...att beskriva vad man tror på och arbetar efter är det så fantastisk att någon annan har gjort just det. Dessutom med bilder som så väl gestaltar och förstärker berättelsen.
Professionell coaching har delvis inspirerats av positiv psykologi, vars tankar och slutsatser är i linje med mina. Om du har fem minuter och är nyfiken, titta på denna eminenta video och se vad jag menar.
torsdag 29 november 2012
tisdag 27 november 2012
What do stars do?
They shine.
(Citat från favoritfilmen Stardust)
Shine är temat för inspirationskvällen som nätverket 4good anordnar. Om att skina/glänsa/stråla är tavlan som de målar så är mod ramen som omger de konstverk som föreläsarna målar upp. Jag och min vän diskuterar innan kvällens början om det är någon av föreläsarna vi har en viss förväntan på. Jag har ingen specifik favorit bland föreläsarna men gillar kvällens tema och tycker om att bli inspirerad och det är därför jag är där för att lyssna. Jag blir därför förundrad och tagen med storm av det som händer.
Fyra härliga personer som väljer att berätta sina livshistorier, blotta sig själva och stå upp för det som de tror på. Det budskap de vill dela med sig på temat Shine. Men jag tänker ändå att det underliggande temat är mod.
Gabriel Forss som med mot berättar om stunden på relingen när han var beredd att hoppa och de ögonbick som lett fram dit. Men även vägen därifrån. Han får hela publiken att dansa och sjunga. Magiskt och förundrande.Sigrid Báràny som berättar om modet att möta rädslan och våga släppa fram den snälla vinnarskallen. Om hur hon letade efter sin passion i livet och fann den. Katrin Sundberg (även känd som häxan surtant) får oss att skratta men jag finner även allvaret mellan skrattsalvorna. Älskar när känslor går in i varandra. Den föreläsare som överraskar mig absolut mest är Janique Svedberg, en av "New York fruarna". Jag som inte alls följer dessa slås av häpnad över hur sårbart och modigt hon berättar sin livshistoria.
Jag beundrar deras mod att berätta om svåra och personliga saker inför oss alla. Det är deras medmänsklighet, krumelurtankar och svar de finner som fångar mig. Människors livshistoria trollbinder mig ofta.Alla har vi en livshistoria att berätta, den här måndagskvällen blev det fyra härliga personer på en scen.
Ibland får jag frågan hur jag orkar arbeta med en sån tung målgrupp som jag gör. Mitt svar är att jag är noga att fylla på med det som ger mig kraft och luft under vingarna. Det kan vara fika med en god vän, en filmkväll med katten, dans eller om jag vill ha en extra stor dos så blir det ofta föreläsningar, utflykter eller resor. Den här kvällen kommer att stanna i mitt minne länge. En investering i mig själv, det jag tror på, nya tankar och inspiration som stjärnströsslar hela mig.
Skin alla ni fina stjärnor som besöker blogghimlen, likt alla stjärnor på himlen är ni alla unika och har en egen unik lyskraft. Ni bildar vackra stjärntecken och även när molnen skymmer sikten så är ni alla långt mer vackra och gnistrande än ni anar.
(Citat från favoritfilmen Stardust)
Shine är temat för inspirationskvällen som nätverket 4good anordnar. Om att skina/glänsa/stråla är tavlan som de målar så är mod ramen som omger de konstverk som föreläsarna målar upp. Jag och min vän diskuterar innan kvällens början om det är någon av föreläsarna vi har en viss förväntan på. Jag har ingen specifik favorit bland föreläsarna men gillar kvällens tema och tycker om att bli inspirerad och det är därför jag är där för att lyssna. Jag blir därför förundrad och tagen med storm av det som händer.
Fyra härliga personer som väljer att berätta sina livshistorier, blotta sig själva och stå upp för det som de tror på. Det budskap de vill dela med sig på temat Shine. Men jag tänker ändå att det underliggande temat är mod.
Gabriel Forss som med mot berättar om stunden på relingen när han var beredd att hoppa och de ögonbick som lett fram dit. Men även vägen därifrån. Han får hela publiken att dansa och sjunga. Magiskt och förundrande.Sigrid Báràny som berättar om modet att möta rädslan och våga släppa fram den snälla vinnarskallen. Om hur hon letade efter sin passion i livet och fann den. Katrin Sundberg (även känd som häxan surtant) får oss att skratta men jag finner även allvaret mellan skrattsalvorna. Älskar när känslor går in i varandra. Den föreläsare som överraskar mig absolut mest är Janique Svedberg, en av "New York fruarna". Jag som inte alls följer dessa slås av häpnad över hur sårbart och modigt hon berättar sin livshistoria.
Jag beundrar deras mod att berätta om svåra och personliga saker inför oss alla. Det är deras medmänsklighet, krumelurtankar och svar de finner som fångar mig. Människors livshistoria trollbinder mig ofta.Alla har vi en livshistoria att berätta, den här måndagskvällen blev det fyra härliga personer på en scen.
Ibland får jag frågan hur jag orkar arbeta med en sån tung målgrupp som jag gör. Mitt svar är att jag är noga att fylla på med det som ger mig kraft och luft under vingarna. Det kan vara fika med en god vän, en filmkväll med katten, dans eller om jag vill ha en extra stor dos så blir det ofta föreläsningar, utflykter eller resor. Den här kvällen kommer att stanna i mitt minne länge. En investering i mig själv, det jag tror på, nya tankar och inspiration som stjärnströsslar hela mig.
Skin alla ni fina stjärnor som besöker blogghimlen, likt alla stjärnor på himlen är ni alla unika och har en egen unik lyskraft. Ni bildar vackra stjärntecken och även när molnen skymmer sikten så är ni alla långt mer vackra och gnistrande än ni anar.
lördag 24 november 2012
Det finns så många odansade danssteg..
.. i min kropp.
Kanske beror det på att jag under så många år tappade bort kärleken till dansandet, precis som jag tappade bort kärleken till skrivandet. Jag vill dansa och dansa igen. Jag vill kunna mera, hitta olika stilar. I danspassen får jag så mycket av det då de omfattar så många danser. Dessutom är jag inte beroende av att ha någon att gå på kurs med utan kan bara dyka upp när jag vill.
Att därför delta i ett zumbaevent med 3 timmar Zumba och 45 minuter Kangoo Jumps kändes verkligen som en bra idé när min tränande vän kom med förslaget. Idag var det dags och även om jag innan undrade om jag skulle orka alla delarna så bär musiken och dansglädjen mig genom dagen. Lite trött nu i kroppen som får vila resten av kvällen, men lycklig över att jag och dansen funnit varandra igen.
När det är rätt så är det lätt skrev jag för en månad sen. Dansen är det för mig. Det märkliga är att precis som med skrivandet så pekar livet med hela handen kring att det här ska ha ett stort utrymme i mitt liv. Undra om den pekande handen fanns där bakom en dimma de år jag inte såg den? Undra om det är något mer spännande jag tappat bort och ska återfinna, eller något som jag ännu inte hittat? Tur att livets skattjakt fortsätter för man vet aldrig vad man finner.
Men dagen innebar även en utmaning, att hoppa omkring på konstiga skor och träna samtidigt genom Kangoo Jumps var sannerligen något att bita i för Fröken Papphammar. Men jag höll mig på fötterna och rev inte ner mina medmotionärer som jag var rädd för. Det var definitivt ansträngande och kul att prova. Kommer dock inte bli min träningsform, jag tror att det blir för enformigt för att tillfredsställa mig.
Visar ett klipp nedan för nyfikna. Min nyfikenhet handlar dock om er läsare. Finns det nåt som du som läser hade glömt och hittat tillbaka till eller en nyupptäckt passion som du tänker ta med dig resten av livet?
Kanske beror det på att jag under så många år tappade bort kärleken till dansandet, precis som jag tappade bort kärleken till skrivandet. Jag vill dansa och dansa igen. Jag vill kunna mera, hitta olika stilar. I danspassen får jag så mycket av det då de omfattar så många danser. Dessutom är jag inte beroende av att ha någon att gå på kurs med utan kan bara dyka upp när jag vill.
Att därför delta i ett zumbaevent med 3 timmar Zumba och 45 minuter Kangoo Jumps kändes verkligen som en bra idé när min tränande vän kom med förslaget. Idag var det dags och även om jag innan undrade om jag skulle orka alla delarna så bär musiken och dansglädjen mig genom dagen. Lite trött nu i kroppen som får vila resten av kvällen, men lycklig över att jag och dansen funnit varandra igen.
När det är rätt så är det lätt skrev jag för en månad sen. Dansen är det för mig. Det märkliga är att precis som med skrivandet så pekar livet med hela handen kring att det här ska ha ett stort utrymme i mitt liv. Undra om den pekande handen fanns där bakom en dimma de år jag inte såg den? Undra om det är något mer spännande jag tappat bort och ska återfinna, eller något som jag ännu inte hittat? Tur att livets skattjakt fortsätter för man vet aldrig vad man finner.
Men dagen innebar även en utmaning, att hoppa omkring på konstiga skor och träna samtidigt genom Kangoo Jumps var sannerligen något att bita i för Fröken Papphammar. Men jag höll mig på fötterna och rev inte ner mina medmotionärer som jag var rädd för. Det var definitivt ansträngande och kul att prova. Kommer dock inte bli min träningsform, jag tror att det blir för enformigt för att tillfredsställa mig.
Visar ett klipp nedan för nyfikna. Min nyfikenhet handlar dock om er läsare. Finns det nåt som du som läser hade glömt och hittat tillbaka till eller en nyupptäckt passion som du tänker ta med dig resten av livet?
Magic exists.
Who can doubt it, when there are rainbows and wildflowers, the music of the wind and the silence of the stars? Anyone who has loved has been touched by magic. It is such a simple and such an extraordinary part of the lives we live (Nora Roberts).
I vardagsmagins land är allt möjligt och under himlar av rosa fluff och glitter vandrar trollkarlar, magiker, Pippiprinsessor och dansande älvor omkring i vardagskläder. Vi är alla mirakel som fått livet till skänks och med våra egna trollspön kan vi skapa våra egna trollkonster. Vissa dagar lättare än andra.
I ett barns värld är allt möjligt, i många vuxnas värld har man istället fokus på omöjligheter. Men om vi påminner oss om att i förundran och hänförelse finns mycket magi att hämta. Likt ett tomtebloss flammar vardagsmagin till om vi väljer att tända den. I mötet med en annan människa kan det finnas dolda skatter att hämta och nytt skimmer som kan sprida sig över livet, även om det bara är för en stund så kan vi behöva just det så vi orkar med de mer vardagliga stunderna.
Med trollspöt på svaj, lekfullhet i steget och längtan efter att få besöka andra världar (om så bara i tanken) så finner jag en trollkarl. Eller är det kanske han som finner mig? Vi möts för en stund om så bara i fantasin.
I vardagsmagins land är allt möjligt och under himlar av rosa fluff och glitter vandrar trollkarlar, magiker, Pippiprinsessor och dansande älvor omkring i vardagskläder. Vi är alla mirakel som fått livet till skänks och med våra egna trollspön kan vi skapa våra egna trollkonster. Vissa dagar lättare än andra.
I ett barns värld är allt möjligt, i många vuxnas värld har man istället fokus på omöjligheter. Men om vi påminner oss om att i förundran och hänförelse finns mycket magi att hämta. Likt ett tomtebloss flammar vardagsmagin till om vi väljer att tända den. I mötet med en annan människa kan det finnas dolda skatter att hämta och nytt skimmer som kan sprida sig över livet, även om det bara är för en stund så kan vi behöva just det så vi orkar med de mer vardagliga stunderna.
Med trollspöt på svaj, lekfullhet i steget och längtan efter att få besöka andra världar (om så bara i tanken) så finner jag en trollkarl. Eller är det kanske han som finner mig? Vi möts för en stund om så bara i fantasin.
Du å jag Gandalf |
torsdag 22 november 2012
Under gryningens dagsljus..
... vaknar staden.
Själv har jag varit vaken sedan stjärnorna var tända likt stjärnströssel över den svarta himlen. Morgonträningen har väckt mig och gett mig mer energi än vad den tar. Idag väntar frukostföreläsning om att bemöta främlingsfientlighet i sin yrkesroll som inledning på dagen och jag har tid för en skön promenad genom staden.
När jag vandrar över bron plingar det till i min mobil. Vännen K berättar att detta är en dag som är fylld med glitter och fluff. Jag lyfter blicken och ser det glittrande vattnet och alla lyktors glans. Så på min promenad in i dagen så hamnar glasögonen på för att se glitter och fluff i alla former. Det man söker finner man, det man uppmärksammar växer.
Så jag finner en randig nalle som jag hoppas finner sin ägare, glitter i Indiskas fönster, stjärnlycka hos Lush, fröken söt skylten som alltid gör mig glad och en vetskap om att fortsätter jag leta under dagen kommer jag att finna ännu mer. En Novembertisdag är det lätt att bara se det gråa och mörka men jag fyller dagen med fluff, glitter, lycka i magen och en fin kväll i brasans sken. Mer glittrande än så blir det inte.
lördag 17 november 2012
One who brings happiness to others..
.. will find it står det på min yogithepåse.
Under svart novemberhimmel dricker jag kryddigt the ackompanjerad av tända ljus och stillsam musik. Lyckan kommer till den som bringar andra lycka. Enkelt men ofta sant. Jag har nyss dansat mig svettig på ett danspass som fyller mig med energi, glädje och kraft. Det är ledaren, de andra härliga dansarna och musiken som gör det. För en stund delar vi ett sprakande tomtebloss som skänker lycka och glädje till oss alla. Dansledaren skänker oss lite danslycka och får tillbaka det i 35 glada och svettiga personer som ler ikapp.
Lyckan, kärleken, tacksamhet och glädjen är alla delar av livet som växer när vi delar dem och tar emot dem. Jag tror vi alla kan vara varandras lyckobärare, ställföreträdande hopp och stöttepelare i svåra stunder. Tacksamheten över livet, vardagen, de små sakerna och allt som fyller mig är en av de saker som förändrat mitt liv och min vardag mest.
I min brevlåda dimper månadens finaste brev ner fyllt av tacksamhet. Min gamla Iphone som blivit liggande har blivit till nytta för någon. Han som fått den känner inte mig och jag känner inte honom men för en stund möts våra livsstigar i tacksamhet.
Det handskrivna brevet sitter på mitt kylskåp, som en påminnelse om det som är viktigt för mig i livet. Att leva i tacksamhet och glädje över det goda som kommer till mig. Att genom att dela med mig av något som inte längre har ett värde för mig så blev jag rikare på ett annat plan. Tack livet. Tack Philip T.
Under svart novemberhimmel dricker jag kryddigt the ackompanjerad av tända ljus och stillsam musik. Lyckan kommer till den som bringar andra lycka. Enkelt men ofta sant. Jag har nyss dansat mig svettig på ett danspass som fyller mig med energi, glädje och kraft. Det är ledaren, de andra härliga dansarna och musiken som gör det. För en stund delar vi ett sprakande tomtebloss som skänker lycka och glädje till oss alla. Dansledaren skänker oss lite danslycka och får tillbaka det i 35 glada och svettiga personer som ler ikapp.
Lyckan, kärleken, tacksamhet och glädjen är alla delar av livet som växer när vi delar dem och tar emot dem. Jag tror vi alla kan vara varandras lyckobärare, ställföreträdande hopp och stöttepelare i svåra stunder. Tacksamheten över livet, vardagen, de små sakerna och allt som fyller mig är en av de saker som förändrat mitt liv och min vardag mest.
I min brevlåda dimper månadens finaste brev ner fyllt av tacksamhet. Min gamla Iphone som blivit liggande har blivit till nytta för någon. Han som fått den känner inte mig och jag känner inte honom men för en stund möts våra livsstigar i tacksamhet.
Det handskrivna brevet sitter på mitt kylskåp, som en påminnelse om det som är viktigt för mig i livet. Att leva i tacksamhet och glädje över det goda som kommer till mig. Att genom att dela med mig av något som inte längre har ett värde för mig så blev jag rikare på ett annat plan. Tack livet. Tack Philip T.
onsdag 14 november 2012
Ni är deras ställföreträdande hopp..
.. säger vår handledare till mig och mina kollegor.
Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.
De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.
De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.
Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.
Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).
Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.
Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:
Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.
De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.
De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.
Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.
Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).
Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.
Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:
En droppe droppad i livets älv,
har ingen kraft att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe,
hjälp till att hålla de andra oppe.
"It always seems impossible until it's done" |
Etiketter:
arbete,
coach,
coaching,
förändringar,
möjligt,
omöjligt,
tage danielsson
söndag 11 november 2012
Gråa stråk och mjuka droppar..
.. bäddar in dagen.
Av solen syns inte en glimt. Men den finns bakom molnens täcke och i droppars regnbågar finns så mycket skönhet även om det gråa tynger trädens toppar.
En söndag i November kantad av nyckelpigors spår så fattar jag viktiga beslut. Ibland vet man vad man måste göra även om man inte är säker på vart det kommer att leda. Jag plockar fram lite mod som jag behöver, påminner mig om mina egna sanningar och kliver in på en stig som jag inte vet vart den ska leda.
Det vet man väl egentligen aldrig även när man trampar på vardagsstigarna men när man går in det okändas skog så behöver man en lykta att lysa upp vägen med och ryggsäcken packad med förnödenheter och vänners värme.
Av solen syns inte en glimt. Men den finns bakom molnens täcke och i droppars regnbågar finns så mycket skönhet även om det gråa tynger trädens toppar.
En söndag i November kantad av nyckelpigors spår så fattar jag viktiga beslut. Ibland vet man vad man måste göra även om man inte är säker på vart det kommer att leda. Jag plockar fram lite mod som jag behöver, påminner mig om mina egna sanningar och kliver in på en stig som jag inte vet vart den ska leda.
Det vet man väl egentligen aldrig även när man trampar på vardagsstigarna men när man går in det okändas skog så behöver man en lykta att lysa upp vägen med och ryggsäcken packad med förnödenheter och vänners värme.
lördag 10 november 2012
Under en gnistrande stjärnhimmel..
... hänger skimrande löv i Cornelias atelje.
Ända sen jag kom i kontakt med Cornelias figurer under min Göteborgstid så har de bott i mitt hjärta. Jag tycker om hennes uttrycksform och de fulsnygga figuerna med sina egna budskap, glittrande ibland och alltid med egen karaktär.
Jag ska ha en present till mig själv och en till kattvakten, men vad det är svårt att välja. Till sist får hon en busig skyddsängel och själv tar jag en rödglittrande älva. Man kan vandra runt i timmar och titta på hennes skapelser men för att bara ge en liten glimt av filurskatten så visar jag några stycken.
Man kan hitta hur många filurer som helst som blir personliga eller ord på vägen, själv har jag beställt en med egen text för några år sedan till en vän som hon bara älskade.
Om ni vill komma i kontakt med Cornelia eller besöka hennes atelje (ring och kolla att det är öppet först) så når ni henne här. Men de närmsta veckorna kommer hon även att finnas på marknaden i Nordstan och sälja sina filurer.
Etiketter:
cornelia,
form och fantasi,
göteborg,
konst,
kreativitet,
livet
tisdag 6 november 2012
I en stad som känns som min..
.. sparar jag hjärtestunder att plocka fram de gråa dagarna.
I tre timmar på café Zenit när tisdagsförmiddagen tar sin början möter jag stjärnströsslaren Emma (som har bloggen Livskrafter). Våra livsvägar korsade varandra i bloggvärldens vindlande skog innan vi sedan träffades i verkliga livet.
Vårt samtal berör stora och små ämnen. Vi pratar coaching, kärlek och livet. När vi skiljs åt så känner jag alltid att det finns så mycket mer jag vill veta och diskutera. Det är härligt, ett möte att spara i hjärtat, nya tankar tar jag med mig att reflektera över och saker jag tror på som vi delar gläder mig på min väg.
Senare samma dag möter jag någon som känt mig hela livet, en av pedagogiska mammans vänner som alltid delar med sig av boktips, livsvisdom och snälla ord. Det är livets gåta att ha människor vid sin sida som stöttar en och delar livets upp och nedgångar.
Sista dagen innan jag lämnar så njuter jag Göteborgs innerstad, Haga och Linne. Jag förundras över hur snabbt man kan resa i tiden genom att besöka Kronhusbodarna som ligger ett stenkast från Nordstan, jag besöker en härlig atelje som förtjänar ett alldeles eget inlägg längre fram och sen njuter jag att känna att det här är min stad även om jag inte bor här längre. Det finns platser som är hemma även om man inte tillbringat större delen av sitt liv där. Det tre år som jag bodde här i en stad som fångade mig präglar mig än idag.
När tåget lämnar staden så bär jag med mig den i hjärtat. I återkomsten till huvudstaden möter mitt hjärta ännu en av sina städer.
I tre timmar på café Zenit när tisdagsförmiddagen tar sin början möter jag stjärnströsslaren Emma (som har bloggen Livskrafter). Våra livsvägar korsade varandra i bloggvärldens vindlande skog innan vi sedan träffades i verkliga livet.
Vårt samtal berör stora och små ämnen. Vi pratar coaching, kärlek och livet. När vi skiljs åt så känner jag alltid att det finns så mycket mer jag vill veta och diskutera. Det är härligt, ett möte att spara i hjärtat, nya tankar tar jag med mig att reflektera över och saker jag tror på som vi delar gläder mig på min väg.
Senare samma dag möter jag någon som känt mig hela livet, en av pedagogiska mammans vänner som alltid delar med sig av boktips, livsvisdom och snälla ord. Det är livets gåta att ha människor vid sin sida som stöttar en och delar livets upp och nedgångar.
Sista dagen innan jag lämnar så njuter jag Göteborgs innerstad, Haga och Linne. Jag förundras över hur snabbt man kan resa i tiden genom att besöka Kronhusbodarna som ligger ett stenkast från Nordstan, jag besöker en härlig atelje som förtjänar ett alldeles eget inlägg längre fram och sen njuter jag att känna att det här är min stad även om jag inte bor här längre. Det finns platser som är hemma även om man inte tillbringat större delen av sitt liv där. Det tre år som jag bodde här i en stad som fångade mig präglar mig än idag.
När tåget lämnar staden så bär jag med mig den i hjärtat. I återkomsten till huvudstaden möter mitt hjärta ännu en av sina städer.
söndag 4 november 2012
När solen lyfter himlavalvet..
...över stora staden väntar mina fötter på att få lämna perrongen och kliva på tåget. Det är lördag och dagen har just börjat.
Vecket i tiden mellan två städer fylls med reflektion, läsning och förväntan. Det vilar en dimma över fallna löv och snårig granskog när tåget rusar förbi. Sjöarnas vattenytor suddas ut under älvors dans och jag vilar i tanken under några timmar.
När tåget anländer Göteborg väntar finaste vännen med stora famnen och skratt i sin blick. Att resa bort är ibland som att komma hem. Vänners liv som jag delar i tanken men inte i vardagen fyller mina dagar.Vi samtalar som om tiden stått stilla även om vi känt varandra i många år. Skrattet bubblar inom mig ofta och fyller mig med energi och stillsam lycka.
Nu doftar det hembakt äppelpaj som ackompanjeras av vännens sång. Vår vänskap föddes över en sådan paj och den gör mig rik på riktigt. Jag fylls av glädje att tillbringa ytterligare två dagar i fina staden. När stjärnorna tänds över söndagskvällen så tänds livets stjärnor inom mig.
Vecket i tiden mellan två städer fylls med reflektion, läsning och förväntan. Det vilar en dimma över fallna löv och snårig granskog när tåget rusar förbi. Sjöarnas vattenytor suddas ut under älvors dans och jag vilar i tanken under några timmar.
När tåget anländer Göteborg väntar finaste vännen med stora famnen och skratt i sin blick. Att resa bort är ibland som att komma hem. Vänners liv som jag delar i tanken men inte i vardagen fyller mina dagar.Vi samtalar som om tiden stått stilla även om vi känt varandra i många år. Skrattet bubblar inom mig ofta och fyller mig med energi och stillsam lycka.
Nu doftar det hembakt äppelpaj som ackompanjeras av vännens sång. Vår vänskap föddes över en sådan paj och den gör mig rik på riktigt. Jag fylls av glädje att tillbringa ytterligare två dagar i fina staden. När stjärnorna tänds över söndagskvällen så tänds livets stjärnor inom mig.
fredag 2 november 2012
Lyckan växer på vår egen åker..
.. och kan inte plockas i främmande hagar (Douglas William Jerrold).
Idag skördar jag vardagslycka. Upptäckarlusta väcks till liv i mötet med gammal kunskap och ny. Bubblig coaching får det att regna stjärnströssel över mig under en härlig fredag i Novembers början. Idag så fortsätter jag nämligen en pågående resa men mot ny destination genom att utvecklas som coach för att kunna finslipa mitt hantverk och upptäcka mina egna styrkor och svagheter. Det är dags att ta den till en ny nivå.
Stundtals under dagen kommer "presteraren" på besök inombords, med sina kritiska frågor och negativa uttalanden men det är känslan av att bära ett knippe färgsprakande ballonger i handen som jag tar med mig när jag lämnar min första etapp på en ny resa tillsammans med ett gäng härliga coacher som jag kommer att lära mig mycket av och utvecklas tillsammans med. Jag öppnar ett stjärnbestrött paket från Pippi och finner en stjärnkikare och en gammal skrivmaskin som en vacker gåva under en visualiseringsövning. De döljer värderingar som ska föra mig vidare på färden.
Himlens trollkarl breder ut sin stjärnbeströdda cape så att kvällen kan få ro och natten ta sin början. Under acceptansens täcke vill jag vila på inspirationens kudde och drömma drömmar med socker på. Godnatt min skatt sa alltid pedagogiska mamman när hon nattade mig. Godnatt min skatt säger jag till dagen och allt jag funnit där.
Idag skördar jag vardagslycka. Upptäckarlusta väcks till liv i mötet med gammal kunskap och ny. Bubblig coaching får det att regna stjärnströssel över mig under en härlig fredag i Novembers början. Idag så fortsätter jag nämligen en pågående resa men mot ny destination genom att utvecklas som coach för att kunna finslipa mitt hantverk och upptäcka mina egna styrkor och svagheter. Det är dags att ta den till en ny nivå.
Stundtals under dagen kommer "presteraren" på besök inombords, med sina kritiska frågor och negativa uttalanden men det är känslan av att bära ett knippe färgsprakande ballonger i handen som jag tar med mig när jag lämnar min första etapp på en ny resa tillsammans med ett gäng härliga coacher som jag kommer att lära mig mycket av och utvecklas tillsammans med. Jag öppnar ett stjärnbestrött paket från Pippi och finner en stjärnkikare och en gammal skrivmaskin som en vacker gåva under en visualiseringsövning. De döljer värderingar som ska föra mig vidare på färden.
Himlens trollkarl breder ut sin stjärnbeströdda cape så att kvällen kan få ro och natten ta sin början. Under acceptansens täcke vill jag vila på inspirationens kudde och drömma drömmar med socker på. Godnatt min skatt sa alltid pedagogiska mamman när hon nattade mig. Godnatt min skatt säger jag till dagen och allt jag funnit där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)