Det som är en skatt för mig..

.. kan vara skräp för någon annan inser jag då städerskan på hotellet har kastat min vintage-Hawaiiskjorta och mina vintagemönster från 50- och 60-talet som jag köpt till min lillasyster.

Jag sörjer dem än men förstår hur hon tog miste då papperspåsen stod för nära soporna. Men det var en skatt funnen på en liten vintagebutik i Lanai town där tiden stått still och som vi besökte över en dag. För det är ju så med skatter, det är ibland ägaren som avgör dess värde och ingen annan. Det är kanske inte alltid mina dyraste smycken eller saker jag värderar mest utan de är de som jag har ett emotionellt värde i eller som är ett minne efter en plats, en stund eller den som ägt den.

Det finns en sajt som heter Historieskatten som är helt fantastisk, en blogg om svunna tider och sanna sagor. Det är en blogg som samlar gamla livshistorier och vill överbrygga gapen mellan generationer. När jag var liten älskade jag att höra om hur det var förr och det gör jag fortfarande. Sajtens skapare tänker att det finns så många livsäventyr att nedteckna och med det även skapa möten mellan generationer. Det är en riktig skatt tänker jag.

Jag har många gånger önskat att mina släktingar hade nedtecknat sina liv och att jag fått ta del av deras tankar och minnen som någonstans är en del av min historia. I sommar kanske jag intervjuar mormor och morfar och mailar in deras berättelser om jag får. De har lärt mig så mycket om livet och den skatten är ovärderlig.

Någonstans på Lahaina försvann en skatt, men med skattletarögon finner man nya även om jag önskar så att jag kommit hem med en Hawaiiskjorta från förr inköpt på en av de minsta öarna och med gulnande mönster från USA och Hawaii som bara min syster kunnat förstå värdet på. Nu blev det inte så men jag lärde mig något. Var rädd om dina skatter och förvara dem på väl utvalda utrymmen.

Minnet av ön Lanai sparar jag i mitt hjärta
som en reseskatt

Lanai är den fjärde ön..

... vi besöker.

Det blir en dagstur då man enkelt kan ta färjan över från Maui. Det är 3000 bofasta på ön och den beskrivs som att inte mycket har förändrats sen 1920-talet rent utseendemässigt och i dess litenhet. Trots att plantagens tid sedan länge är förbi så är det lätt att resa i tiden och i tanken till när denna ö var avsevärt aktivare. Det visar sig stämma när vi kommer dit (bilder kommer senare på Lanai city eftersom jag glömde fota med mobilen).

Lanai är en privatägd ö som en synnerligen rik man köpte loss förra året. Det finns två stora resort som framförallt kännetecknar turismen på ön. Vi inleder med att åka upp till Lanai City som har några få butiker och restauranger. Hittar en jättefin vintageshop, den första jag stött på faktiskt och det är kul att botanisera bland begagnade kläder och prylar.

Efter en lunch i lilla staden så åker vi ner till en skimrande vacker strand. Det är en disig dag men glittrar gör ändå havet. Det står redan klart för mig att jag kommer att återvända till Hawaii. De här öarna trollbinder mig och jag vill möta dem igen.