Jag får ett själsligt ledord..

..  inför det nya året från fantastiska Aryel.Ordet jag får inför året är klarsynthet.

Klarsynthet
Just nu ”ser” det lite luddigt ut runt dig. En fas som tjänar sitt syfte och ger dig möjligheterna att komma ut ur skuggorna av något som varit och som du nu lämnar bakom dig. Sen kommer det att klarna på flera plan.

Hon hade inte kunnat pricka mer rätt, det känns luddigt på vissa plan och jag vet att jag är på rätt väg men vissa saker är som höljda i dimma. Då känns det skönt att det kommer att komma klarhet ur det. I en tidigare konversation med Aryel fick jag frågan, vilka delar av dig används inte fullt ut just nu? Jag har funderat en del kring den frågan och funnit svaret till viss del, och resten kommer nog i klarheten. På måndag börjar ett nytt arbete. Oavsett klarhet ännu så är den finaste gåvan det här året mötet med världens finaste stjärnströsslare, det är magi när man minst anar.

2016 bjuder upp till sista dansen för året och jag önskar er det vackraste av nyår och att ni får allt det ni någonsin önskat under 2017. Vilket eller vilja ledord vill du ta med dig in i nya året? Vad vill du lämna bakom dig? 

Hemma igen...

.. och jag funderar vad det egentligen innebär att komma hem.

Är det att vara i lägenheten jag bor i? Staden jag älskar? Eller möta stjärnströsslaren i hans del av stan? Jag känner att jag bär min hemkänsla med mig och den inte är så beroende vart jag är eller vem jag träffar. Jag vet att det är annorlunda för dem som är hemkära men jag är mer av en nomad med flera hemplatser, jag känner mig hemma i Gällivare (där jag föddes), Häradsbygden (där jag växte upp), Göteborg (där jag bodde några år), Barcelona (som jag älskar) och Hawaii (som överrumplade mig).

Jag bär liksom hemkänslan med mig men är jag för mycket på språng så tappar jag den var jag än befinner mig i världen, jag behöver landa i tanken och platsen innan jag känner mig hemma. Detta innebär dock inte att jag känner mig hemma på alla platser även om jag landat i tanken. Det är något speciellt med platser och det är inte alltid man kan förutse vilka som ska fånga en.

Var känner du dig hemma? Vilken plats fångar dig? Vad väljer du att kalla hemma? Vilka platser ger dig energi?

Borde vi inte rigga en bandspelare..

.. frågar morfars kompis när morfar berättar historier från sin ungdom.

Underbara historier om när de vann AT-jazzen som unga okända musiker från Gällivare och Stockholm, och när en av dem körde i diket med all tombolautrusning i bilen på väg till en spelning så chokladen var överallt i hela bilen och när nån fick hoppa på en dressin för att kunna hoppa in extra på en spelning.

Jo, det borde man verkligen känner jag. Jag älskar att höra historier om hur det var förr. Det har jag gjort sen jag var liten. Men inte minns jag dem alltid utan jag ska nog börja spela in för det är fantastiskt, att höra om det som var, det någon lärde och hur saker blev. För jag vill så gärna spara allt och gärna inspelat. Nej, nej säger morfar fastän jag och hans vän nickar till varandra i samförstånd. Min morfar är envis, men jag är nog i samma klass som honom. Nästa gång vi ses ska jag se till att vara mer förberedd och spela in. Det har jag även funderat att göra om historier i nutid, att intervjua personer jag tycker har något att förtälja gärna sittandes i mitt träd eftersom det ofta blir så intressanta historier man får höra där.  Bara en tanke än så länge men kanske är året 2017 året jag förverkligar denna tanke. Tiden går och jag med den, den går inte att stanna men den går att fånga i form av berättelser. Det vill jag göra.

Så gick det till när man fick jobb..

... på den tiden konstaterar mormor. Hon har just berättat om hur det gick till när hon fick sitt första jobb och hur hon sen blev uppringd och erbjuden nästa. Men jag kan inte skriva på skrivmaskin svarar hon, det lär vi dig svarar dem.

Jag tänker på hur arbetslivet förändrats, men även våra egna och arbetsgivarens förväntningar på oss. Där man vill kunna jobbet redan innan man börjat, eller åtminstone vill jag det. Jag vill ha kunskaperna klara även om jag älskar att lära nytt. Så knasigt.

Det är ju som när jag testade att åka skateboard för första gången i somras. Kroppen känner till saker som balans men när det mesta är nytt så kan man inte ta in för mycket samtidigt utan man tar fokus på det man kan bygga vidare på och så plötsligt händer det. Man får en känsla av att det här kan gå och det här vill jag göra igen. Så ett nytt arbete får en att växa och finna nytt och återupptäcka gammalt. Det ska bli spännande. För det finns massa saker som jag ännu inte kan men kommer få en chans att lära mig om det blir som jag har tänkt.

Efter några timmar där jag läst lite inför mitt nya arbete så kliver jag in i ledighetsbubblan igen och njuter ledighet, snöfall och riktig vinter.

När stjärntäcket sedan länge...

...sänkt sig över det snötäckta Gällivare så minns jag ännu dagens färger och gnistret i den knarrande snön. Pedagogiska mamman och hennes man har vänt åter till sitt hem men jag stannar två dagar till och fortsätter att andas in skönhet, frid, lugn och morföräldrars kärlek. Den här julen är allt jag någonsin önskat.

Även om solen inte kommer upp över horisonten så skapar den himlar från sagors rike. Jag vandrar i hänförelse och njuter varje färgskiftning. Mina kinder färgas av kylans smekning och mina lungor fylls av krispig luft och rensar ut det gamla.

De sista dagarna av 2016 som varit ett omvälvande år precis som 2015. Jag är redo för ett nytt år även om de två sista åren har varit mer än nydanande och händelserika. Vad 2017 bjuder vet jag ännu inte men jag välkomnar det samtidigt som jag tackar det som varit under detta år.

Utanför fönstret glittrar snön och jag njuter vintern och hoppas jag tar lite av den med mig och får ett vitt nyår. Men oavsett vad kommer jag njuta nyårskvällen och att öppna dörren mot det nya.

Vilsam lättja..

... där jag njuter av att sträckläsa en bok, att blicka ut över snön och att ta en långsam morgon. Jag kommer ikapp mig själv, det är viktigt. November och december har varit fulla av processer och erfarenheter av allehanda slag och de slappa stunderna har varit för få. En tänkare behöver tid att tänka och landa för att vara i sin egen process. Det gör jag nu.

Jag njuter av att vara på en vacker plats med människor jag älskar, jag njuter av att sträckläsa och filosofera i min egen tanke. Att landa, ladda om och tänka fritt.. och ibland inte tänka alls. Jag läser en bok om vikten av att få tid att tänka och vad som gynnar det egna tänkandet. Ett lån från vännen K som kom med den och sa att den här måste du läsa.. och det måste jag. För jag märker att när jag inte riktigt hinner med min tänkande sida och inte har glapp i tiden där man har obruten tid för tänkande, infall och varandet så fattas något mig. Det är då jag inte ser perspektivets alla vinklar och kan känna mig ojordad.

Men just nu njuter jag ledighet, att vara i det som är och att ladda om batterierna. Tids nog kommer nya jobbet och det jag behöver lära mig där. Just nu är jag i nuet och låter latheten ta ett enormt utrymme. Det är viktigt på riktigt.

Njuter vinter..

... och känslan av att komma hem till en plats som är min även om jag är en främling för de flesta här. Men här är jag född och här är min familj uppvuxen och här har jag mina rötter på ett sätt jag inte kan förklara. Jag minns ännu alla de från min familj som levde här och som jag älskade  men som är borta sedan länge. Deras röster, dofter och hem bär jag ännu inom mig. Det här är en plats som är viktig för mig och som jag förknippar med lugn, uppväxt och min egen historia i mitt livspussel.

Vilka mina förfäder var och var man har sina rötter har blivit viktigare ju äldre jag blivit. Vem har vandrat sin väg så att jag kan vandra min. Enligt hawaiianerna ska man känna till 7 generationer bakåt, att veta var man kommer ifrån och vilka karaktärer ens förfäder hade. Jag ska inte säga att jag gör det men jag lyssnar mer och mer uppmärksamt när jag hör släktens berättelser men vet att jag borde skriva ner det för mitt minne är inte sådant att jag kan minnas allt. Så många generationer bakåt blir de mest namn på ett papper ju längre bak man kommer. När jag tittar på olika släktforskningsprogram där de gjort människorna och deras berättelser levande fascineras jag. Historien blir verklig.

De personer jag tänker på mest på under mina promenader i Gällivare har jag ju mött och jag minns deras personligheter även om det är ur ett barns och en ung kvinnas perspektiv. Jag bär dem med mig med mycket kärlek och tacksamhet och en stor nyfikenhet. Om jag kunnat fråga dem om livsval, livssyn och vilka deras drömmar var om de vågade drömma några. Men det känns som en hemplats när jag är här även om jag är främling för de flesta, men här har jag fötts och hit vänder jag åter. Fjället Dundret vilar i bakgrunden och naturen lever inom mig var jag än är i världen. Jag har många fina platser jag kan kalla mitt hem och där jag känner en anknytning till platsen, som en vacker väv med kontraster och dynamik. Det är ju det som det är att vara människor, att bära historien inom sig.

Fridefull julemorgon...

... där snön faller över Dundret som ett stilla stjärneregn. De glittrande flingorna har alla unika mönster och tillsammans lägger de sig i ett julefridstäcke över marken.

Under gårdagskvällen vandrade jag hem under stjärnklar himmel där krispig luft väckte rödrosiga kinder. Jag funderade över hur ytterst små beslut kan få vackra konsekvenser.  Som att jag för massor av år sedan letade efter en blogg från Gällivare och fann Cloudberrie (vars blogg numera är nedlagd) men egentligen så fann jag en ny vän fast jag visste det inte då. Igår fikade vi och pratade i över tre timmar och jag hade kunnat sitta lika många till. Med nya tankar  och ny energi vandrar jag hem efteråt och tänker på vilken vacker värld det är och att man vet aldrig när man finner en skatt. Bloggvärlden förändrade mig och jag fann vänner där vilket jag inte hade väntat mig. Men de största gåvor finner man ibland där man minst anar.

När juldagsmorgonen tar sin början tittar jag på  sista avsnittet av Selmas saga, älskar årets julkalender med dess magi. Min egen saga lever jag i hela tiden och där finns allt det som en saga innehåller som vardagsmagi, äventyr av stor och liten art, oväntade möten och utmaningar att lösa.  Minns att även när du inte ser finns stjärnorna bakom molnen men att vi alla är stjärnor skapade ur stjärnstoft. Jag tänker vandra ut i stjärnfallet av snö och njuta att jag har så mycket vackert i mitt liv. Önskar er alla en riktigt god jul och att ni fortsätter leta skatter och glädjas åt vardagsmirakel.

Det är tredje advent.

Jag vaknar innan de andra. Blickar ut över den vackra snön som föll igår. Dagens lucka i yogajulkalendern är en andningsövning. Jag känner när jag gör den att jag vill tillbaka till yogan. Kokar mamakite och tänder änglaspelet med muminfigurer som jag fick förra veckan av stjärnströsslaren.

Sen tittar jag  på Selmas saga.Vad jag älskar årets julkalender, jag tittar varje dag och önskar att avsnitten var längre. Tredje advent inleds på ett fridfullt sätt med lugn och närvaro i fokus. Det känns skönt eftersom December i sig alltid är intensiv. I år befinner jag mig dessutom i en process att avsluta min nuvarande anställning för att börja en ny när det nya året tar sin början. Då behöver jag stunder i lugn och med tid för tanke och varande.

När man kommer hem..

... och finner årets första julkort på hallgolvet och det är alldeles, alldeles underbart.

Jag som just handlat bakningstillbehör till enhörningspepparkakorna och så kommer ett färgglatt julkort med enhörningstema. Det är vardagsmagi och gör mig glad. December har börjat så bra, med en vacker herr gran, flera adventskalendrar och en julekänsla. Att jag dessutom vet att jag ska till Gällivare över jul gör mig ännu gladare. Där hör jag hemma på jul och det ska bli så mysigt att sitta i mormor och morfars kök och blicka ut över Dundret.

Enhörningslycka från en bloggvän, med glada färger som gör mig glad. Det är en bra start på helgen som skapar glitter och stjärnströssel i mig. 

En rulltrappa...

... vid Hötorget i regnbågars färg. Upplyst i novembermörkret och väldans vacker. Den gör min morgon.

Tänker att när man vandrar upp i regnbågstrapp så måste ju dagen bli särdeles magisk och att skatter kan finnas i dagen och livet. Skatter man redan funnit som vackra vänskaper och vit snö som lyser upp morgonen men även skatter som ännu väntar på att bli funna av den som tar sig tid.

Ett snabbt möte kan vara en sån skatt. Igår var jag på en stor konferens med över 800 personer som deltog men får ett möte vis lunchbordet som blir det som inspirerar mest under dagen. En 17-årig kvinna som på eget initiativ har startat ett integrationsprojekt för nyanlända ungdomar som får träffa och umgås med svenska ungdomar. För alla behöver vänner, ha ett sammanhang ovh komma ut och göra något. Hon var 16 när hon bestämde sig för att göra något och själv gick ut och letade reda på ungdomar. Det korta mötet gav verkligen hopp och inspiration. Kommer minnas det länge. 

Jag är lilla My såklart..

... berättar jag för stjärnströsslaren när vi pratar om muminfigurerna.

Nej, du är mer som snusmumriken svarar han och beskriver sen varför. Jag måste medge att jag nog faktiskt inte har så mycket koll på hur snusmumriken är men när han berättar och jag senare läser om honom förstår jag vad han menar.

Snusmumriken beskrivs bland annat såhär: Snusmumriken är en vänskaplig ensling och äventyrare som vandrar söderut när vintern kommer. Han kan inte alls leva ett lugnt liv utan befinner sig nästan hela tiden på resande fot, just för att upptäcka världen och finna äventyren. Han är samtidigt lugn, obekymrad och tycker om att fundera. Han sitter och reflekterar över sitt metspö vid vatten. Han kommer och går precis som han vill. Snusmumriken undersöker allt han påträffar med stor nyfikenhet och vänlighet. Han är en självständig person men han trivs i sällskap. På sina resor, då han helst vandrar ensam, får han se nya landskap och pröva sin fiskelycka. Snusmumriken tycker särskilt mycket om att vandra på natten, i synnerhet i månsken. När han kommer till ett nytt ställe frågar han aldrig vad det heter. Han njuter av själva resan dit.

Jag inser att stjärnströsslaren har banne mig rätt, jag är snusmumriken helt enkelt. Denna vinter är jag inte den som vandrar med min ryggsäck ut i världen men det dyker upp reseminnen från tidigare år i mitt facebookflöde som påminner om fantastiska resor och stunder.

För tre år sedan var jag på Hawaii i November och simmade med vilda delfiner och på en båttur togs denna bild. Jag har simmat totalt 6 gånger med delfiner ute till havs. Det är helt magiskt och var en livslång dröm som till sist gick i uppfyllelse när jag reste dit första gången. Lite visste jag då hur mycket Hawaii skulle fånga mitt hjärta och vad det skulle komma att betyda för mig. Det är en plats som är magisk och har sin egen energi. Vi hör ihop på något vis. Jag vet att dit kommer jag återvända.

Förra hösten hade jag tjänstledigt och studerade på distans, det var ett perfekt tillfälle att packa ryggsäcken för att besöka andra världar. Skimrande vackra Seychellerna blev första resmålet och det är nog är en av de vackraste platser jag har besökt. Ön Praslin med sina unika dubbelkokosnötter och sin värme både i klimat men framförallt hos människorna skapade härliga minnen i mig.

Stranden nedanför vår bungalow.

Efter Seychellerna var jag hemma en vecka innan ryggsäcken packades om för att besöka Varkala i Indien. Det var en resa som förändrade mig på många vis än jag kan förklara. I mötet med människorna, mig själv på flera plan, yogan och Indien skedde en transformation som jag fortfarande bär spår av.

Lite visste jag då att några av de gåvor jag köpte hem från Indien skulle hamna i stjärnströsslarens ägo. Lite visste jag att vi skulle tillbringat ett halvår tillsammans i November. När man har en stjärnströsslare vid sin sida tar äventyret en annan form. Men han har nog rätt, jag är en snusmumrik som behöver såväl äventyr som tid för reflektion. Just nu känns det som att träffa honom är nog ett av mitt livs största äventyr såhär långt, utan att man anar kan livet ta en oväntad riktning en vacker dag i maj.

Att ha sina kärlingar utspridda i Sverige..

.. gör att det alltid finns någon att besöka och njuta deras vardag på en plats som inte är min.

Förra två helger sen var jag i Ängelholm hos min vän fotografen och den här helgen besökte jag min bror och hans sambo i Örebro. Vilka vackra platser och mina underbarlingar som bjuder in till härligt helghäng gör att jag landar efter helgerna med ny energi och med nya vyer som kan skapa rum i mig. Det är ett vackert land vi bor i med många kontraster och jag njuter dem fullt ut. Jag är glad över att även om vägen till dem är längre än att jag kan ses över en kväll så är de nära i hjärtat.

I Ängelholm var det fortfarande höst med massvis av regn men även med så mycket färg från vackra träd. Det var ändå ljuset som präglade helgen, både de vi tände inomhus men även i den minneslund där de vilade under ett stort och vackert träd. Det är så vackert att besöka någon man känt nästan halva sitt liv, att sitta där och skratta tillsammans framför en film över en thekopp precis som vi gjorde när vi bodde grannar i Göteborg.

Att njuta mysiga fikor, gå längs med havet och känna att vissa helger är längre än andra, det är balsam och stjärnströssel för själen.

Löven och livet utan filter men med sin egna starka lyskraft.

Lycka är en stund i havets kant med två fina vänner.

Det är härligt att kunna resa mellan olika världar inom loppet av 10 dagar. Förra helgen när jag anlände till min bror med sambo och kliver in i deras nya lägenhet med högt i tak och vackert inredd skapas ännu en myshelg. Det är så fint att resa bort och bjudas på jättegod mat, många skratt, spela spel, titta på TV tillsammans och njuta promenader i såväl natur som staden.

Årets första glögg får tre äpplen av fem. 

Att resa bort och få luft under vingarna men samtidigt komma hem i mötet med de man känner så väl är bland det vackraste som finns i livet tycker jag. 

Stjärnefall över November land. .

... bäddar in staden i ett omfamnade tjockt täcke.

Snön faller utan vetskap om att bussar ställs in och bilköer står still. Den skapar kaos men också acceptans. Resan får ta den tid den tar och man får pulsa i stjärnesand.

En vän ringer från Arlanda, hon kan inte ta sig hem och jag får oväntad nattgäst. Min stjärnströsslare sitter i bilkö i 8 timmar utan att ens komma in till staden som behöver passeras för att komma hem. Klockan ett kommer han och sover hos mig för några timmar. Jag somnar gott när jag vet att båda är hemma hos mig och inte ute i den natt som fallit.

Snön faller och det känns fint att kunna öppna mitt hem och bjuda sovplats som så många andra. När jag vaknar och möter vinterns skönhet i torsdagens morgonstund önskar jag alla fann en varm plats att tillbringa natten på även om jag vet att det inte är så.

När rastlöshet och inspiration återvänder..

... så inser jag att jag börjar bli frisk igen. Hostan är kvar men lusten är tillbaka.

Jag har varit sjuk och varit hemma från jobbet för första gången på 2,5 år. Då är det bara vila och återhämtning som gäller. Istället för att fira en drömskapande väns nya stig i livet får jag stanna hemma. Jag börjar leka med en app där jag med magi skapar en bild av mig som häxa. Dessa älskade häxor som fascinerat mig sedan jag var liten. I min värld är inte häxor något negativt utan man kan välja att använda sin magi och kraft till goda skapelser.

Häxkonster för praktiskt bruk av Malcolm Bird var en älsklingbok i min uppväxt, jag ritade häxor och ramade in och gav bort i julklapp. Jag fick mina morföräldrar att teckna häxor med mig. Så häxan som symbol är för mig en förebild, någon som går sin egen väg, skapar magi och läkning av egen kraft och med små medel men med kraftfull styrka. Som kan finna andra världar inom och utom sig själv och en häxa är nog särdeles äventyrlig.

I badet om morgonen läser jag boken "Big Magic" som handlar om skapandet och att leva i kreativitet med glittret av magi. Det glittrar till i mig och skapar nytt stjärnströssel som får virvla runt en stund och fånga det som fångas upp men som också kan leda till nya tankar, insikter och skapelser. Vi är alla magiska skapare.

I häxors tid kan man välja att plocka fram sin inre häxa. Hon bryr sig inte speciellt mycket om vad andra tycker om hennes val, hennes sätt att leva och hur hon värnar om visdom. Men i min värld delar häxor med sig i systerskap, medmänsklighet och väljer att göra världen till en bättre värld. För det kan man ju välja, vad sänder du ut, vad ger du och vart väljer du att lägga din fokus. Det innebär inte att man snubblar på kvasten ibland men en riktig häxa reser sig upp och vandrar vidare i den riktning hon önskar. 

Livet...

.... med dess vägskäl och nya livsval.

Om jag blickar tillbaka på de tolv månader som har passerat och skapat ett år så är det ett av mina mest händelserika år. Vissa år passerar utan några större förändringar men detta är inte ett av dem. Ett år där jag till viss del varit tjänstledig och studerat på distans. Jag har rest ut i världen och besökt Seychellerna och Indien. Jag har mött nya vänner och lärt mig så mycket på så många plan.

Jag har blivit dansledare på Friskis och Svettis. Jag har gått kurser om Hawaiiansk visdom och kvinnlig kraft. Jag har njutit NFI (nytt för idag) i 100 hela dagar. Sen har jag mött kärleken i världens finaste stjärnströsslare, han som är allt jag någonsin önskat och mer. Jag är ännu förundrad över att en dag bara stod han där och öppnade dörrar till magiska världar och nya äventyr. Ett av dem tog oss till Barcelona men ett av mina finaste minnen med honom är dock från den svenskaste av helger, nämligen midsommar. 

Alla dessa vägskäl som leder vidare mot nya val, nya möten och nya vägar. Som om inte alla dessa händelser under året har lett till stor förändring så har nu ännu en ny dörr öppnat sig som leder till ett nytt jobb. Jag har haft ett arbete jag älskat i snart 8 år men nu är det dags för nya utmaningar. Vet inte vart det kommer att leda men jag vandrar och vet att även om jag vandrar vilse ibland så går det alltid att trampa upp en ny stig. 

Bild lånad av Cissie Westberg

Du är som ett kalejdoskop..

... säger stjärnströsslaren och tar en klunk av sin sangria.

Han tittar på mig över glaset. Det är en varm kväll. Vi sitter på en balkong och blickar ut över La Rambla. Barcelona har fångat honom lika mycket som mig.

Som ett kalejdoskop? Jag förstår inte riktigt vad han menar utan ser frågande på honom. Han ler mot mig och säger att ja, du är så många facetter och vrider man på det uppstår plötsligt nya vackra mönster som visar något man aldrig någonsin sett. Det är nog en av de vackraste komplimanger jag fått. Den bär jag med mig i hjärtat sen dess.

Bland stjärnor, stunder och löv som faller blickar jag ut över livet och finner nya mönster och upptäckter. Att i betraktarens ögon vara ett kalejdoskop gör att man blir sedd i flera dimensioner och att någon blickar in under ytan. Att mötas nyfiket på flera plan och inte bara i det som är synligt utan i det föränderliga som vi alla är. Det är vackert tycker jag.

Vilken konstig hållning...

... det ser ju inte klokt ut! Hur står jag EGENTLIGEN??

Det är det första jag tänker när jag ser bilden. Vad lätt det är att leta felen eller det man inte är nöjd med istället för att se glittret i blicken och vinden i mitt hår och hur lycklig jag är över att stå mitt i höstens famn på ett berg med hisnande utsikt. Känslan i stunden var fantastisk och ändå letar jag fel när jag ser bilden. De i där felletarglasögonen trodde jag faktiskt jag bytt . Så jag plockar av dem och ser lekfullhet, äventyrslusta, höstkärlek och glittrande förälskelse. För jag har ju ett val även om den automatiska tanken är blixtsnabb. Tänk om, tänk rätt.

Höstfärger klär in en färgglad fredag...

... och jag vill fånga dem alla och fylla hela mig. Det är så vackert nu och även om himlen är grå så är min horisont färgad av andra färger. 

Fredagen avslutas med ett vägskäl och jag väljer att trampa upp en ny stig i en riktning där jag inte riktigt vet vad som väntar... eller vet man någonsin det egentligen? Nya utmaningar kommer skapa nya kunskaper och erfarenheter. I okända landskap finner man nya upptäcker, insikter och vägar att välja. Det ska bli spännande att se vart den här vägen leder. 

Höstbilder från Dundrets topp från hösten 2015. 

Jag samlar på nära livet upplevelser...

... mest hela tiden.

Nära livet upplevelser hörde jag först av Livskrafter-Emma och det är ett begrepp jag bär med mig i livet och dagen och som jag bloggat om förut upptäcker jag när jag redan skrivit klart detta inlägg. Men viktiga saker man tror på kan behöva upprepas, åtminstone för mig själv som en påminnelse på det jag tror på. Jag tror verkligen på att vara nära livet och uppleva det. Att njuta det som är och våga vara i det som jag möter. Nära livet upplevelser behöver ju inte vara enbart härliga men det är likväl en del av livet.

Att leva livet fullt ut och att leva livet levande är viktigt för mig. Att inte ständigt vara på väg någon annanstans utan stanna upp och njuta och tänka att tänk vad fantastiskt att jag är just här, just nu och med dessa fantastiska personer som delar min livsstig. Att jag kan andas denna friska höstluft och njuta av att vandra över prasslande löv? För tänk vad mycket jag kommer sakna det den dag jag inte längre kan.

Jag är en drömmare på så många plan, som lätt fladdrar iväg i tankar, drömmar och alternativa vägval i framtidsstigar. Men hänförelsen och att känna med sinnena följer mig ständigt i äventyret livet. Om jag ser ett fantastiskt träd måste jag ibland bara luta mig mot dess stam och klappa lite på det. Jag tar djupa andetag för att känna äpplens doft i vinden när dess träd släpper frukten mot marken.

Jag har många saker jag vill lära, veta mer om och utforska. Jag har många platser jag vill besöka och vänner att hälsa på  men allt går inte att göra samtidigt men äntligen är resor bokade till vännen i Ängelholm och min bror i Örebro. Det ska bli underbart att få dela deras liv, kuliss och nära livet upplevelser för en helg. Det skapar nya perspektiv och minnen för mig.

Ibland möter jag människor som ska börja dansa när de gått ner i vikt, de ska resa när de träffat en partner, de ska skilja sig och satsa på sig själva när barnen är tillräckligt stora. Men NU då, hur vill du leva nu? Du vet ju inte ens hur länge du blir kvar här. Ibland är de hinder som du satt upp enbart inom dig och inte verkliga. Varför skjuta upp livet till att leva sen när du kan leva NU? Att våga vara nära livet, våga vara nära dig själv och våga uppleva. Om du tappat bort det i vardagsbruset så rekommenderar jag en dejt med dig själv och dina tankar och med frågor kring hur du vill leva livet. Vad är viktigt för mig? Vad är mina nära-livet upplevelser som får mitt liv att kännas som att jag verkligen lever? Var vill jag lägga min energi och tid på? Om jag levde livet med fler nära-livet upplevelser än jag jag har idag, vad skulle skillnaden vara då?

Tänk med hjärtat och känn med tanken..

.. är ett hawaiianskt ordspråk som handlar om att finna balans mellan tankar och känslor. Vi behöver båda lika mycket.

                                       (ur boken Hälsa, lycka, helhet av Susanna Nordlund)

Ett ordspråk som fångar "viktigt på riktigt" saker. Att låta både tankar och känslor få sitt egna utrymme och om den ena tagit över låta den andra komma fram. Att inte jaga tankarna eller känskan eller kanske till och med båda på flykten genom att fly in i andra saker. Känn livets färgpalett fullt ut och våga vandra i det som är. Den som vågar känna och uppleva alla känslor är faktiskt lyckligare. En optimist har inte färre negativa känslor under en dag eller en vecka men de väljer att hantera och se på dem annorlunda. De har alla sin plats och vi behöver fasetterna för att få mosaiken att bilda ett mönster.

Igår lyssnade jag på Klas Hallberg med föreställningen Hedra Mysteriet. Jag har varit på flera olika föreställningar och inspirationsdagar med honom, slutade räkna när jag var uppe i över 10 gånger så kanske, är en stalkerkarriär påbörjad vem vet?! Men jag tycker om formatet att påminnas om det viktiga i livet och få skratta samtidigt. Att förvirring är en del av det och att hedra det mysteriet som delar av livet är istället för att kontrollera det. Just nu är det lite förvirring i mitt liv och jag låter mig själv vara i det och vetskapen om att snart får jag svar på vägval som jag utforskar. Jag vandrar vidare på vackra vägar och njuter det som är och arbetar på att tänka med hjärtat och känna med tanken. 

Jag vandrar i virvlande vind..

J

.. och ett lövregn omfamnar mig innan det faller till marken och klär den i sina färger och sin säregna skönhet. Älskade höst, äntligen njuter jag krispighet och känslan av att luften fyller hela mig med sin friskhet och påminnelse om livet och dess cykler.

Jag njuter färgerna på träden och längtar samtidigt efter att hoppa i lövhögar. Likt träden behöver vi ibland lossa vår egen prakt, släppa det som fått växa för att sedan vila lite innan nya saker kan ta form likt vårspirande löv. Att blotta oss och våga vara i sårbarhet innan vår växtkraft visar världen och oss själva vem vi är igen. Processer behöver ta den tid de tar och i dessa kan vi behöva släppa taget om det gamla, låta det omvandlas till energirik mull i sin nya uppgift i livets kretslopp. När vårt förflutna blir det vi lär av, förvaltar på ett konstruktivt vis och som vi kan se för vad det var. När vi kan upptäcka att det kommer på besök i nuet som en påminnelse, förvaltad visdom, en nyckel till den vi är men därmed inte som en verklighet av att det behöver återupprepas eller där vi lever, vi lever ju i det steg vi just nu befinner oss i.

I trädens närhet känner jag mig ödmjuk över deras ålder, växtkraft, vad de mött och att de fortfarande står där och växer vidare oavsett väder så länge ingen fäller dem. Träd är dock inte opåverkade av vad som sker omkring dem utan att även de påverkas av stress visar studier av Borneos regnskog. Precis som människor kan tappa kraft av det som sker eller tolkningar av det som sker, då behöver vi våra rötter, vår näring, vår möjlighet att bara vara och betrakta det som sker för att agera när vi behöver men inte konstant. "Trädens hemliga liv" heter en bok som står högt på min önskelista just nu. En skogsvaktares betraktelser och tolkningar av vetenskapliga rön lyfter fram träden som något mycket mer än det synliga, precis som oss människor.

När hösten nalkas virar jag in mig i sjalar, plockar fram handstickade handledsvärmare och njuter varm choklad när kvällen sänker sig utanför caféfönstret. Vännen K och jag samtalar om livet, drömmar, förändring och att låta människor få spira i sin egen unika växtkraft. Att skapa och lägga energi där den växer och vara medveten om sina gränser. Jag behöver de där samtalen, de som berör, påminner och skapar plats i mig till det som är jag. Som att fylla min inre stam med extra näring vilket skapar kraft att låta en ny gren växa ut eller förtjockas så den bär för väntad och oväntad belastning. För mina vänner, min fina stjärnströsslare, min familj och de jag väljer att omge mig med blir min egen lyckas skog där inget träd kan ersätta ett annat. Låt allas våra löv bilda vackra mönster och skapa nya stigar att trampa upp när de gamla dolts av de som fallit till marken. Låt oss dansa i det färgade lövregnet och njuta det som är nu oavsett hur gårdagen ser ut och vad som väntar i morgondagen.

Ibland känner man sig lite opepp..

I

.. som igår när jag var på väg till mitt danspass.

Jag var trött, lite frusen och kände mig vemodig och ledsen över att de huggit ner ett stort parti skog på den väg jag tar till tunnelbanan. Opepp och med en känsla av att jag helst ville ligga hemma och njuta soffhäng och inte behöva göra något, minst av allt ställa mig och försöka sprida energi och dansglädje.

Några timmar senare så kliver jag ut från mitt danspass, känner mig glad och lätt i steget. Fler motionärer kom än jag trott och en del av dem kom fram och sa snällsaker efter passet. Min energinivå och mitt humör var förändrat och för mig blev det en viktig påminnelse om hur snabbt sådant kan vända. Hade det varit en inplanerad aktivitet jag inte haft ansvaret för hade jag kanske ställt in men även en opeppig morgon kan vända till något helt annat.

Sen så åkte jag faktiskt hem och njöt av det där soffhänget och att vara i vilsamhet och bara slappa. Men med en helt annan känsla och med energi som virvlade på ett nytt sätt men samtidigt med en fridfull känsla av lättja. Det blir en påminnelse till mig att känslor kommer och går. Så självklart egentligen men lätt att glömma en kall oktobermorgon. 

Höstlika äventyr...

... och vackra stunder. Förunderlighet och magiska under.

Det är något speciellt med det här trädet säger min stjärnströsslare när vi sitter där infångade i dess lövverk. När vi kom till trädet klättrade två barn och deras mamma där. Hon berättar för dem att deras pappa klättrat där som barn och också älskat det. Det är något med det där här trädet som gör att det bjuder in till att vara där. Det har sin egen närvaro och det är fler än jag som känner av den. Några har karvat in sina initialer i trädet men jag smeker det istället varsamt med handen.

Vi öppnar en flaska bubbel och utforskar andra världar genom att vandra i tänkta landskap. Min stjärnströsslare tecknar av trädet och jag njuter av att vila mot dess bastanta grenar. Trädet är till för alla men det är även det träd jag kallar för mitt, för det är inte som alla andra. Det börjar sakta släppa sina löv och ett av dem landar i mitt hår som en smekning, jag älskar dig också utbrister jag med blicken upp mot trädkronan.

Sommaren vill inte riktigt överlämna sig helt till hösten och krokusen blommar i en slänt. Solen värmer fortfarande dagarna och regnet uteblir, mitt solrosparaply får vänta på att fällas upp. Söndagsfika med naturen och landsbygden som kuliss avslutar en fin helg. Sinnesintrycken från en egenplockad bukett med ljuvlig doft känns som en sammanfattning av hur livet ser ut just nu, färgglatt, vackert, vildvuxet, brokigt, spretigt men alldeles, alldeles underbart.

Jag vandrar höst..

... och njuter sommarvarma vindar blandade med höstens dofter.

September. Denna älskade månad med sina kontraster och sin sinnlighet. Där löv faller från träd ännu beklädda och där vi förundras över att värmen stannar. Själv är jag beredd på krispigare dagar med sjalar att svepas in i och odruckna koppar varm choklad som väntar. Regn kanske faller men då fäller jag upp mitt solrosparaply och vandrar ut i mina höstkängor och njuter det som är.

Kan man bli för gammal för att älska enhörningar frågar expediten mig när jag tvekar på att handla cupcakesformar där det medföljer färgglada dekorationspinnar med regnbågar, enhörningar samt texten att jag tror på enhörningar. Antagligen inte, jag tänker inte bli det, jag tänker fortsätta ta hoppsasteg och ha såpbubblor i handväskan bara för att jag vill.  Lekfullhet, kreativitet och att våga njuta dagens mirakler om så bara genom att skapa dem själv är sådant som skapar energi i mig.

Ska vi leka var den klassiska frågan när man var barn, jag minns inte i vilken ålder man slutade fråga det och bytte ut det mot något mognare men jag tänker att kanske är det dags att återerövra den frågan. För det är nog det jag gör med mina vänner, leker i tanken eller på annat vis. Att fråga om man ska leka inbjuder till äventyr, upptäcktsfärder, kärlekar, ordlekar, danslekar och att den man frågar får något lekfullt och busigt i blicken.

Det finns nog dem som skulle kalla mig naiv och omogen, jag ser det precis tvärtom.. att behålla lekfullhet är ett tecken på mognad och att våga älska, dansa, utforska och utmana sig själv även om man inte vet vart det kommer att leda är inte naivitet.. det är mod.

Barcelona med sina tinnar, torn och vackra balkonger..

....bjuder på en doft av sommar och ett kalejdoskop av upplevelser, vyer, mat och njuterier.

Vilken resa, en sådan som varar i några dagar men som när jag landar i Septembernatten på söndagen känns mycket längre. Min inre nomad jublar och jag känner mig inspirerad och som om jag klivit igenom ett stjärnströsselregn och renad återvänder till vardagen med nya ideér.

Jag har hänförts av Barcelonas magi och vackra byggnader. Jag har ätit gott, skrattat högt och vilat trötta fötter när dagen varit över. Jag har lekt med såpbubblor, flygit drake vid havet och trängts på favoritbaren som serverar lokal cava och härlig spansk mat.

Jag har sett Barcelona med någon annans ögon, och visat vad jag tycker om med staden. Jag har stjärnströsslat ett ihåligt träd och en fantastisk restaurang. Jag har med kärlek upptäckt, vandrat, utforskat och lovat att komma tillbaka snart igen. En av mina platser på jorden som jag med vemod lämnar men som jag vet att jag kommer vända åter till.

Jag är en upptäcksresande i vida världen...

... som njuter äventyret livet .

Det finns ständigt nya upptäckter att göra, som hur det känns att stå i ett ihåligt träd som fortfarande spirar av växtkraft. Likt en särdeles unik växt njuter jag trädets rum inifrån och med sinnlig bark under mina händer. Det är ett så vackert träd, jag vill upptäcka ännu mera träd att lättjefullt få vara nära. Tänk så många magiska träd det finns kvar att klappa på, klättra i  och njuta suset av dess trädkronor. I trädens famn tycker jag om att vila mellan äventyr och upptäcksfärder. Där finner jag nya perspektiv och tankar som skapar ny kraft.

Jag älskar upptäcksresandet både på ett inre och yttre plan. Om vi kliver in i oss själva en stund finns det så mycket vi kan finna där. Om vi vågar utmana rädslor och möta oss själva kan blomning ske och vi breder ut oss i vårt eget unika grenverk och kraftfulla rotsystem. En av de största utmaningar jag tror många har är att känna att de är ok, precis som de är just nu med sina härligheter och ohärligheter. Att acceptera istället för att kamouflera. Att vi inte behöver vara nåt vi inte är men att vi samtidigt har all rätt att våga glittra i just det vi är och att sprida det till världen.

Om man ser livet som en upptäcksresa istället för något man behöver hantera, kontrollera eller veta hur man ska göra med så blir perspektivet ett annat. Här går jag omkring och upptäcker saker om mig själv, andra, livet och världen, vad spännnade!!! Vad jag sedan väljer att göra av det jag upptäcker är nästa fråga, det väljer jag själv.

I färden livet så njuter min nomad av att packa väskan och imorgon återse en stad som alltid bor i mitt hjärta, mitt älskade Barcelona ♥. En kärlek till en stad jag kommer bära med mig i resten av livet, det är en magisk plats och jag blir lycklig där. Sådana platser ska man återvända till, där man kan samla kraft och inspiration och låta sig svepas med i förälskelse.

Det glittrar sol på klarblå himmel..

.. och värmen vänder åter.

Jag har dock njutit av det lite ruggiga, regniga och gråa. Jag tycker om sånt väder för det främjar  mys, sinnliga sinnesupplevelser och rum av reflektion i mig. Dessutom har jag världens finaste solrosparaply som gör att jag nästan längtar regn så jag kan bära solens blomma som skydd mot regnet. Det går att bära stunder av sol även när dagen är grå tänker jag.

Men idag njuter jag sol och vaknar på ett strålande humör med glädje i blick. Gårdagens kväll var den slöaste på länge. Njutningsfullt slappade jag i soffan under närvarande vilsamhet. Långsamhetens lov och vila är viktigt för mig även om det energisprakande är ett av mina sinnestillstånd som kanske är mer framträdande. Helgen har skapat glitter och stjärnströssel i mig men om det ska få en chans att landa och skapa lust, lycka och ny energi behöver jag även göra detsamma.

Vilken underbar helg jag har haft. Den har varit kontrastrik, vacker, intensiv, utmanande och rolig. Jag har spenderat tid med härliga människor och njutit av att flytta mig mellan världar. Fredagen firade vi en väns födelsedag på härliga Melt Bar. Cava i champagnekupor, god mat, många skratt och fantastiska jazznummer. Glitter, lekfullhet, inspiration och en härlig start på helgen där  min vän blev besjungen av hela baren.

I Eskilstuna (eller kanske Älsklingstuna) bor en av vän som generöst bjuder till kräfskiva och lördagslycka på den vackraste av öar i Hjälmaren. Egenhändigt färskfiskade kräftor med goda tillbehör dukas upp på flotten och sen far vi till en vacker vik och ankrar till. Omgiven av naturens skönhet, skratt och fantastisk mat njuter vi i timmar innan vi till den vackra ön vänder åter.  När stjärnhimlen glittrar över ön tänder vi en eld som lyser upp augustikvällens mörker. De som är hungriga äter grillad korv, själv är jag fortfarande mätt på kräftor. Det är en så vacker och magisk plats att jag njuter av att få vistas där och ha vänner som generöst bjuder in till dagar som denna.

På söndagen vände jag till staden åter för att anta mig en energirik dansutmaning. Tillsammans med 3 andra dansledare ledde jag ett maratondanspass på 90 minuter. Utmanande eftersom jag är ganska otränad efter sommarlättja, det var 8 nya koreografier jag behövde lära mig och jag har fortfarande har en viss scenskräck. Det var så roligt och jag orkade köra hela passet som var som ett enda stort party med så mycket dansglädje. Jag hoppas vi gör det igen för då kommer jag njuta ännu mer.  Med dans i steget klev jag sedan ut i regnet och njöt av känslan att bli upphämtad istället för att ta tunnelbanan hem till en tom lägenhet som brukar vara min vardag efter danspassen.

För ibland är det så att i livets labyrint kan man möta en drake en vacker dag i maj där sagor öppnar sina dörrar. En vän mailar mig efter att jag lagt ut följande bild på instagram och frågar om jag är förälskad eller bara kär i livet. Både och blir svaret. Jag är väldigt förälskad i någon särdeles fantastisk som är allt jag någonsin drömt om och som skapar glädje, inspiration, lugn och stjärnströssel i mig. Någon som likt mig gillar äventyr, livsnjuteri men även bara varandet i vardagen.  Min alldeles egna drake som skapar magi på så många vis. Men jag är också förälskad i livet med dess äventyr, mina fina vänner, nya upptäckter och att veta vad jag mår bra av. Då glittrar det i mig oavsett väder.

Drömmakerskan gjorde det!

Min indiska vän R har lärt sig simma vid 44-års ålder. Jag blir så berörd när jag läser om det och får se bilderna där hela hon lyser av glädje och stolthet.

Drömmen som hon berättade om för mig i höstas har nu blivit verklighet. R är modig, fantastisk och målmedveten.Hon förverkligade den dröm hon inte visste om den var möjlig.

Har du några fler drömmar frågade jag? Ja, när jag har betalt av lånen på min skönhetssalong har jag har drömmen om att kunna resa runt i Indien. Jag skulle vilja göra det som självständig kvinna och på egen hand och inte behöva ha med mig min man hela tiden. Helt själv kan jag nog inte resa men kan inte du komma tillbaka då så reser du och jag runt tillsammans, det skulle vara jättekul. Självklart svarar jag, det vore hur roligt som helst. Så det är vår framtida gemensamma dröm, att utforska delar av Indien tillsammans. Men att hon kan simma nu, det kommer jag bära med mig länge, vilken lycka. 

R vill ge mig en svart hennatatuering innan jag åker hem. Hon skapar ett konstverk på min axel som pryder den i nästan 10 dagar innan den totalt bleknat. Minnet av R bleknar dock aldrig och idag är hon den mest lysande av stjärnor. Vilken kvinna! 

Lyckan i att pröva nåt nytt..

... och älska det fångar den här bilden. Ett solklart NFI (nytt för idag) i onsdagsskrud ♥.

Jag har de senaste åren velat pröva skateboard och i onsdags var det första gången jag klev upp på brädan. Det var så roligt, jag bara älskade det även om det var svårt.  Det är aldrig för sent att testa något nytt, vi blir inte för gamla för att fortsätta utforska det som väcker vår nyfikenhet. Tänk inte så mycket på vad andra tänker, om de ens tänker något utan gör det du önskar.

Jag vill inte blicka tillbaka på livet och känna att det fanns saker jag inte vågade men ville pröva, det är en av orsakerna till varför jag så snabbt tackar ja till att följa med på en ridhelg utan att ha någon tidigare erfarenhet.

När man ska pröva nya saker i livet är det dock bra att ha någon vid sin sida som kan visa hur man finner balansen, tar ut svängarna och hur man vågar öka farten när det är dags att våga lite mer. Det hade jag och jag hade nog inte vågat den här drömmen annars, men numera står en longboard och hjälm på planerade inköp för att ha roligare i livet.

När jag åkt klart finner jag ett träd att klättra i, där sitter jag några ögonblick lutad mot stammen och njuter av något välkänt och nytt på samma gång. Livets kontraster och livets lycka på samma gång. Men hade jag inte prövat så hade jag inte vetat.

Jag finner en hjärtegömma...

... i trädets stam.

Det är som en liten gömma för överraskningar, en skatt eller ett kärleksbrev till okänd mottagare. 

I vårt eget hjärtas rum sker mer än vad vi kanske anar. Hjärtats elektromagnetiska fält är 5000 gånger starkare än kroppens övriga elektromagnetiska fält. Hjärtat producerar även egna hormoner och har celler som är nästan identiska med hjärnceller.

90% av våra nervsignaler går från hjärtat till hjärnan och de resterande 10% från hjärnan till hjärtat. Det vill säga att vår hjärta sänder mer signaler till hjärnan än tvärtom. Det här finner jag oerhört fascinerande. Hjärtat reagerar samtidigt snabbare än hjärnan på vissa intryck. 

HearthMath Institute har gjort en studie där de visade en bildserie med en mängd bilder av ett mer neutralt eller vackert slag som bryts av med våldsamma och störande bilder som bilder på bilolyckor, blodig kniv eller en orm som är på väg att bita.Deltagarna visste inte vad experimentet gick ut på och man kontrollerade försökspersonernas andning, hudutsöndring, EEG (hjärnvågor), EKG samt hjärtfrekvens. De fysiska resultaten påvisade en känslomässig reaktion fem till sju sekunder innan en oroande bild visades på bildskärmen. Forskarna tolkar det som att resultatet visar att hjärtat tar emot och svarar på intuitiv information. Det kan känna av något som ännu inte inträffat. 

Hjärtat har helt enkelt sitt eget medvetande och sin intelligens, inte konstigt att många uppmanar oss att följa hjärtat. I vår egen hjärtgömma gömmer sig vackra skatter, överraskningar och sannerligen massor av kärlek. Öppna upp för det oväntade och våga tro att du vet aldrig när ditt hjärta signalerar det du ännu inte upptäckt. 

Man kan få både växtvärk och träningsvärk...

... när man utvecklas och bryter mönster eller skapar nya vägar.

Det är ju ovant att våga visa nya sidor av sig själv eller göra andra val än de man brukar. Att finna en dröm och våga uttala den högt och sedan arbeta för att nå dit. Jag älskar att vara en del av den processen när någon vågar just det. Men det är ingen som sagt att det ska vara lätt utan det kan vara både skrämmande, obekvämt och massa rädslor, tankar och känslor kan komma till ytan. Samtidigt kan det vara svårt att gå tillbaka när man väl bestämt att nu är det dags för mig att göra något nytt, något annorlunda eller det jag alltid längtat efter.

Det är inte alltid omgivningen är bekväm i någon annans förändring, det har flera skäl. Dels kan ju personens livsval göra att det sker även ofrivilliga förändringar för de runtomkring.

Det kan även vara så att när någon väljer att göra något kan det uppfattas som obekvämt eller hotfullt eftersom det kanske påminner om att man själv har ett val eller skulle kunna göra annorlunda. Det har jag själv märkt vid vissa av mina livsval där jag sagt upp mig från en fast tjänst, rest jorden runt på egen hand och att ta tjänstledigt ett halvår för att ha mer frihet. Så kan man inte göra har jag ibland fått höra. Men det kan man och jag är glad att jag följt det som varit rätt för mig. Jag har också valt att i de lägena lyssna på de personer som stöttar mig i den processen eller valt att läsa och lyssna på inspiratörer som tänker som jag eller får mig att vara extra modig. 

Jag vet att jag aldrig hamnat där jag är idag om jag inte vågat göra vissa val grundade i mig men visst har jag både haft växtvärk och träningsvärk längs med färden. Det har varit värt all den mödan men det har också varit hårt men meningsfullt arbete som tagit mig dit jag är idag. Jag har god koll på mina värderingar, hur jag vill leva och vad jag mår bra av. Det innebär inte alltid att jag lyckas hålla mig på vägen men med intentionen att följa det så kommer jag tillbaka upp igen och är medveten om när jag hamnat i diket eller något skaver för att jag inte följer det jag tror på.

Vi bär alla en inneboende växtkraft och om du vattnar rätt saker, litar på processen och möter såväl regn som sol på färden så kommer du blomma ut. Det är det vackraste jag vet, när någon visar världen sin egen prakt och väljer att leva livet på sitt vis.

En nässelfjäril slår sig ner på min axel..

... när jag sitter och läser på gammelstugans trapp.

Jag stannar upp i andakt och sitter helt stilla. Där sitter den lugnt under minst en minut innan den flyger vidare på sin färd i livet. Det är ett sånt där möte som gör mig jublande glad. Vardagsmagi och andlös närvaro på samma gång. Jag minns en blå fjäril som satt sig på mitt knä en lång stund när jag var barn. Det var semester och vi hade hyrt ett hus och i trädgården där jag satt landade en fjäril på mig.. Jag älskade den stunden och den fjärilen.

Det är något med fjärilar som fascinerar mig, jag följer dem med blicken när jag ser dem. Fjärilar sägs symbolisera kreativitet och förändring, för mig symboliserar de även frihet, lekfullhet och närvaro. Många gånger har jag tänkt på de fjärilar jag mötte i södra Laos som var stora som småfåglar. De var magiska, men så var hela den platsen magisk.

Lycka kan vara svårt att fånga i ord kanske bär de samma flyktighet som fjärilen. För mig handlar det mycket om lyckostunder, lyckounder och en känsla av välbehag. Det handlar inte om att sträva efter att vara ständigt lycklig eller lyckad och om man inte är det känna att man är misslyckad. Men för mig handlar det om att njuta det som är och att vara i de lyckostunder som bjuds.

Det går att träna upp sina lyckomuskler eller snarare välbefinnandemuskler. Det är faktiskt inte så att optimister har färre negativa känslor eller upplevelser än de som är pessimister, men de handlar om hur de hanterar och tolkar dessa. Lyckan är något jag har valt att fördjupa mig i både i tanken men även när jag läste en gratis webkurs med namnet "The Science of Happiness" som Universitetet i Berkley ansvarar för. En varm läsrekommendation är  boken "Lycka på fullt allvar: en introduktion till positiv psykologi" av Katarina Blom, Sara Hammarkrantz. Den visar på att det handlar inte om hur du har det utan hur du tar det. Vi kan inte undvika det svåra i livet men vi kan finna vägar som gör det lättare att hantera.

Men visst finns det perioder med större lycka än andra, en sådan njuter jag just nu och då försöker jag att bara njuta det fullt ut och samla energi, njuta vardagsmagi och stjärnströssel. Det handlar ju om att våga njuta också och se det vackra, underbara och härliga i livet. Det handlar om att stanna upp så att en vacker fjäril vågar slå sig ner.

Dagen efter att fjärilen satt sig på min axel finner jag detta kort
på min mammas arbete.