Havet slår in mot stranden nedanför strandpromenaden. Luften är varm och stjärnorna glittrar lekfullt ovanför såpbubblors färd. Det är en scen som tagen ur en sagobok eller en vacker film.
Vid ett tillfälle fick jag frågan vad jag älskar med att resa och mitt svar blev till stor del sinnesbaserat. Att vakna mitt i natten och höra hur tystnaden bryts av alla de hundratals fåglar som sitter i det stora Banyanträdet mitt i Lahaina. Det är doften av trädets blommor utanför vårt hotellrum på morgonen när solen börjar gå upp.
Det är känslan av svart mjuk sand mellan mina fötter samtidigt som ljudet av havets vågor gör mig lugn. Varmt regn mot mitt ansikte när jag hänförs av Iao Valleys prunkande och storslagna skönhet som har såväl en brutal som vacker historia. Det är en så stor kontrast till de röda, vackra men ogästvänliga berg som tornar upp sig bara några kilometer bort. Där är det öken, här är det regnskog. Likt livet så lever kontrasterna sida vid sida.
När jag klättrar upp i ett Banyanträd så samlar mina sinnen in synintryck, dofterna, känslan av len bark mot min hud. Jag känner tacksamhet, lekfullhet och trädklättrarlycka på en gång.
Närvaro och härvaro. Det som vi alltid bär med oss men som jag ibland tappar i vardagen. I nyfikhetens resande så blir det lätt, jag vill fånga och minnas bilderna, doften, känslointryck och de annorlunda ljuden. Hänförelse över det vackra, annorlunda och ovanliga är lättare att uppnå i resandets utforskningsexpedition än i det vardagliga steget. Men det finns ju alltid där. Som Magnus, Brasse och Eva uttryckte det: HÄR har man alltid med sig. För mig handlar det om att minnas att bära det med närvaro, nyfikenhet, acceptans och tacksamhet.
