söndag 22 februari 2015

Min underbara och fantastiska kropp..

.... vad jag ÄLSKAR dig.

Jo, du läste rätt och JA jag menar det. Men inte på ett ytligt plan för dess yta utan för dess fantastiska sätt att bära mig genom livet. Det är så många som för en kamp mot sina kroppar på så många vis. Jag har tidigare arbetat som ätstörningsbehandlare och suttit i samtal om snedvridna mått och önskade kilon som om det handlade om liv eller död men även i vardagssamtalen så är det många av oss som talar om vår kropp som en avlägsen mindre omtyckt släkting som inte är till belåtenhet och borde skämmas. Som en motståndare istället för som den möjliggörare den är i sitt friska tillstånd. Halkar jag dit ibland och granskar min kropp och ser dess extrakilon, rynkor som dykt upp och ådernät som leker i mina knäveck? Absolut, jag är inte perfekt på så vis.

Men fakta är detta, utan den så fanns inte jag. När den håller sig frisk så är det lätt att ta den för given men när jag har ont någonstans så inser jag dess värde. Det är det mest fantastiska tillsammans med livet jag kommer att få äga, ändå tar jag den ofta för given. Jag har de senaste 6 åren insett hur viktigt träning är inte enbart för mitt fysiska mående men även för hur jag mår psykiskt (även forskningen pekar på stora psykiska hälsoaspekter till följd av fysisk aktivitet). Att röra mig innebär att jag landar i mig själv, får perspektiv, kan landa i tanken men även att jag under stressade dagar eller i livets dalgångar orkar fortsätta vandra. Den knyter ihop mig med själen och varandet.

Det har varit en vecka när kroppen fått sitt och jag inser att variationen i det gör den rikare, starkare och faktiskt lyckligare. Måste du träna så mycket säger en del. Ja, det måste jag men för mig handlar det inte om något mått på duktighet utan det handlar om att fortsätta må bra och att det berikar på så många nivåer.

Idag landade jag i min kropp kvällningen under en fantastisk yogatimme ledd av den bästa av vänner. Där jag verkligen kom i kontakt med hur kroppen mådde fysiskt men även genom att komma i kontakt med mig själv inombords utan prestation men med ett varande som öppnade nya dörrar inom mig. Det är en sån fantastisk känsla och jag känner var min kropp behöver tänjas, vilas och var okända spänningar fastnat som lossnade. Det är inte konstigt att kroppen mådde just så idag för jag har under veckan ansträngt och utmanat mig själv i styrketräning men även utmanat både styrka, kondition och teknik i ett passet Power Hour.

Även dansen har fått leka i min kropp. Dels i Dans Fuegon som för mig blir som en meditativ, kraftfull och lekfull rörelselek,  där hela kroppen känner musiken, rytmen och stegen och tolkar dem. Oavsett hur trött jag är så finns det alltid energi till dans och i dansen växer energin och livsglädje avtäcks. I Lindy hopen får jag träna på att läsa av och vara lyhörd när vi skapar dans tillsammans. Att kommunicera i förandet och följandet samtidigt som man skapar en viss energi utifrån vilken typ av dansare man är, vilken musik som spelas och vad man vill förmedla är magiskt.

Betrakta din kropp och påminns om att nacken hjälper dig såväl hålla huvudet uppe som att ge dig en möjlighet att förändra ditt perspektiv. Minns att dina händer kan skapa saker, smeka någon du älskar eller krama en hand som behöver kärlek, stöd eller känna sig sedd. Dina fötter hjälper dig vandra genom dagar och nätter och utan dina armar så blir avståndet längre till det du vill fånga. Med mina ben kan jag dansa, klättra i träd, kickboxas och kunna simma med delfiner utanför Hawaiis kust. Att arbeta för att kroppen ska hålla så länge som möjligt handlar om att jag vill vårda mig själv på alla vis men även att jag behöver det för att vara i harmoni med mig själv och livet. Tack, älskade, underbara kropp. Du är inte perfekt men du särdeles fantastisk.








lördag 14 februari 2015

En kram till just dig på alla hjärtans dag..


Minns din unika växtkraft och att gödsla dig själv med det du behöver. Minns att den jord som bär och håller dig finns under dina fötter även de dagar det inte känns som det. För att växa och få kraft behövs både sol och regn så att regnbågarna kan visa dig vägen till livets skatter.

Det här bladet fotades på Hawaii nära det vattenfall som jag badade i och längs med Hana road där även regnbågseucalyptusen växer. En magisk plats med regnbågar såväl över öarna som på deras registreringsskyltar. För Hawaii är en av mina skatter i livet och ärligt talat är det inte säkert jag skulle hamnat där om inte livet bjudit på regn och sol. Dessa vackra hjärtlöv användes förr i tiden som paraplyer när regnet föll, vackrare paraply i livets storm kan jag inte tänka mig. Aloha genomsyrar  sannerligen dessa magiska öar och även mitt hjärta.

Idag möter jag min bror med sambo som snart blir de finaste av föräldrar. Att mötas över en fika är den vackraste stunden för mig den här dagen. Även om nästan hela min familj bor på andra orter är de alltid nära i hjärtat. Livet är det största av äventyr vi någonsin får uppleva och jag längtar att visa mitt brorsbarn det och även få visa att regnbågars glans väntar i sagans land såväl inom som utom oss.

lördag 7 februari 2015

Hittar en bild på mig och mormor...


... framför sommarstugan sommaren 2013.

Jag blir så glad när jag ser den. För mig är den kärlek, min plats på jorden och familjekänsla på en enda bild. Det är morfar som tagit bilden och fångade stunden. Via facebook kontaktade nyligen en person mig för att kontrollera om jag är släkt med Signe och Helon som han ännu minns som bland de finaste människor han mött. Det är min morfars föräldrar, utan dem hade han och därmed inte jag funnits. Det är så fint på nåt vis, att någon som jag inte känner vill berätta vad medlemmar från min familj betytt för honom och att han tycker jag ska vara stolt över dem. Det är jag. Jag är förresten stolt över alla i min familj.

Både Signes och Helons röster finns inom mig och jag kan ännu minnas ordspråk och uttryck de använde sig av. Jag kan höra deras skratt och minnas dem även om det mycket är ur ett barns perspektiv eftersom jag var det då. Men någonstans inom mig lever dem och även hos andra uppenbarligen. Det är vackert.

fredag 6 februari 2015

Att dricka eftermiddagsthe och äta godbitar i massor..


..skapar mys i London den sista dagen på vår resa, jag blir varm när jag tänker på stunden även om det är 5 veckor sedan jag kom hem. Afternoon the på klassiskt engelskt vis. Ett veck i tiden med härligheter är min benämning.

Jag älskar the. Jag älskar att få välja godbitar. Jag älskar tid för samtal utan en tid att passa. De där stunderna när man bara sjunker ner i en soffa och delar en stund med någon man tycker om. Men det måste inte vara på ett fint hotell i London. Det kan vara vid ett köksbord med hembakt bröd, en vän och en stor thekopp.

Jag samlar på där vecken i tiden då det känns som om vi har all tid i världen och vi stannar upp och bara är där vi är, som vi är och med de vi är. Närvaro, härvaro och acceptans i all enkelhet då man pausar livet, stunden och dagen är viktigt för mig. Det bor explosiv energi som behöver balanseras upp med stunder i lugn inom mig. Den stillsamma och eftertänksamma tänkaren samsas med livsnjutande och äventyrliga nomaden som vill vara i rörelse för att vara nöjd.

Jag tror inte alltid livet  handlar om att vara i balans utan för mig så handlar det ofta om att vara i acceptans och känna efter vilken sida av mig som behöver få komma fram just nu. När jag dricker the och nyfiket prövar nya godbitar så sitter tänkaren och nomaden sida vid sida och är lika nöjda båda två.  Men oftast gungar de gungbräda och njuter känslan av sina respektive kontraster och hur de kompletterar varandra.


torsdag 5 februari 2015

Det som slår mig för varje människa jag möter..

.. är att det faktiskt alltid finns beröringspunkter, ekon och fragment av den i mig.  Ingen människa är en ö. Varje människa har öppna hamnar där vi kan lägga till och känna oss hemma om vi vågar och vill (Stina Wollter ur  radioprogrammet Söndagar med Stina).

Så är det ju. I mötet med en annan människa så finns det alltid en igenkännande om vi låter öppna oss för det. Möt mig med hjärtat och se mig sa en person till mig i ett samtal när vi pratade om vad hon ville att jag skulle förmedla till de som möter någon med psykisk ohälsa. De senaste veckorna har handlat mycket om möten för min del. Dels mötet med mig själv, mötet med främlingar men även mötet med vänner som jag känt länge men som inte bor på samma ort som mig.

Jag har utforskat havet, Sibirien och små underbara platser tillsammans med min vän i Ängelholm. Hon brukar citera Nalle Puh och säga att ingen kan vara nere med en ballong. När jag kom på besök så fick hon en hel ballongbukett fylld av stjärnor och hjärtan dels för att hon bor i mitt hjärta men även är en av de som stjärnströsslar mitt liv. Hon skrattade så hon nästan trillade omkull innan vi fyllde bilen med ballonger och åkte hem till hennes nya hem.

I Göteborg mötte jag mitt unga jag för ett halvt liv sedan men även den stad jag älskar och de människor som bor i den fortfarande och som jag alltid kan möta oförställt. I ett samtal med en vän på en fransk restaurang möter jag viktiga insikter och nya tankar som nu virvlar inom mig. På en 40-årsfest så hittar jag nya danssteg i linedance och insikter om att min kunskap om vilda västern är större än jag någonsin trott.

Men framförallt så har jag  de senaste veckorna mött fantastiska människor men även mina egne värderingar, autencitet och det jag tror på. Den inre resan fortsätter och jag väver glittrande drömmar om resor ut i världen men även till de jag älskar någonstans i Sverige.