torsdag 31 december 2015

Jag önskar dig så mycket gott..



... året som kommer och jag hoppas du är redo att avsluta året som var.

Det är något med känslan av en fräsch start och även om det bara är ett datum som vid ett klockslag går över till något annat i det konstruerade systemet som är vår tideräkning så är det för mig en symbolisk övergång. Då brukar jag på något vis starta om, utvärdera, reflektera och blicka framåt. Jag mår bra av det och gör det oftare än bara vid denna tidpunkt men vid det nya året gör jag det till och med tillsammans med en vän sedan några år tillbaka. Det brukar vi göra på nyårsdagen men nu blir det på lördag. En tradition vi själva skapat och som vi håller hårt på.

Oavsett vad hoppas jag det nya året blir ditt och som du vill ha det på de plan du kan påverka och att försöka finna acceptans (en av livets stora utmaningar åtminstone för mig i vissa situationer) i det du inte kan påverka. Med kärlek till livet som är och familj och ett firande av en syster kommer jag vända blad ikväll under stjärnhimlars glitter och förväntan i bröstet.

Gott Nytt År alla fantastiska ni. GOTT NYTT ÅR!


onsdag 30 december 2015

Från ett hem till ett annat...




.. under gårdagseftermiddagen så lämnar jag min uppväxtplats och åker hem till min egna bostad i Stockholm.

Det är en kylslagen och vacker vinterdag med ett skirt snötäcke som pryder marken och får den att glimma trots sin tunnhet. Älskade vinter och älskade snö. Jag vill ha vinter när det är vinter. Sen vill jag ha mer snö och mer stjärneglitter men att vara tacksam i nuet över dagens skönhet blir det som är mitt val.

Det snurrar dans och pluggerier nu, det är ganska mycket som händer de närmsta veckorna innan jag kliver in på min ordinarie arbetsplats igen för att möta en ny termin, en ny vår och med nya horisonter i min blick och med en bakgrundskuliss med nya mönster. Varje dag har sin egen himmel och varje morgon föds en ny. Jag vandrar vidare under himlars fång med många hem att lämna och komma åter. Det känns tryggt.


lördag 26 december 2015

Embrace life...




... omfamna livet.

Det är de ord som kommer till mig när jag ser den här bilden som min vän tagit. Ibland måste man våga sträcka ut armarna och bara ge sig hän livet och omfamna det som är. Välja att omfamna sig själv och sina drömmar.

När jag började blogga för massa år sedan trodde jag inte att bloggandet skulle leda till vänskap men jag har lärt känna flera nya vänner men även många av mina vänner och familj har lärt känna mig på ett annat plan säger det. En av dem jag lärde känna var Chissra som jag numera inte omnämner som en bloggvän utan enbart en vän. Hon skriver en klok kommentar som svar på mitt inlägg om att resa på egen hand;

Jag tänker inte att det behövs rädsla för mod. Mod för mig är att följa sitt hjärta och ge sig ut och ge sig hän. Jag tycker att du är fantastisk som reser ensam. Det krävs mod. Alltså styrkan att följa sitt hjärta. Så fint du skriver om att se världen som en vänlig plats. Du har en gåva. Gåvan att se det vackra och lita på det goda. Så för mig är du min modiga magiska äventyrliga vän. 

Du har rätt Chissra, om det är mod så bär jag det. För jag vill leva livet fullt ut och jag fattar ibland beslut som andra ser som annorlunda för att följa mitt hjärta. Jag vill känna att jag levde mitt liv utifrån min längtan och med de jag ville leva det med. Det både inspirerar och provocerar andra människor ibland men oavsett så handlar det inte om något av det utan det handlar om mina val utifrån mitt hjärta. Att leva mitt liv, att omfamna det och att skapa det jag kan utifrån mina förutsättningar. Ibland krävs det mod för att leva vidare och mod för att leva som man vill eller fatta beslut man känner att man behöver fatta även om man vet att de kommer att ifrågasättas.

Inför havet, stranden, solen och berget omfamnade jag stunden och livet men jag fann även dörrar i mig som behövde dammas av och varsamt öppnas. Bakom dem fanns slumrande drömmar och nya upplevelser, lärdomar och insikter. Nu är det upp till mig vad jag gör med dem ♥.

torsdag 24 december 2015

God Jul..



... önskar jag er alla.

God jul till er jag mött, de jag inte mött men där våra vägar mötts i skriven text, tanke eller bild. Till er som älskar julen såsom jag och till er som skyr den. Jag vet att för många är det en av årets jobbigaste helger. Till er så hoppas jag den passerar snabbt och obemärkt.

Men jag älskar julen och har alltid gjort, det handlar inte om klappar utan om en känsla. En känsla av magi, kärlek och något outsinligt vackert. För en vecka sedan var det min sista dag på Indienresan, en dag fylld med vemod och där julen kändes långt borta. Men när jag kom hem var det som om julstämningen slog mig med full kraft. Jag klev rakt in i en varm känsla och med ögon öppna för skönhet och utan den stress som för många är julens signum. Det är vackert med en sån känsla.

Hur var det att komma hem undrar många? Det var vemodigt att lämna Indien men det var fantastiskt att komma hem. Mött med så mycket kärlek, omtanke och glädje från vänner och familj. Jag har varit på middag hos syster, gått på fantastiska julkonsert där bästa vännen är med och sjunger, varit på teater och sett en skådespelande vän briljera på scenen, dansat i timmar och sen åkt hem till Dalarna till min familj och de jag älskar mest.

På bilden ovan är min älskade systerdotter som klär granen hemma hos min syster i Stockholm. Det är en fin stund. Hennes bästa vän hjälper henne (bortklippt från bilden eftersom jag inte vet om hennes familj vill ha henne publicerad på min blogg).  När glittret trasslar så hjälper jag dem för man behöver ju hjälp när livets glitter trasslar ihop sig, sen behöver man vänner vid sin sida och att göra något vackert bara för skönhets skull. Att klä granen kan egentligen vara en väldigt symbolisk handling, den behöver en stadig fot att stå på för att inte trilla omkull och stjärnan i toppen måste alltid sättas med omsorg så den inte faller.

I tisdags barnvaktade jag min brorson. Han somnar nära mitt hjärta där så många bor. Vilsamt så snusar han gott och  tillitsfullt. Även om jag inte har egna barn så finns det så många barn (både små och stora) i mitt liv som jag värnar om och som jag vill allt väl. Vi kan alla ta hand om varandra och vara en viktig byggsten i varandras liv året om. God Jul med kärlek från mig till er.





tisdag 22 december 2015

Elva års drömmar raserat på ett ögonblick..

… och nu drömmer jag inte längre utan försöker bara ta en dag i taget och göra det bästa av den.

Han talar om jordbävningen i Nepal. Hur hans vackra by raserades på några ögonblick och även om hans närmsta familj överlevde så förlorade han vänner, grannar, sitt företag, sitt hus och sina drömmar. Han hade byggt upp det liv han drömt om av de pengar han tjänat och de försvann i samma stund som byn raserades. Jordbävningen skedde i April i år och jag möter flera som varit med i den och många har förlorat familjer, ändå är de tillbaka och arbetar och försöker leva vidare.

Varje dag när jag vaknar försöker jag att komma på vad jag vill göra som är bra under den här dagen och ta tillvara på den. Men jag drömmer inte mer, inte ens små drömmar. Men jag lever fortsätter han berätta. Ja, han lever och inte bara existerar. Vi skrattar mycket tillsammans och jag hjälper honom med hans dator. Han har ett varmt hjärta och ger tiggarna mat från sin restaurang när de kommer förbi. Han är en god människa med många vänner kring världen.

Jag får se bilder från hans by före och efter olyckan. Av hans raserade hus där övervåningen rasade ner över grannfamiljen där ingen klarade sig. Där hans mamma blev liggande bland bråten tills en av hans vänner kunde komma fram och rädda henne. Själv befann han sig på en avskuren väg där han kanade med sin motorcykel över hela vägen i jordbävningsögonblicket då hans värld stannade och förändrades för alltid. Han förändrades men levde vidare men på ett nytt vis.

Min resa i Indien handlade mycket om möten, om möten med människor och med mig själv. Vissa av de mötena förändrade mig. Det här mötet gjorde det på ett sätt jag inte kan förklara. Han lärde mig väldigt mycket om livet, det hade han säkert gjort även om han inte varit med i olyckan eftersom hans syn på livet inspirerar mig.

Det smärtar mig när jag hör hans berättelse, men samtidigt är det hans styrka, visdom och acceptans jag ser. Han lever vidare utan att väva några drömmar men han gör det bästa av sina dagar.  Det är mer än många gör så på sätt och vis är han rikare än många andra.






torsdag 17 december 2015

Det regnar från gråslagen himmel..

.. när jag kliver ut från Arlanda.

Den snö jag önskat möter mig ej men några timmar senare så sitter jag med tända ljus och dricker the och inväntar en av mina bästa vänner som kommer hit för häng. Då känner jag ändå en julkänsla i mitt bröst. Det är vackert att komma hem till sitt hem, sin säng och till en lägenhet som pedagogiska mamman och hennes vän fyllt med värme.

Min mammas vän har dessutom fyllt den med vackra saker som nya lakan, vackra saker av samisk design från Stoorstålka och sen hyacinter som blommar, liljor som doftar och en burk hemkokt hjortronsylt i kylen. Då känns det ombonat även om man bor ensam.

Vilken resa och vilka möten, det kommer ta tid innan jag landar och det finns flera oskrivna inlägg så Indienresan kommer fortsätta i skrift på bloggen mellan de vanliga inläggen.

Resan hem gick smidigt och snabbt eftersom jag sov bort stora delar av den. På min första flight så hamnar jag bredvid en indisk man. Det är första gången jag flyger säger han tyst och ser både nervös och förväntansfull ut. Han berättar att han ska åka till Kuwait för att arbeta som chaufför där i två år. Han har frågor om bagaget verkligen skickas hela vägen och han ser längtansfullt på min fönsterplats och kikar ut genom fönstret.

När vi kommer till Doha ska vi åt olika håll men vi tar sällskap genom säkerhetskontroller och den stora flygplatsen fram till hans gate. Jag följer med dig säger jag när han säger att han inte vet hur han ska hitta. Han håller hela tiden krampaktigt i sitt pass och sitt boardingkort men samtidigt ler han och tittar förundrat på denna högteknologiska plats. När vi skiljs åt undrar han igen hur han ska veta när just hans plan går och jag förklarar att han sitter vid rätt gate och att han kan fråga dem i disken men att han kommer se när de börjar gå ombord på planet. Jag önskar så att hans resa gick bra och att han fick en fönsterplats att blicka ut från.

Hemma nu, lite förändrad men samtidigt mig väldigt lik. Det ska bli så mysigt att träffa vänner och familj. De som ligger mig närmast hjärtat var jag än reser.




måndag 14 december 2015

Ställ dig med armarna lyfta..


... säger min vän när hon ska ta bilden.

När jag står framför havet och solens sista smekande strålar känns det märkligt bekant. Har inte jag den här bilden redan? Det har jag, men inte av mig själv utan som en bild på min visionboard. Jag köpte kortet på Hawaii av Francene som målat den. För mig är den en påminnelse om resor, drömmar och frihet. Den kallas resenärens bön och lyder (enligt min enkla översättning):

När du reser över hela världen så följer denna bön dig, en bön som handlar om säkerhet, kärleksfulla möten, om skönhet och om en expansion av din världsbild. Den handlar även om äventyr som bara kan ske när ditt hjärta är öppet och du tillåter dig själv att omfamna magin. 

Det är verkligen en bra summering på den här resan, allt det har jag upplevt och så mycket mer. Jag är så evinnerligt tacksam över att jag följde min intution och hamnade just här. Livet är precis som det ska och mycket mer därtill. Om några dagar åker jag hem efter en resa men med viktiga insikter och erfarenheter i bagaget. Namaste!



lördag 12 december 2015

Hon är ung och vacker..

... men ser ledsen och rädd ut. Det är hennes bröllopsdag och våra blickar möts när jag passerar, jag ler mot henne och får ett svagt leende tillbaka. Bredvid henne står hennes nyblivna man, avsevärt äldre.

Arrangerat äktenskap frågar jag min guide. Definitivt arrangerat äktenskap svarar han. Kommer du få välja den dag du gifter dig frågar jag honom. Ja, det får jag. Mina föräldrar har en annorlunda syn och det är bra. Jag tror Indien kommer förändras men det går långsamt fortsätter han.

Jag möter unga människor, vissa som lever i arrangerade äktenskap och andra som vet att de kommer få vara mer delaktiga kring vem de får dela livet med. Vissa av de i arrangerade äktenskap verkar ha det bra och andra har det bedrövligt och ser ingen väg ut ur ett äktenskap med någon de inte vill dela livet med.

När jag pratar med dem hör jag en förändringsvilja, många av kvinnorna säger att mina barn ska inte bli bortgifta, de ska inte behöva stå på sin bröllopsdag bredvid nån de knappt träffat och som de sedan ska dela livet med, jag vill något annat för mina barn och att de slipper uppleva det.

Jag möter en ung kvinna som planerar att fly med sin pojkvän som familjen inte känner till men där arrangerat äktenskap är det enda som gäller i hennes by. Men jag förlorar min familj om jag gör det och det vill jag egentligen inte säger hon sorgset. Två skilda världar möter varandra i våra kulturer men många unga och även äldre generationer vill förändra det traditionella. I mina ögon det enda rätta men så är jag ju svensk, här håller inte alla med mig.

När solen sänker sig över havet och natten  varsamt iklär sig sina stjärnprydda smycken ser jag den unga brudens ögon och jag ber en stilla bön att hon har fått en snäll make som kommer behandla henne väl och att saker förändras i framtiden.




fredag 11 december 2015

När man reser bort en stund..



.. och finner nya världar och andra perspektiv så lyfter själen litegrann.

Backwaters är någonstans obeskrivligt i sin skönhet men också i de upplevelser jag får där. Jag lär mig nya saker, bor hemma hos en familj och får äta deras fantastiska mat och blir visad runt av sonen Viijesh som är en perfekt guide. Det är en upplevelse jag tar med mig hem i hjärtat. För er som är intresserade av deras homestay finns det mer information här och här.

Jag tänker att det här inlägget blir ett inlägg där bilderna får visa en glimt av Backwaters, ord räcker inte till.
Dags att hämta hem getterna efter deras dagsbete.



En stuga gjord av palmblad.



En nyfiken liten tjej som vill visa upp sin nya klänning



En typisk vy från Backwaters



Det är värt att gå upp halv sex för att möta backwaters i gryningen

Fiskare som dyker ner och försöker fånga fisk med sitt nät. Här
ser ni även lite skräp och det är väl nackdelen. Skräp kastas
ofta i naturen och det finns ingen reglerad sophämtning.Jag
hade kunnat plocka flera sopsäckar med skräp under färden.





Dags att odla mustasch




Alla dessa leende och vinkande människor tar jag med mig


De dyker till botten och fyller sina båtar med
lera som de kan sälja. 


Även jag fick testa att "ro" båten, det var
jättekul





Fantastisk hemlagad mat, här serverad på bananblad

Vackra Indien




Denna fantastiska upplevelse har jag denna familj att tacka för


söndag 6 december 2015

Jag vill kunna lära mig simma..

... det är min högsta dröm säger fina R samtidigt som hon målar mina tånaglar knallturkosa.

Vi är samma ålder och jag har blivit en av hennes stamkunder på henne skönhetssalong. Hon berättar att hon fick hjälp att börja lära sig simma i fyra dagar i en simbassäng men att hon inte lärde sig. Jag berättar för henne hur lång tid det tog för mig att lära mig simma men att jag är övertygad hon kommer lära sig men att hon måste få tid.

Sen är det jobbigt med kläderna också, jag hade bara en t-shirt och shorts men läraren sa att det är svårare då eftersom de tynger. Jag bekräftade att det är mycket svårare att simma med kläder och framförallt när man lär sig.

Sen var jag också nervös för att det skulle finnas någon man som råkade se mig när jag hade så lite kläder. Kvinnorna kläds på medan männen kan klä av sig. De ska ha täckta axlar och knän. Deras vackra kläder är fantastiska men när de badar så badar de flesta i hela sarin. De står skrattande i strandkanten och längtar ut i havet och vissa vågar gå ut en bit men många gör inte det. Många av dem kan nämligen inte simma och jag har fått berättat att många drunkningsolyckor beror på att de varken kan simma och sen att de har alla dessa kläder. Långa tygstycken som kan trassla in fötter och dras med i strömmar. Det gör mig arg att det ska behöva vara så.

Men hon har en plan, hon ska hälsa på sin svärson som arbetar i Malaysia och bor i ett hus där det finns en stor swimmingpool. Där känner ingen mig och han har lovat hjälpa mig och då kanske jag kan ha våtdräkt eller kanske till och med baddräkt och inte vara rädd för att nån man jag känner ska se mig. Det ska jag göra, hon drömmer sig bort och ler.

Jag önskar jag var bättre på att simma och lära ut det för i så fall skulle jag se till att jag fick tillgång till en pool och sen kunde ett gäng indiska kvinnor komma och lära sig simma och karlarna skulle jag jaga all världens väg så de fick göra det i lugn och ro. Det önskar jag med att du kunde säger R. Men du tror att jag skulle klara det frågar hon hoppfullt. Jag är helt övertygad om du kommer lära dig simma om du verkligen vill. Hennes ögon lyser vid tanken och hon glittrar till i drömmens mitt.




Som älvbloss i mörkret leker eldflugorna..

...likt stjärnströsslade tomteblossgnistor lyser de upp och skapar naturlig magi.

Backwaters. Obeskrivligt att fånga i ord och bild men en naturupplevelse som fångar mig så det känns som min själ tvättats under stjärnors glans och palmernas prasslande blad. Det är så vackert så jag tystnar på tillbakafärden där mörkret är ljust. Jag njuter dess skönhet i total närvaro och utan att vara någon annanstans än i båten och mig själv. Det är så vackert, som att stanna tiden i ett paddeltag och glida på de stilla vågorna.



lördag 5 december 2015

Reser du ensam?

Nej, jag reser på egen hand, det är ingen ensamhet på något vis.

Jag reser med synen att jag kommer att möta vänner och att världen är en vänlig plats. Jag tycker om att leva självvalt och oftast är det väldigt skönt att själv styra vad det är man vill göra och när.

Skulle jag aldrig våga säger många. Jag vet inte vad det är som skrämmer personen som säger det, om det är ensamhet, eller att nåt skulle hända eller något annat eller kanske bara att man inte har någon med sig som man känner och som man kan dela upplevelsen med. Vissa kallar mig modig men jag tänker att för mod behövs en rädsla, obehag eller utmaning och jag har gjort det här många gånger och för mig är det mer normalitet. Det finns andra situationer som kräver mitt mod men det här är inte en av dem. Jag har rest jorden runt på egen hand när jag var yngre.  Men det är fint att det finns de som tycker att det jag gör är modigt och annorlunda, det känns i hjärtat men jag är inte så modig som ytan kan påskina.

Vad är då nackdelarna med att resa ensam anser jag? En av dem är att boendet blir dyrare, jag betalar för dubbelrum för enkelrum brukar sällan existera dit jag reser. Att inte ha nån att dela resans upplevelser med brukar andra säga, fast jag har det men de bor kanske inte på samma plats som jag och jag delar den med flera personer och inte bara en. Att det ska hända nåt är en annan tanke, men jag tänker att det kan väl hända något var du än är i världen, sen måste man ju vara försiktig men det behöver man ibland vara i sin vardag också enda skillnaden då är att det är just vardag.

Fördelarna då? Jag är fri att stanna så länge eller kort tid på platser jag besöker, jag får egenvald egentid när jag behöver, jag kan vara spontan och behöver inte stämma av med någon om dagen/veckans/resans planer. Jag tror jag träffar mer människor eftersom man blir mer kontaktsökande och det är lättare att bli kontaktad, jag har vänner runtom i hela världen som jag träffat på resor vilka jag sedan hälsat på ibland annat Holland, Tyskland, Thailand, Usa, Curacao, Spanien och på andra platser.

Det är klart att jag gärna reser med vänner men jag tänker inte hindra mitt resande utifrån att jag inte har nån att resa med för jag vill ju förverkliga mina drömmar. Många gånger har jag mött människor som drömmer om att resa mer på egen hand eller någonstans dit de inte får någon med sig, ett mellansteg kan vara en gruppresa, temaresa eller kurs. Jag har mött många här som är på yogaresa, kurs eller rundresa med arrangör och då reser ensamma men i grupp där någon annan ansvarar för arrangemanget och då kan man åka på egen hand men träffa andra människor och ha ett socialt sammanhang.

En härlig ny vän som jag mött som heter Carina kommer i framtiden att anordna mindfullnessresor just hit till Varkala. Så om någon är sugen att ta sig hit men inte på egen hand så kan en sån resa vara ett alternativ. Idag lämnar hon och de andra två vännerna jag funnit här denna vackra plats. Det är lite vemodigt eftersom vi har haft så roligt tillsammans, men nya vänner, nya möten och nya världar väntar och vänner ses igen.







fredag 4 december 2015

Jag finner en stjärna i blommans mitt..



... så vacker där den vilar som en kronjuvel.

Jag tror det finns en stjärna inom oss alla, en som vilar där och glimmar till när vi minst anar. Vi är ju alla gjorda av stjärnstoft och därmed stjärnornas barnbarn. Det är inte att förglömma och därmed inte glömma att de vi möter är detsamma. Vi har alla vår unika lyskraft och det som är vår inre kärna som vi behöver våga visa och inta hamna i jämförandet med andra om hur vi borde vara eller agera.

Jag älskar de klara stjärnhimlarna man ser här om kvällen, de som man har en möjlighet att verkligen se stjärneglittret när det inte försvinner i stadens ljus som hemma i Stockholm. När fullmånen förra veckan lös upp vår väg hem och lade silverglitter på palmernas blad och över husens tak. Naturen som sprider sin skönhet som så ofta men det kan också vi människor göra. Sprida vårt ljust över andra oavsett om vi vet det eller inte. Jag brukar kalla det att stjärnströssla någon. På den här resan så möter jag många stjärnströsslare på min väg och jag märker att jag stjärnströsslar andra utan att veta det själv. Men vi behöver även stjärnströssla oss själva ibland och inte enbart andra. Att känna efter vad min inre stjärna behöver just här och just nu, kanske är det självmedkänsla, kanske vila, en långpromenad i naturen eller en dans som får dig att glittra. Du vet bäst själv eftersom du är stjärnan i ditt liv.


torsdag 3 december 2015

Dagens specialitet är KÄRLEK…


… står det på menyn.

Det borde vara alla dagars specialitet tänker jag. Jag möter en ung kvinna med ambitionen att skapa en rörelse för fred istället för alla dessa hemskheter i världen. Hon kommer fram till oss på ett café och ber oss att gå med och även sprida hennes facebookgrupp om vi vill eftersom hon vill nå ut i världen. Jag tror på människor som vill göra gott så jag sprider den gärna, den heter SexiLeaks och finns HÄR (för en förklaring av namnet, kolla sidan). Många människor skulle kalla henne naiv men jag stöttar så mycket hellre någon som vill främja fred än de som gör motsatsen.

Det är mycket som pågår i världen och handlingar som utgår från värderingar jag har svårt att förstå och ta in. Men i kärleksfulla handlingar vill jag vara. Däremot inte sagt att vi inte ska strida för det vi tror på, men inte på ett sätt som skapar klyftor och skadar andra. Så jag tror på att vi borde göra kärlek till dagens specialitet alla dagar och leva utifrån hjärtat och med en öppnare blick än bara det som gynnar oss. 

onsdag 2 december 2015

Första advent passeras...

.. och december anländer.

På instagram och facebook ser jag ljusstakar och lussebullar. Snövita vidder möter mig från delar av Sverige som lyses upp av ljusklädda granar och julstjärnor i alla dess färger. Jag tycker om december. Jag tycker om julen.

I Indialand så svettas jag och dricker alkoholfri favoritdryck istället för glögg på första advent. Vintern och julen känns långt borta men jag är glad att jag kommer hem och får fira den med familjen. Har du hemlängtan frågar någon? Nej det har jag jag sällan när jag reser, men jag kan ha stunder då jag tänker med kärlek på vänner och familj och önskar jag kunde ge dem en kram eller bara ses över ett samtal.

Men de är ändå ständigt närvarande i mitt hjärta oavsett vart jag är i världen. Jag ser min yngsta bror prova nya glöggsorter och vem vet om han komponerar en jullåt till årets jul, det har hänt förr. Jag kan se hur mormor står och instruerar morfar när han hänger upp julgardinerna med Dundret som kuliss bortanför köksfönstret. Decemberhimlarna däruppe är det vackraste jag vet även om solen inte går över horisonten men där norrskenet kan spraka i färg på nattsvart himmel.

Jag kan se hur min lillasyster har mer fokus på sin 40-årsfest i nyårsskrud än julens dagar och hur min andra syster planerar veganska rätter som hon ska laga. Min mellanbror ser fram emot att hans son Louie ska fira sin första jul och det är viktigare än julen självt. Systerdotter Alma sjunger julsånger och undrar vad som kommer finnas i hennes paket. Sen har vi pedagogiska mamman som trallar i sitt kök och kanske bakar om lusten faller på och låter alla sina barn följa sina drömmar och gläds med dem på vägen. Det är en av orsakerna till att vi alla är där vi är i livet.

Den 17:e December anländer jag hem, då önskar jag snö, glitter och sprakande ljus. Jag vill dricka varm glögg och njuta julsånger och möta familj och vänner. Men nu är jag här och njuter det som är, kalla drycker, varm sand, sprakande färg och att ta dagen som den kommer.






måndag 30 november 2015

Är du kvar i Verkala…


… undrar någon och ja, det är jag och jag har ännu inte bestämt när jag ska åka härifrån eller om jag ens ska göra det.

Jag ska till Backwaters en sväng men det kan vara så att jag väljer att stanna här och stanna upp istället för att vara på språng på det vis jag så ofta är. Jag trivs här och det är en plats med god energi. Detta är jag inte ensam om att känna utan det är många som reser hit och fastnar här eller återkommer år efter år. Jag tar morgonpromenader vid havet, ser fiskarna åka ut med sina båtar och morgonpigga människor yoga, bada, promenera eller surfa vid havet.

Jag prestationsreser inte, det vill säga att jag behöver inte komma hem och ha besökt 17 ställen med en mängd bilder i kameran men inga minnen i hjärtat. Jag har gjort sådana resor men utifrån friheten att välja platser jag vill stanna på, människor jag vill hänga eller resa vidare med och platser jag vill se. Vi får se vart den här resan tar mig, men just nu får den mig att leva i ett resande och upptäckande men på samma plats.






torsdag 26 november 2015

Vi kallar er LL

... säge servitören på Sunrise Restaurant och skriver LL på vår nota.

Vi sitter på en av våra favoritrestauranger och har pratat en lång stund om hans drömmar och att våga vara modig och gå in genom en dörr när den öppnas.

LL? Vi ser båda ut som frågetecken. Laughing Ladies, because you laugh a lot and sometimes when you laugh we laugh with you. It's nice to laugh.

De skrattande damerna, jag kan faktiskt förstå varför. För vi är fyra personer som umgås och vi skrattar mycket. En av de första kvällarna vi satt där så skrattade vi så vi tjöt och fick ont i magen. Men det finns sämre saker man kan bli kallad tänker vi och skrattar åt deras smeknamn. De har varit med om så mycket i livet och kan ändå glädjas åt vårt skratt.

Ikväll ska vi gå på fullmeditation för världsfred för att tillsammans främja gott. Igår skrev en av mina nyfunna vänner den här statusen på facebook och det är en bra påminnelse om att vi är så många som vill gott och vi är några av dem.

De fyras gäng i Varkala! Att umgås, innebär att vi ibland får säga till oss själva att sluta, för nu har vi för ont i magen av allt skrattande! Men det innebär också att vi tillsammans upptäcker nya behandlingar, möter nya människor från olika ställen i världen,hela tiden, som ger oss en massa nya insikter och kunskaper. I dessa oroliga tider, vilket vi inte märker något av, innebär det också, tex att vi vissa dagar gör yoga med människor från alla världens hörn och kontinenter, det känns så stort. Det finns så många människor som bara vill gott! Ja, vad ska man säga? /Namaste



onsdag 25 november 2015

Stretching the limits...

… är en mening som kommer till mig i yogasalen.

Jag tänjer mina gränser och hittar nya möjligheter eller klarar saker jag inte kan. Det är inte alltid bekvämt och stundtals får det mig att känna mig otrygg, lite rädd och stundtals obekväm. Jag lyssnar till kroppen men utmanar den och mig själv på en nivå som är nyttig för mig.

Lita på mig, du kommer klara det här säger yogaläraren när han kommer fram till mig och utmanar mig att gå baklänges ner i brygga. Han lägger en hand under min rygg och rädslan för att falla handlöst baklänges vecklar ut sig i mitt bröst men jag litar på honom och böjer mig bakåt och klarar det. Med en lätt hand som stöd går jag sedan upp igen efter att ha stått där en kort stund. Jag sa ju det säger han och ler.

 Man klarar så mycket mer än man tror i många lägen men ingen har sagt att det ska vara enkelt, utan oro eller att man behöver klara allt själv. Någon annan kan se en förmåga i dig som du själv inte insett att du hade och ibland behöver du lita på någon du inte känner men som kan det dom kan. Samma yogaledare utmanar mig att testa att stå på huvud vid mitt första träningstillfälle med honom efter en noggrann koll att jag inte har nack- eller ryggproblem.

Jag som känner mig som en nybörjare på yoga får med hans stöd för att finna nya perspektiv och träna andra färdigheter. Han är ju trygg i att han vet hur han ska lotsa mig och se till att jag inte faller. Han är grundad och kunnig i yogan och jag är det inte men han stöttar mig i att få min kropp att inta nya positioner och tänja sina gränser men på ett varsamt sätt och hela tiden med ett fokus och en tydlighet att man inte ska pressa kroppen eller göra saker som är för obehagliga utan känna efter. Det handlar inte om prestation.

Yogan är stor här och det erbjuds i alla varianter. Jag prövar mig fram och just nu så passar hans lektioner mig för att de innehåller det jag behöver och är en bra introduktion till mig som är ny. Att yoga en och en halv timme kostar ca 40 kr och lärarna är mer än erfarna och väldigt välutbildade. En av yogalokalerna är magisk med utsikt över havet men den ledaren är många gånger lite för snabb i tempot för mig som är ny men någon som jag kommer gå till ibland.

Att tänja sina egna gränser ibland är nyttigt och att göra det med varsamhet. Att våga nytt är viktigt för mig. Det är en del av mitt växande. Att våga göra något nytt behöver inte alltid handla om att göra mer, det kan handla om att göra mindre. Som att om man är en person som ständigt är på språng kanske man ska stanna upp ett tag, att vila sinnet och kroppen som jag fick i hemläxa var ett sätt för mig att tänja min gräns.

Det är inte alltid nån annan kan avgöra när vi tänjer en gräns utan det är vi själva som vet, behöver jag träna på att säga nej oftare eller våga begära något för min del. Är det att åka ensam som är min utmaning eller att gå den där kursen jag drömt om. Men ingen har sagt att det ska vara lätt, utan smärta eller inte få oss att känna oss sårbara. Att tänja gränser kan ge träningsvärk men det får oss att växa.



söndag 22 november 2015

Roligt att resa bort..

… och träffa vänner du inte visste du hade skriver vännen K i sitt mail.

Jag har just beskrivit alla spännande möten och sammanträffanden som sker på min resa. När det verkar som man helt enkelt är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det känns som om osynliga trådar vävs och spännande människor med intressanta erfarenheter och tankar kommer in i mitt liv.

För några dagar sedan träffade vi en spännande ung indisk kvinna som reste på egen hand på sin semester. Hon var välutbildad och har helt andra möjligheter än många andra. Hon gav mig och min vän värdefulla Indien-tips som vi har nedskrivna. Om vi skulle komma förbi hennes stad var vi välkomna att besöka henne. Vi sa att om hon är i Sverige nästa år när hon ska resa i Europa är hon välkommen till någon av våra städer.

Tre härliga svenska kvinnor från Göteborg är de som jag tillbringar mest tid med. De har också alla något gemensamt med mig. En av dem är född och uppvuxen på min födelseort i världen, en annan har jag en vän gemensam med visade det sig, vi skickade en bild på oss tillsammans och hon blev något förvånad. Men mest märkligt är nog den sista personen som utöver att jag påminner väldigt mycket om hennes syskonbarn så visade det sig att en av hennes nära vänner är en person vars familj jag arbetade i för 16 år sen. De här kvinnorna inspirerar, influerar och skrattar jag mycket med samtidigt som jag har mycket egentid. Sen finns det möten som sätter prägel på annat vis också och det är mötet med människorna som bor och lever här, men det kommer jag berätta mer om i ett annat inlägg.


onsdag 18 november 2015

Du ska inte arbeta...


... varken med sinnet eller kroppen de närmsta 3 dagarna berättar min ayurvedabehandlare.

Det är lördag morgon och jag har olja från topp till tå efter att ha gjort en behandling där man först masseras och sedan får en långsam stråle med olja över pannan i en halvtimme. Hela håret är indränkt och så är även jag.

Vad innebär det frågar jag? Nästan inget läsande (och därmed inget skrivande räknar jag snabbt ut), ingen fysisk träning det vill säga varken yoga eller dans. Låt sinnet och kroppen vila så mycket som möjligt i 3 dagar.

Där står jag med en dag med inplanerad pluggtid, blogginlägg som kittlar och vill ut och danskoreografier som ska spelas in. Jag har mail jag vill besvara och som alltid en bok i väskan som väntas på att läsas. Men jag släpper allt det och bestämmer mig för att göra exakt det han uppmanar mig till. Jag lägger allt åt sidan några dagar.

Det har varit en spännande och annorlunda upplevelse. Att vara i varandet och låta allt vara ett tag och inte aktivera mig på det vis som för mig är naturligt. Det var ovant men samtidigt fantastiskt. Vissa saker faller på plats, jag har mött fantastiska människor med livstrådar som är gemensamma och lite förunderliga och jag har njutit och varit i det som är. Jag fick även i läxa att göra just det här lite då och då, det känns som en bra del att ha med sig i livet och jag kommer göra det igen. Men nu är jag tillbaka, i bloggen, i studierna och att dansa på det vis jag vill. 

torsdag 12 november 2015

I hängmattan


... så njuter jag att lättjefullt vila med fötterna i luften istället för på jorden en stund. Det borde man göra oftare.

Dessa vilsamma gungor för små och stora barn där man kan vila tanken en stund och låta den leka under himlars vyer. Det är skönt att ligga där. Jag tycker man borde ha hängmattor lite här och var tycker jag, kanske istället för parkbänkar och ibland i träd bredvid varandra, tror det blir intressanta möten och samtal då. För åtminstone händer det nåt med mig när jag ligger där och det är dit många längtar, men kanske borde man bara skapa hängmattestunder i sin vardag. När man tror att man har som minst tid för det är förmodligen då man behöver det som mest.

Jag njuter ayurvedabehandlingar, träffa intressanta människor. Lyssnar på havets vågor som slår in mot stränder och jag äter fantastisk mat. Jag svettas så det rinner ner i ögonen och börjar svida så jag knappt kan se och ler samtidigt, det är så galet på nåt vis.  Jag sitter och pluggar med utsikt över havet eller över en kopp varmt, kryddigt och sött masalathé under tända stjärnor. Det är en annorlunda höst, det är en höst med andra färger och en höst som bryter alla mönster. Vad jag gillar det, att leva livet i på annat vis än till vardags även om min familj och vänner är mig nära i hjärtat vart jag än i världen är. Det är viktigt att våga lyfta fötterna ibland, att skapa sin egen livets hängmatta.


söndag 8 november 2015

Just som jag njuter


... av upptäckarlusta och ligga i hängmattan och njuta att fötterna inte längre är på jorden så drabbas jag av teknikens under.

Min mobil tvärdör efter att ha laddat ur på alldeles vanligt sätt. Då inser man hur avkapad man känner sig utan, jag är nåbar via nätet men inte på annat sätt. Jag kan inte fylla mitt instagramflöde och jag vet inte om någon försöker messa mig. Jag har försökt på alla sätt jag kan men inget händer. Jag ska ta den till någon som kan titta på den (inte lika lätt här som hemma i Sverige kan jag säga) och jag hoppas på ett under, för jag vill kunna kommunicera och bli nådd. Annars kanske jag får köpa en indisk mobil av enklare slag och ge mig in i den byråkrati som krävs för att få ett simkort. Jag ska sova på saken och hoppas även min iphone gör det och vaknar på bästa sätt imorgon. Men jag har det bra, oförskämt bra annars. Så mig går det ingen nöd på, bortsett från lite tekniknöd. Men mail, facebook och andra kontakvägar finns ju kvar. Men jag inser att den där lilla manicken är mer värdefull för mig än jag skulle önska.

Sen helt plötsligt efter att jag skrivit det här inlägget så startar den helt utan förvarning, så kanske hörde den mina böner, svordomar och min vädjan. Jag kan nås igen, tack universum för det. 

fredag 6 november 2015

I väntan på regnet...


.... hör  jag åskan mullra över himlen och blixtar lysa upp havet och himlavalvet.

Jag dricker varm citrondryck med ingefära och honung och skriver på en inlämningsuppgift. Snart har jag varit i Indien i två dygn. Jag har jetlag och lider lite sömnbrist men vad gör det när det är flera veckor tills jag ska åka hem, jag har ju nästan inga tider att passa. Jag utforskar i lugn takt och känner mig närvarande och nyfiken. Jag har ännu inte bestämt hur länge jag ska stanna men stanna ska jag i minst en vecka till. Jag tycker om Varkala och jag bor på mysiga The Village med fantastiska ägare som gör allt för att deras gäster ska trivas. På måndag måste jag dock flytta ut för då kommer en hel grupp och inkvarterar sig, men ägarna har redan tipsat om andra ställen de rekommenderar vilka jag ska kolla upp de närmsta dagarna.



Det är färgstarkt och kontrastrikt här. Lite lugnare än många andra platser i Indien sägs det, en lagom start som någon påpekade. För mig blir det en plats att landa på. Jag har inte bråttom någonstans och jag prestationsreser inte så jag måste inte komma hem och uppvisa alla platser jag har besökt. Jag glömmer bort att fota utan fastnar i iakttagandet och närvaron men jag ska försöka påminna mig om att inte bara låta mina intryck stanna i hjärtat. 

Nu kommer regnet och jag lyssnar på dess rytm, ett vilsamt ljud jag tycker om. Jag läppjar vidare på min varma dryck och njuter av att vara just här, på denna plats, i detta land och i mitt egna sällskap. 



onsdag 4 november 2015

Nu far jag vidare..


... efter en knapp vecka nästan på minuten.

Vilken härlig vecka det varit med stjärnströsslarvänner, dansfest, pluggerier och att njuta känslan av att sparka i löv och andas klar luft. Det har varit skönt att vara i en hemtam miljö innan jag åker till ett land som är så olikt mitt. Väskan är fylld av såväl kurslitteratur som romaner som jag ser fram emot att läsa. En ny resa tar sin början och parallellt så reser jag i inre världar och med drömmande blick. Till alla som är med på färden, ett stort tack från mitt hjärta, ni är ovärderliga.




torsdag 29 oktober 2015

Landat och omladdning pågår..


... för om mindre än en vecka så åker jag vidare till Indien och dess äventyr.

Det känns vemodigt att lämna en plats man tycker om och gärna stannat längre på. Vemodet tar glädjen i handen över att ha fått upplevt allt det jag gjort senaste veckorna. Alla möten, den kreolska maten och havet vilandes nedanför huset.

Peggy som på bästa sätt tagit hand om mig och visat mig öarna som är hennes på samma vis som Sverige också är hennes hemland. Det pyttelilla planet tar mig från ön Praslin till huvudön Mahe där min ordinarie flight avgår från och nu är jag hemma sen ett dygn. Det är skönt att sova i sin egen säng och möta sina vänner och vara hemma en stund. Väskan packas om och jag byter blick framåt.

För varje resa så förändras/utvecklas en del av mig eller kanske inte förändras men vissa saker blir tydligare. Det är ibland genom mina resor jag finner delar av mig som glömts bort. Att dansa på en strand, att somna till havets rytmiska vågor och att hänföras över nya vyer. Det gjorde resan magisk. Ännu mer magisk var de människor jag mötte och hur generöst de delade med sig av sitt Seychellerna. Peaxvilla där jag bodde rekommenderas varmt om man vill hyra sitt eget boende och njuta en fantastisk ö i Indiska oceanen där stranden är folktom och tempot lugnt.

Nu är jag i Stockholm igen där tempot är högre men staden känns hemma. Det känns gott att höra mina familjs röster i telefonen och att kunna träffa vänner igen och att få dansa på de platser som jag är van att dansa på. Till och med en fest har jag lyckats pricka in under den vecka jag är hemma. Den här terminen är verkligen den roligaste på länge, med dans i fötterna och krispig höst så njuter jag dagen.


söndag 25 oktober 2015

Det blir inte alltid som man tänkt sig...



.... men det kan bli härligt ändå. 

Igår besökte vi ön La Digue, planen var en härlig dag där vi kunde njuta en ö med lugnt tempo där de flesta tar sig fram på cykel eller på det mer traditionella sättet med oxkärra. Det fanns stränder att besöka och även nyskördad vanilj att kunna handla med sig hem. 

Men när vi anländer visar det sig att kärran vi tänkt boka var upptagen för dagen och de andra var mycket dyrare, så vi hyrde cyklar istället och trampade iväg på vägar kantade av lummig grönska. Vi stannar till på ett take away ställe där maten var vällagad, billig och där man kunde sitta och äta utanför under ett litet uppställt tält. Då kom regnet och sen fortsatte det komma under resten av dagen. Inget lite fint duggregn utan till mestadel ett ösregn. Så av våra planer blev inte som tänkta. När vi ska cykla tillbaka till den lilla staden så visar det sig att en av cyklarna fått punktering. Allt går att lösa men det tog en bra stund. 

Var det en misslyckad tur för att det inte blev som vi tänkt oss? Absolut inte, vi fick oss massor av skratt och kom hem som dränkta katter. Då är man tacksam över att temperaturen ligger konstant mellan 26-29 grader i skuggan. Dagen blev inte som planerat men La Digue finns kvar och dit kan man komma åter. Men att skratta med vänner, det bör man njuta i stunden oavsett om regnet piskar eller inte. 

Ett stort stenbumlingshjärta fann jag i Valleé de Mai, en plats där
Coco de Mer växer vilt som en av två platser på jorden. Det andra är på
den närliggande ön Curiuse.

onsdag 21 oktober 2015

Jag vandrar...


... på ovandrade vägar, över berg och stränder. 

Jag hamnar i steget och närvaron. Jag drabbas av andlöshet inför naturens skönhet både i det otämjda och det sinnligt vackra. Mitt saltade hår lockar sig och låter inte tämjas, lite som mig själv kanske. Den fria själen leker tafatt i vindens virvlar och hoppar jämfota i regnet när himlen öppnar sig innan solens strålar skapar regnbågar och glitter. Själen har längtat och försökt påminna om att det måste vara dags snart att ta äventyret i handen. Nu är vi där. 


På höga höjders höjd vindlar gröna dalar under vår blick. Havet som lyser ikapp med himlen och där vitkalkade stränder på andra öar i Seychellerna kantar och skapar sin egen guldkant. Solen steker och över stock, sten, bäckar, rötter och på vindlande stigar vandrar vi mot stranden, den där som ska se ut som den i drömmens land. 


Det finns flera vägar att komma dit men vi tar den vackraste tror jag. Finner hus som ligger avlägset vackert men också otillgängligt. Sen efter en timmes vandring når vi vårt mål, Anse Lazio. Vacker som en dröm men ännu vackrare än det går att fånga. 



Jag låter vågor svepa in över mig. Bella, 3 år, skrattar högt när vi leker vid havets kant. Hon har utan att klaga vandrat med oss en timme i nästan 30 graders värme. För henne är det vardag, för mig är det kontrast. Seychellerna fångar mig.  Det är närvaro, möten och äventyr på samma gång. Det är vit sand under mina fötter och ett turkosfärgat hav som kittlar mina sinnen. Ett blodrött lövhjärta nedbäddat på stranden visar vägen. Hjärtats väg, den jag vill välja och väljer.