Först klättrar man upp..
Tar sats...
Hoppaaaar...
För att slutligen landa i mjukt gräs.
Jag är fyra år på bilderna som pedagogiska mamman tagit.Texten är också hennes. Precis som i livet när man möter förändringar eller utmaningar, man måste klättra upp för att få överblick och samla mod, ta sats, våga hoppa trots pirr och ovissheter om gräset verkligen är mjukt när man landar. Vissa blir stående i trädet länge i tvekan, andra kanske kastar sig ut innan de hunnit fundera över vart det är bäst att landa.
Kanske föddes min kärlek till att vila på trädstammar där i mitt första klätterträd. Min mammas tillit till mig och uppmuntran av min lekfullhet, äventyrlighet och att jag kan göra allt jag önskar har följt mig genom livet. Det finner jag bevis på i mitt fotoalbum om inte annat.
Att lära sig klättra i träd är viktigt i livet. Om du kan konsten att finna trädgrenars trygghet och lita på att kroppen finner grenar som bär så tror jag både kropp och själ mår bra. Idag besöker jag ett av mina barnbarn, vi plockar smultron och vinbär tillsammans och hon får sitt livs första trädklättrarpremiär. Hennes tillit till mig när vi sitter där och dinglar med benen gör mig varm. Vi skrattar tillsammans.
Jag har inga egna barn men barns kärlek och vänskap finns i mitt liv. Mina barnbarn, min guddotter och min systerdotter gör mitt liv rikare. De är mitt hjärtas stjärnor. Jag ska lära dem allt jag kan. Klättra i träd står på den listan och när tiden är kommen även hur man hoppar från det. I luftens flygtur så kan vad som helst hända men det kräver att du vågar falla och lita på att gräset fångar dig. Men börja med att lita på trädet, det är en plats att njuta stunden på.
