Livet är ett tåg - kliv ombord!

... läste jag in en bok igår och ja, så kan man ju också se livet. Som en tågresa som rullar mot okänd eller känd destination. Vissa medpassagerare har man valt att dela resan med. Andra har man själv inte valt men som många gånger i verkliga livet så börjar man betrakta någon som vän och inte bara passagare. Vissa får följa med långa delar av resan medan andra bara gör ett kort gästspel. Ibland står tåget stilla och ibland kanske man klivit på fel tåg och behöver byta. Under resan så är det ibland långtråkigt, ibland fascinerande, ibland så sitter man på en station och väntar på att nästa tåg ska ta en vidare på färden.. Men det gäller ju att våga kliva på tåget för annars kanske man fastnar i en knutpunkt någonstans och inte har något mål i sikte.

Min relation till tågresor påbörjades i tidig ålder och jag känner mig fortfarande väldigt trygg i tågmiljöer. Man tänker så bra på tåg brukar jag säga. Jag tror att det för mig handlar om att det skapas ett veck i tiden som inte har några måsten och inte har någon förankring i mitt vardagliga liv och då kan tanken flyta fritt på ett annat sätt. Dessutom vet man ju inte vad som dyker upp runt nästa krök utan man ser något nytt eller gammalt vilket leder till att man tänker nya, gamla eller återfunna tankar.

Idag är en sån dag som jag tänker bra.. av den enkla orsaken att jag faktiskt är på resande fot. Jag har lämnat Åreskutan bakom mig och resans slutgiltiga destination är Stockholm. Så här långt under resan har jag blickat ut över höga fjäll,djupa dalar, ett gammalt vackert förfallet och övergivet hotell i Mattmar och renar som strövade längs bergsidan och tåget passerar just nu Bräcke där jag faktiskt bott i min barndom men som jag inte minns mycket av. Jag har funderat på människorna som lever i byarna och städerna jag har passerat. Hur ser deras liv ut, vilken typ av tåg har de klivit på och känns det som om det var rätt tåg? Vad drömmer de om att deras resa ska innehålla eller har de redan allt de önskat.

Det är den typen av tankar som tar sin plats hos mig när jag glider fram i ett landskap med nedlagda stationer, skogar, myrar och ett och annat hus med torn på (ett sådant som finns på min drömdestination för övrigt). Att jag trivs på tåg tror jag beror på alla de resor jag gjort norröver, för er som inte vet så tar det ca 17 timmar att åka mellan Dalarna och Gällivare där delar av min familj bor och den resan har jag gjort många gånger. Så många gånger att jag fortfarande förknippar köttbullemackor med att vara på väg någon annanstans så om jag beställer in en sån när jag fikar så kanske jag helt plötsligt är på språng och inte längre sitter kvar vid bordet (åtminstone inte i tanken). Vagnarna skakar och låter mindre nuförtiden eftersom utvecklingen har gått framåt och ibland saknar jag det rytmiska dunkandet som förut utgjorde rytmen i tågresan, den som vaggar en gott till sömns i en egenhändigt bäddad liggvagn med en hård kudde att vila nacken på medan Sveriges landskap rullar förbi utanför och man hör stegen från någon som går förbi utanför kupén. Någon som är på väg till sin destination på sin livsresa.