompisarna försökte få liv i mig. Ambulansen var där. De tog med mig in till akuten. Läkare kom och gick. Jag fick stanna över natten för observation. Det var något konstigt med EKG´t.

Dagen efter kom läkaren och pratade med mig. Han berättade att hjärtat gick ner väldigt i hastighet under längre perioder. Som lägst slog det 28 slag i minuten. Egentligen var han inte intresserad av vad jag hade att säga. Utan konstaterade att jag behövde en pacemaker akut.
De släppte ut mig från sjukhuset två dagar senare. Mig och min nya kompis. Min käraste ägodel som sitter fast med två trådar in i hjärtat och förhindrar pulsen att gå under femtio slag i minuten. Som sparkar igång hjärtat när jag tränar. Som styr min andning.

Nu, fjorton månader senare har jag gått ner ytterligare 8 kilo i fett, jag springer obehindrat, tränar 8-10 timmar i veckan, är en alkoholfri, positiv, välmående man i mina bästa år. Tack vara en liten batteridriven metallbit och två små trådar.

torsdag 6 augusti 2009

Solvarma kramar


.. står det på det vackra kortet som jag vann i en utlottning hos Vildaella.

Med solvarma kramar omfamnas jag av mina vänner och min familj under veckan. Men värmen kommer från deras bröst och varma personligheter och inte bara från den vackra solens skimrande strålar.

Planerade möten och oplanerade sammanträffanden har präglat livsstigen senaste veckan.

En själssyster som jag möter i stadsvimlet för shopping, samtal, tapas och promenad. Grillkväll hemma hos min vän K på en plats där solen alltid lyser och stjärnorna tindrar i ögonen på hennes son. Vaniljvodka med sprite till välkomstdrink och handplockade småländska blåbär med solvarma hallon till efterrätt. Livets enkelhet är också livets storhet.

Oväntade möten när man minst anar det gör att jag påminns om att Stockholm inte alltid är så stort som man tror.

Det första mötet under veckan blir med min nygifta syster med man och världens finaste systerdotter Alma som intar frukost på café som jag och skärmflygaren passerar. Ett spontanmöte som leder till färskpressad apelsinjuice, philadelphiaspår på armen efter lilla almas underbara hand och lattespill på klänningskant tack vare min något mycket större och klumpigare hand.

Ett annat möte på en tunnelbana i rusningstrafik mellan medborgarplatsen och skanstull. Plötsligt möter min blick någon vars livsstig jag följt under en period då hon valde att förändra och slå in på nya okända vägar och bryta mönster hon levt med över ett halvt liv. Att få arbeta med människors förändringsprocesser gör mig sannerligen lyckligt lottad.

Hon berättar strålande att hon kommit in på sin drömutbildning (med 1200 sökande) och att hon om några veckor flyttar från Sverige. Jag gläds med henne i hela hjärtat. Hon hittade tillbaka till sina drömmar och förändrade hela sitt liv. Det gör mig full av respekt, vördnad och ödmjukhet. Det krävs mycket mod och kraft för att förändra sitt liv så totalt. En solvarm kram och ett lycka till och en tacksam tanke att jag skulle kliva på just det tåget och den vagnen. Livet är sannerligen magiskt många gånger.

Med solen i mitt hjärta så låter jag mig omfamnas av livet, mina vänner och all den värme som svept in över Stockholm men med vetskapen om att det är inte bara solens strålar som värmer.

tisdag 4 augusti 2009

Di queen gästbloggar

.. på the adventure of life.

Di queen är en av de bloggar jag följer och jag blev jätteglad när hon tackade ja till att delta i min gästbloggarskatt. Stort tack till dig Di för ditt härliga, ärliga och modiga inlägg.

Jag blev jätteglad när jag fick förfrågan av Vida, denna fantastiskt goa tjej, med alla sina kloka tankar och som fått mitt hjärta att slå volter av glädje många gånger med sina inlägg.

I morse fick jag till mig följande tankar och det slog mig att ja just det ska jag dela med mig till er hos Vida. Så här kommer mina tankar.

En fantastisk morgon är det när jag sitter på bussen till mitt arbete, ängarna vilar i en grågrön skimrande disig morgon, solen har inte riktigt vaknat bakom de gråblå moln som möter mig på vägen. Det är tyst och lugnt ute, och världen har inte riktigt vaknat upp ännu. Jag slås av den fantastiska lugna känslan som förmedlas av naturens kraft, hur jag ser det lilla i det stora precis just då.

Och precis de orden ”hur jag ser det lilla i det stora” är det som har gjort att jag börjat fotografera alla små saker jag ser. Det är det som gör att jag passionerat kryper runt i alla möjliga och omöjliga miljöer för att jag hittar just det. Det lilla, precis där i det stora. Jag kryper tätt inpå, upptäcker nya saker, vinklar och vrider min kameras objektiv, zoomar och försöker nå, det jag precis i ögonblicket fångar i min lins.

Det är då som lyckan infinner sig, det bubblar inom bords av glädje, förväntan, spänning. Spänning efter att se hur bilden av mitt öga blev. Om den överensstämmer med det jag precis sett, eller om något annat dyker upp. En bild som jag inte sett förr, någonting nytt, något lika fascinerande som ögonblicket då min bild blir till. Men ofta infinner sig också en besvikelse, bilden blev inte alls som jag såg den. Det är inte alla dagar, bilden blir som jag tänkte mig.

Att fotografera ett ögonblick, är som att fotografera livet själv. Det skiftar, dag från dag, det är olika vyer som flyger förbi våra ögon. Ibland har jag ögon som är vidöppna, ibland har jag ögon som är halvslutna, eller till och med stängda, helt stängda.

Det är i de ögonblick jag öppnar ögat för att se det som jag egentligen inte sett, för att jag inte tittat så noga, jag har inte sett ljusets brytpunkter, glittret i någons öga. Jag har heller inte upptäckt skönheten i ett utryck av sorg, eller gråt, eller något annat som jag valt att se bort ifrån. Men precis där, där jag väljer att se bort, kan jag i ett ögonblick reflektera över, vad är det jag ser just nu. Jag behöver inte döma, moralisera, ha tankar om vad jag ser, utan bara stanna upp, och vara. Låta det som jag ser i mitt ögas lins komma till mig.

När jag för några år sen vände mitt liv till det nya liv jag lever idag, och fortfarande arbetar på att leva, så hände det fantastiska. Ljuset kom tillbaks, jag kunde plötsligt se saker i nya skiftningar, och som jag skrev i min blogg häromdagen.

Livet har så otroligt många skiftande färger. Jag hade tyvärr inte sett skiftningarna förr. För mig fanns det oftast bara 2 färger. Det var vitt eller svart. Oftast var livet mycket svart. Svårt, tungt, och när jag någonstans kände att det var vitt, tryckte jag tillbaks det av mig själv, automatiskt satte jag in växeln så att jag föll baklänges, för att gå framåt var det inte tal om.

Ni kanske kan känna igen tanken om att katastrofen kommer snart?

Men långt där inne, skrek något i mig och min kropp att: – Gör något! Bryt upp ur sorgen, lev livet, njut och var glad, se det underbara runt dig och lev nu! Det tog mig lång tid att få ut smärtan och förlusterna som jag hade i mitt liv, som jag levt med trots att jag inte förstått att de påverkat mig.

Det var en fantastisk känsla den dagen jag förstod sammanhanget av vad som påverkat/ påverkar mitt liv, och framförallt förståelsen av att jag själv kunde göra något åt min situation.

Att min mamma valde att avsluta sitt liv, att min pappa valde att inte ha kontakt med mig, att de två stora sorgerna gjort att jag kände mig obekräftad och o älskad av allt och alla och framförallt av mig själv. De sakerna hade jag inte något ansvar för, det var inte mitt fel att de gjorde sina val. Men jag blev drabbad. Och att jag därför inte älskade mig själv på grund av det och att det långt där inne behövde så mycket kärlek och bekräftelse för att bli hel i mig själv var något nytt, främmande och svårt.

Att jag fick det liv jag levt som barn, var något jag själv inte kunde välja, men insikten över att jag faktiskt var vuxen och inte ett barn längre, gav mig modet och kraften att förändra det som behövdes.

Men det tog många år av upprivande, nybyggande och till sist hade jag fått kunskapen att se det lilla i det stora, att möta detaljerna i livet, att uppskatta livets skiftningar.

Att ändra mitt ögas lins och inte styras av allt jag kände, att ha tillit till att det som jag såg också kunde vara det jag kände. Det var som ett stort pussel av lösa trådar som skulle söka kontakt med varandra.

Att våga lita på mig själv, och framförallt älska mig själv, som den jag var och är. Att våga ta till mig, att se mitt liv och att jag i det stora hela hade haft en bra barndom, och uppväxt, trots att jag omedvetet fokuserat på det som saknats i mitt liv, och inte kunnat uppskatta allt det bra som funnits i mitt liv.

När jag nu fick instrumentet och insikten om att mina tankar styr mig och vad jag både känner och ser, kändes en enorm frihet. Den friheten består i att välja vad jag ser, vad jag vill känna, och backa tillbaks en stund då de automatiska känslorna rullar in. Att inte rusa direkt utan att ifrågasätta dem, arbeta med dem, ta emot dem som vänner, låta dem finnas där i mitt inre som något bra. Sluta att tänka tankar som inte är sanna.

Allt det här jag skrivit ovan, har gjort att jag började blogga och fotografera mer igen, att jag börjat om att skriva dikter . Men framförallt har jag hittat så många fantastiska människor, sett nya saker i mitt liv och nu vågat och orkat prova nya saker.

Det är ingen självklarhet att jag lever idag, det är ett under, mitt under, mitt val, en önskan att leva som en hel människa, precis som den jag är. Det är också mitt val att berätta om min historia, och med den vill jag bara visa er andra, inte döma, inte moralisera, inte peka, bara berätta. Hur fantastiskt ett hårt arbete mot något nytt kan bli. Och att det är en stor belöning i arbetet.

Tack Vida för att jag fick låna din ”plats” en stund. Tack alla ni som orkar läsa, och till sist:

Jag skyller inte ifrån mig att jag inte har haft ansvar för mig och mina handlingar i mitt liv, för ansvar har jag alltid haft, både för mig själv och andra, men det jag säger är att jag inte visste bättre just då, men att jag idag vet mycket bättre.

Ansvaret är fortfarande mitt det jag har ansvar för väljer jag. Andra får ha sitt ansvar. Visst, det finns saker som händer som vi inte rår över, men för mig är det ändå mitt liv precis så som jag väljer att se det.

Kram på er!
Di

PS. "Här är ett exempel på hur det kan se ut om vi väljer att se något annorlunda. Bild 1 är den bild precis så om linsen fångade det ögonblicket och den andra är precis så som jag just nu önskade den skulle vara med lite manipulation..ser ni hur olika det kan bli, och ändå är det samma bild, den lilla världen i regndroppen finns där, men den ser också olika ut beroende av bildens manipulation. Visst är det facinerande hur det kan bli?" DS.







måndag 3 augusti 2009

Sammanfattning av Juli 2009..

Oj, vilken intensiv månad. Åtminstone känns det så men kanske är det mest för att det varit mycket känslomässigt.

* Månaden inleddes i mitt paradis vid Luleälven. Att sitta på piren och blicka ut över vattnet gör livet fullkomligt.

* Oro har varit en känsla som präglat Juli då jag oroat mig för om min katt Niquita skulle bli bra efter en attack från en hund. Nu är hon (förhoppningsvis) färdigbehandlad men kommer att få leva med en liten puckel på bröstet.

* En magisk dag inföll när jag fick träffa min två år äldre syster för första gången i hela mitt liv. En livslång dröm som gick i uppfyllelse.

* En annan magisk dag var när allra käraste syster gifte sig med sin kärlek

* Fantastiska gästbloggare äntrade bloggen, först ut var visa vägen , sedan kom mamms och månaden avslutades med mamma melissas inlägg.

* Sommarpratarlyx har även präglat månaden då jag har lyssnat på alla sommarpratare. Vissa har fastnat mer än andra. Tycker väldigt mycket om programmen av Nour El-Rafei, Morgan Alling, Johan Lindeberg, Elisabeth Gummesson, Malin Sävstam men alla program har någonting. Under månaden har jag mailat med en av mina favoritpratare. De mailen sparar jag för mig själv.

* Å sen så har årets almanacka från personlig almanacka kommit så nu vänder jag blad även där. Man kan designa den invändigt och utvändigt och jag tycker mycket om min. Det är andra året jag har en egen almanacka och jag är så nöjd med den.

Böcker lästa i Juli 2009

Under den vanligaste semestermånaden av dem alla så hade jag bestämt mig att nu är det bara skönlitterärt som gäller under de närmsta 6 veckorna (om någon annan bok slinker in är den läst på arbetstid).

Läslustan var inte på topp, trots mycket ledig tid. Sommarpratarna fick desto mer tid. Men de här böckerna blev i alla fall lästa:

Knit two av Kate Jacobs

Ett lån från min vän K som köpte den på en taxfree i Australien och sen har den färdats många mil innan den hamnade i min hand. Fortsättningen på livets aviga och räta, fastän den engelska versionen (vet inte om den givits ut i Sverige ännu). Jag tycker mycket om den, hamnar i en sån skön stämning när jag läste den. MEN man bör nog ha läst den första boken för att förstå allt och begripa karaktärerna. Skön avkoppling under semestern var det i alla fall.

The adventure of life, del 1 av Vida

Min upptryckta bok av bloggen från att den startade till i November 2008. Den som pedagogiska mamman önskat sig och sedan fick i julklapp. Jag har aldrig läst min blogg från början och i ordning, vissa inlägg har jag en starkare relation till än andra och vissa minns jag inte att jag skrivit. För mig blev det en liten upptäcksresa där jag mindes dagar, känslor, stämningar.. och hittade stavfel och grammatiska fel men nu är det som det är. Den är ju redan tryckt i hela 2 exemplar och bara för privat bruk. Jag har även beställt en del 2 från Blurb som pedagogiska mamman får i försenad födelsedagspresent.

Brida av Paulo Coelho

Lån från pedagogiska mamman som resulterade i sträckläsning. Tydligen skrevs den här boken för 19 år sedan men är relativt nyutgiven i Sverige. Jag tyckte JÄTTEMYCKET om den men så har jag sedan tidig ålder tyckt om att läsa om magi och häxor. Jag tror att den mottas med blandade känslor av hans läsare men jag läste ut den på några timmar. Den kommer jag att köpa in för jag vill ha den i min boksamling.

Brain rules: 12 principles for Surviving and Thriving at Work, Home, and School av John Medina

Läst på arbetstid men ett boktips för alla som är intresserade av vår spännande hjärna och hur den fungerar och vad som är bäst ur hjärnans perspektiv. De flesta skolor och arbetsplatser är till exempel inte alls anpassade efter det man vet. Mycket läsvärd tycker jag och jag kommer att ha användning av den i mitt dagliga arbete.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Som jag berättat tidigare så försöker jag att läsa om minst en bok i månaden och den här valde jag i Juli. I mina ögon är den fantastisk och jag gråter på vissa ställen men det är värme jag minns den med. Den här boken tycker jag om och den tål att läsas om.

Det var julis bokskörd det, jag har just fått en bunt böcker av min kattvaktande vän som jag är säker på förgyller augusti och som är precis det jag behöver just nu.