Höstlika äventyr...

... och vackra stunder. Förunderlighet och magiska under.

Det är något speciellt med det här trädet säger min stjärnströsslare när vi sitter där infångade i dess lövverk. När vi kom till trädet klättrade två barn och deras mamma där. Hon berättar för dem att deras pappa klättrat där som barn och också älskat det. Det är något med det där här trädet som gör att det bjuder in till att vara där. Det har sin egen närvaro och det är fler än jag som känner av den. Några har karvat in sina initialer i trädet men jag smeker det istället varsamt med handen.

Vi öppnar en flaska bubbel och utforskar andra världar genom att vandra i tänkta landskap. Min stjärnströsslare tecknar av trädet och jag njuter av att vila mot dess bastanta grenar. Trädet är till för alla men det är även det träd jag kallar för mitt, för det är inte som alla andra. Det börjar sakta släppa sina löv och ett av dem landar i mitt hår som en smekning, jag älskar dig också utbrister jag med blicken upp mot trädkronan.

Sommaren vill inte riktigt överlämna sig helt till hösten och krokusen blommar i en slänt. Solen värmer fortfarande dagarna och regnet uteblir, mitt solrosparaply får vänta på att fällas upp. Söndagsfika med naturen och landsbygden som kuliss avslutar en fin helg. Sinnesintrycken från en egenplockad bukett med ljuvlig doft känns som en sammanfattning av hur livet ser ut just nu, färgglatt, vackert, vildvuxet, brokigt, spretigt men alldeles, alldeles underbart.

Jag vandrar höst..

... och njuter sommarvarma vindar blandade med höstens dofter.

September. Denna älskade månad med sina kontraster och sin sinnlighet. Där löv faller från träd ännu beklädda och där vi förundras över att värmen stannar. Själv är jag beredd på krispigare dagar med sjalar att svepas in i och odruckna koppar varm choklad som väntar. Regn kanske faller men då fäller jag upp mitt solrosparaply och vandrar ut i mina höstkängor och njuter det som är.

Kan man bli för gammal för att älska enhörningar frågar expediten mig när jag tvekar på att handla cupcakesformar där det medföljer färgglada dekorationspinnar med regnbågar, enhörningar samt texten att jag tror på enhörningar. Antagligen inte, jag tänker inte bli det, jag tänker fortsätta ta hoppsasteg och ha såpbubblor i handväskan bara för att jag vill.  Lekfullhet, kreativitet och att våga njuta dagens mirakler om så bara genom att skapa dem själv är sådant som skapar energi i mig.

Ska vi leka var den klassiska frågan när man var barn, jag minns inte i vilken ålder man slutade fråga det och bytte ut det mot något mognare men jag tänker att kanske är det dags att återerövra den frågan. För det är nog det jag gör med mina vänner, leker i tanken eller på annat vis. Att fråga om man ska leka inbjuder till äventyr, upptäcktsfärder, kärlekar, ordlekar, danslekar och att den man frågar får något lekfullt och busigt i blicken.

Det finns nog dem som skulle kalla mig naiv och omogen, jag ser det precis tvärtom.. att behålla lekfullhet är ett tecken på mognad och att våga älska, dansa, utforska och utmana sig själv även om man inte vet vart det kommer att leda är inte naivitet.. det är mod.

Barcelona med sina tinnar, torn och vackra balkonger..

....bjuder på en doft av sommar och ett kalejdoskop av upplevelser, vyer, mat och njuterier.

Vilken resa, en sådan som varar i några dagar men som när jag landar i Septembernatten på söndagen känns mycket längre. Min inre nomad jublar och jag känner mig inspirerad och som om jag klivit igenom ett stjärnströsselregn och renad återvänder till vardagen med nya ideér.

Jag har hänförts av Barcelonas magi och vackra byggnader. Jag har ätit gott, skrattat högt och vilat trötta fötter när dagen varit över. Jag har lekt med såpbubblor, flygit drake vid havet och trängts på favoritbaren som serverar lokal cava och härlig spansk mat.

Jag har sett Barcelona med någon annans ögon, och visat vad jag tycker om med staden. Jag har stjärnströsslat ett ihåligt träd och en fantastisk restaurang. Jag har med kärlek upptäckt, vandrat, utforskat och lovat att komma tillbaka snart igen. En av mina platser på jorden som jag med vemod lämnar men som jag vet att jag kommer vända åter till.