Jag är lilla My såklart..

... berättar jag för stjärnströsslaren när vi pratar om muminfigurerna.

Nej, du är mer som snusmumriken svarar han och beskriver sen varför. Jag måste medge att jag nog faktiskt inte har så mycket koll på hur snusmumriken är men när han berättar och jag senare läser om honom förstår jag vad han menar.

Snusmumriken beskrivs bland annat såhär: Snusmumriken är en vänskaplig ensling och äventyrare som vandrar söderut när vintern kommer. Han kan inte alls leva ett lugnt liv utan befinner sig nästan hela tiden på resande fot, just för att upptäcka världen och finna äventyren. Han är samtidigt lugn, obekymrad och tycker om att fundera. Han sitter och reflekterar över sitt metspö vid vatten. Han kommer och går precis som han vill. Snusmumriken undersöker allt han påträffar med stor nyfikenhet och vänlighet. Han är en självständig person men han trivs i sällskap. På sina resor, då han helst vandrar ensam, får han se nya landskap och pröva sin fiskelycka. Snusmumriken tycker särskilt mycket om att vandra på natten, i synnerhet i månsken. När han kommer till ett nytt ställe frågar han aldrig vad det heter. Han njuter av själva resan dit.

Jag inser att stjärnströsslaren har banne mig rätt, jag är snusmumriken helt enkelt. Denna vinter är jag inte den som vandrar med min ryggsäck ut i världen men det dyker upp reseminnen från tidigare år i mitt facebookflöde som påminner om fantastiska resor och stunder.

För tre år sedan var jag på Hawaii i November och simmade med vilda delfiner och på en båttur togs denna bild. Jag har simmat totalt 6 gånger med delfiner ute till havs. Det är helt magiskt och var en livslång dröm som till sist gick i uppfyllelse när jag reste dit första gången. Lite visste jag då hur mycket Hawaii skulle fånga mitt hjärta och vad det skulle komma att betyda för mig. Det är en plats som är magisk och har sin egen energi. Vi hör ihop på något vis. Jag vet att dit kommer jag återvända.

Förra hösten hade jag tjänstledigt och studerade på distans, det var ett perfekt tillfälle att packa ryggsäcken för att besöka andra världar. Skimrande vackra Seychellerna blev första resmålet och det är nog är en av de vackraste platser jag har besökt. Ön Praslin med sina unika dubbelkokosnötter och sin värme både i klimat men framförallt hos människorna skapade härliga minnen i mig.

Stranden nedanför vår bungalow.

Efter Seychellerna var jag hemma en vecka innan ryggsäcken packades om för att besöka Varkala i Indien. Det var en resa som förändrade mig på många vis än jag kan förklara. I mötet med människorna, mig själv på flera plan, yogan och Indien skedde en transformation som jag fortfarande bär spår av.

Lite visste jag då att några av de gåvor jag köpte hem från Indien skulle hamna i stjärnströsslarens ägo. Lite visste jag att vi skulle tillbringat ett halvår tillsammans i November. När man har en stjärnströsslare vid sin sida tar äventyret en annan form. Men han har nog rätt, jag är en snusmumrik som behöver såväl äventyr som tid för reflektion. Just nu känns det som att träffa honom är nog ett av mitt livs största äventyr såhär långt, utan att man anar kan livet ta en oväntad riktning en vacker dag i maj.

Min skarpsynta syster...

... finner en fyrklöver på vår promenad.

Jag är inte bra på att finna fyrklövrar utan får finna lyckan på annat sätt, min syster finner dem mest hela tiden. När eftermiddagen kommer vinkar jag och morfar av henne vid bussen. Nu far hon vidare ut i landet mot nya äventyr och andra upplevelser. Det har varit gott att ha henne här med hennes underfundiga tankar och hennes kreativitet. Hon hjälper mig enkelt att ändra en klänning jag köpt så nu kan blommor och fjärilar dansa med mig uti livet och sommaren.

Regnskurar och glittrande solsken avlöser varandra under dagarna. I droppar vilar regnbågar som stiger mot skyn när de värms upp av solens värme. Det är vackert på något vis och jag njuter av att naturen bjuder sin skönhet och variation. Jag är i det som är och njuter det som bjuds. Just nu bjuder livet på mycket.

Oavsett om det är regn eller sol tycker jag om att vistas vid min strand och ute på piren. Jag finner ett paraply som känns som ett cirkustält i sina färger. Det gör mig glad. Inom mig bor en cirkusprinsessa som fortfarande drömmer om att fara ut i världen i en egen vagn och upptäcka nya världar. Vad passar då bättre än att boka en resa till mitt älskade Barcelona för att återigen njuta Gaudís lekfulla och sinnrika arkitektur och njuta att återupptäcka staden igen. Älskar känslan av att ha nya äventyr framför mig samtidigt som jag njuter det vardagliga äventyret till fullo där jag är. På en strand. I ett regn. Nära de finaste av morföräldrar.

Jag vill ha en buddha som utstrålar närvaro..

... skriver min syster till mig i ett mail i Indien.

Jag hittar en Buddha som är både större och tyngre än väntat men som jag vet att jag kommer ångra om jag inte tar hem till henne. För den är den mest närvarande Buddha jag sett. Hon tycker om den och jag med. Min syster förtjänar det finaste och önskar sig inte många saker så när hon gör det vill jag gärna uppfylla hennes önskan. Den vakar över henne när jag inte är där.

Närvaro. Har tänkt en del på det. För jag är mer närvarande i nuet än vad jag brukar vara och jag kan inte svara på varför. Jag har ett annat lugn inom mig just nu, som så klart rubbas ibland men jag bär något vackert fridfullt inom mig och jag hoppas det bygger ett litet bo. Som säkert kommer behöva tätas ibland för livet är inte ett statiskt tillstånd och lugn kan ruckas. Men som får finnas där i närvaron just nu, i en annan stund är det något annat. 

Embrace life...

... omfamna livet.

Det är de ord som kommer till mig när jag ser den här bilden som min vän tagit. Ibland måste man våga sträcka ut armarna och bara ge sig hän livet och omfamna det som är. Välja att omfamna sig själv och sina drömmar.

När jag började blogga för massa år sedan trodde jag inte att bloggandet skulle leda till vänskap men jag har lärt känna flera nya vänner men även många av mina vänner och familj har lärt känna mig på ett annat plan säger det. En av dem jag lärde känna var Chissra som jag numera inte omnämner som en bloggvän utan enbart en vän. Hon skriver en klok kommentar som svar på mitt inlägg om att resa på egen hand;

Jag tänker inte att det behövs rädsla för mod. Mod för mig är att följa sitt hjärta och ge sig ut och ge sig hän. Jag tycker att du är fantastisk som reser ensam. Det krävs mod. Alltså styrkan att följa sitt hjärta. Så fint du skriver om att se världen som en vänlig plats. Du har en gåva. Gåvan att se det vackra och lita på det goda. Så för mig är du min modiga magiska äventyrliga vän. 

Du har rätt Chissra, om det är mod så bär jag det. För jag vill leva livet fullt ut och jag fattar ibland beslut som andra ser som annorlunda för att följa mitt hjärta. Jag vill känna att jag levde mitt liv utifrån min längtan och med de jag ville leva det med. Det både inspirerar och provocerar andra människor ibland men oavsett så handlar det inte om något av det utan det handlar om mina val utifrån mitt hjärta. Att leva mitt liv, att omfamna det och att skapa det jag kan utifrån mina förutsättningar. Ibland krävs det mod för att leva vidare och mod för att leva som man vill eller fatta beslut man känner att man behöver fatta även om man vet att de kommer att ifrågasättas.

Inför havet, stranden, solen och berget omfamnade jag stunden och livet men jag fann även dörrar i mig som behövde dammas av och varsamt öppnas. Bakom dem fanns slumrande drömmar och nya upplevelser, lärdomar och insikter. Nu är det upp till mig vad jag gör med dem ♥.

Ställ dig med armarna lyfta..

... säger min vän när hon ska ta bilden.

När jag står framför havet och solens sista smekande strålar känns det märkligt bekant. Har inte jag den här bilden redan? Det har jag, men inte av mig själv utan som en bild på min visionboard. Jag köpte kortet på Hawaii av Francene som målat den. För mig är den en påminnelse om resor, drömmar och frihet. Den kallas resenärens bön och lyder (enligt min enkla översättning):

När du reser över hela världen så följer denna bön dig, en bön som handlar om säkerhet, kärleksfulla möten, om skönhet och om en expansion av din världsbild. Den handlar även om äventyr som bara kan ske när ditt hjärta är öppet och du tillåter dig själv att omfamna magin. 

Det är verkligen en bra summering på den här resan, allt det har jag upplevt och så mycket mer. Jag är så evinnerligt tacksam över att jag följde min intution och hamnade just här. Livet är precis som det ska och mycket mer därtill. Om några dagar åker jag hem efter en resa men med viktiga insikter och erfarenheter i bagaget. Namaste!

Hon är ung och vacker..

... men ser ledsen och rädd ut. Det är hennes bröllopsdag och våra blickar möts när jag passerar, jag ler mot henne och får ett svagt leende tillbaka. Bredvid henne står hennes nyblivna man, avsevärt äldre.

Arrangerat äktenskap frågar jag min guide. Definitivt arrangerat äktenskap svarar han. Kommer du få välja den dag du gifter dig frågar jag honom. Ja, det får jag. Mina föräldrar har en annorlunda syn och det är bra. Jag tror Indien kommer förändras men det går långsamt fortsätter han.

Jag möter unga människor, vissa som lever i arrangerade äktenskap och andra som vet att de kommer få vara mer delaktiga kring vem de får dela livet med. Vissa av de i arrangerade äktenskap verkar ha det bra och andra har det bedrövligt och ser ingen väg ut ur ett äktenskap med någon de inte vill dela livet med.

När jag pratar med dem hör jag en förändringsvilja, många av kvinnorna säger att mina barn ska inte bli bortgifta, de ska inte behöva stå på sin bröllopsdag bredvid nån de knappt träffat och som de sedan ska dela livet med, jag vill något annat för mina barn och att de slipper uppleva det.

Jag möter en ung kvinna som planerar att fly med sin pojkvän som familjen inte känner till men där arrangerat äktenskap är det enda som gäller i hennes by. Men jag förlorar min familj om jag gör det och det vill jag egentligen inte säger hon sorgset. Två skilda världar möter varandra i våra kulturer men många unga och även äldre generationer vill förändra det traditionella. I mina ögon det enda rätta men så är jag ju svensk, här håller inte alla med mig.

När solen sänker sig över havet och natten  varsamt iklär sig sina stjärnprydda smycken ser jag den unga brudens ögon och jag ber en stilla bön att hon har fått en snäll make som kommer behandla henne väl och att saker förändras i framtiden.

I hängmattan

... så njuter jag att lättjefullt vila med fötterna i luften istället för på jorden en stund. Det borde man göra oftare.

Dessa vilsamma gungor för små och stora barn där man kan vila tanken en stund och låta den leka under himlars vyer. Det är skönt att ligga där. Jag tycker man borde ha hängmattor lite här och var tycker jag, kanske istället för parkbänkar och ibland i träd bredvid varandra, tror det blir intressanta möten och samtal då. För åtminstone händer det nåt med mig när jag ligger där och det är dit många längtar, men kanske borde man bara skapa hängmattestunder i sin vardag. När man tror att man har som minst tid för det är förmodligen då man behöver det som mest.

Jag njuter ayurvedabehandlingar, träffa intressanta människor. Lyssnar på havets vågor som slår in mot stränder och jag äter fantastisk mat. Jag svettas så det rinner ner i ögonen och börjar svida så jag knappt kan se och ler samtidigt, det är så galet på nåt vis.  Jag sitter och pluggar med utsikt över havet eller över en kopp varmt, kryddigt och sött masalathé under tända stjärnor. Det är en annorlunda höst, det är en höst med andra färger och en höst som bryter alla mönster. Vad jag gillar det, att leva livet i på annat vis än till vardags även om min familj och vänner är mig nära i hjärtat vart jag än i världen är. Det är viktigt att våga lyfta fötterna ibland, att skapa sin egen livets hängmatta.

Jag älskar livet..

... och det påpekar jag lite då och då i olika sammanhang.


Det är olika hur den som hör det reagerar. En del reagerar med glädje men även tvivel och nästintill irritation och även en del avundsjuka har även mött mig. En del tycker att det är en naivitet i det eftersom livet inte alltid bjuder de härligaste dagar och vi alla har våra motgångar. Men jag älskar livet ändå, jag har helt enkelt en pågående kärleksaffär med det.


Men som med alla kärleksaffärer kan det även kantas av besvikelser, tuffa perioder och dagar när man känner att det gråa är starkare än det rosa. Som i alla relationer får man ibland kompromissa och finna lösningar i andra val än de man önskat sig. Min livssyn och att jag har valt att finna de små och stora glädjeämnena är en av de största skatterna som jag bär med mig. Att älska livet är ett synsätt och nämligen ett val för mig. Det är det jag har valt att välja, men även det man älskar kan bringa smärta men jag fyller det hellre med kärlek än låter bli.


Det är inte alltid rättvist i livet men vem har egentligen sagt att saker ska vara rättvisa och vart finns måttstocken för att mäta detta. Vad är egentligen rättvist i sammanhanget överhuvudtaget? Kan man ens använda det begreppet? I livets lotteri så vann jag vinsten att födas och i att stanna i ett land med hög standard och med stora möjligheter. Inte perfekt på något vis men en plats med mycket frihet. Men om jag inte kan uppskatta det och ta dem i handen eller om jag inte kan glädjas åt naturens skönhet i regnet istället för att ständigt leta solen så spelar det ju ingen roll. Jag ser ju vad jag ser och jag väljer ibland selektivt vad jag ser.


Dagligen möter jag dem som inte har haft eller har ett lätt liv men även de kämpar för att finna sin väg igenom det. Det finns så mycket styrka inom människor och de ritar om sina livskartor eller sin bild av sig själv genom att våga arbeta med det som är viktigt för dem för att finna det liv de önskar.


Jag har mina sorger och motgångar, men jag tar livet i hand och vänder mig till min familj och min självvalda familj (det vill säga mina närmsta vänner) för att få stöd i stunden. Utifrån att mitt liv inte har allt det innehåll i vardagen som jag önskat (i klarspråk är det en själsperson vid min sida) måste jag skapa det som blir bäst för mig.


Varför leva ett svenssonliv när det inte är något jag egentligen behöver göra just nu? Vad ska jag göra med all äventyrslusta och längtan efter lärande som växer inom mig? Det var de frågorna som låg till grund för beslutet att lämna arbetet för en termin och ägna den åt studier och resor. Det kittlar till i min maggrop av att veta att om dryga tre veckor så är det dags. Det känns alldeles underbart faktiskt.


Det är så kärleken till livet fördjupas, jag möter sorgen men slår bitterheten på fingrarna och reser mig och går vidare. I min riktning, på min väg och med en övertygelse om att jag kan finna glädjen i dagarna. Kanske inte i dem alla men även de sorgsnaste dagar har glimtar av glädje precis som de glada dagarna kan ha ett stråk av vemod som smeker mitt hjärta. Det är det som utgör livet.

Ibland kan det hända att man vaknar i ett land utan bestämda planer för dagen..

.. och lägger sig i ett annat på kvällen. Livets äventyr leker sig fram under semestern ibland.

Med ett sug efter att göra nåt den sista semesterveckan och utforskande av drömmar gjorde att vi hamnade i Ericiera i Portugal. Ett fiskesamhälle som nu har nästan mer fokus på surfingen som ligger ca 40 minuter utanför Lissabon. Ibland leder en livet helt rätt och vi har hamnat på det mest fantastiska Guesthouse man kan tänka vid namn Omassin.  De har världens härligaste ägare och det är som att landa i sig själv bara genom att kliva in. Yoga,  fantastisk vegetarisk mat varvas med härliga möten och en möjlighet att surfa för alla som önskar (själv fortsätter jag surfa på livet) eller kanske en holistisk massage.

Det ligger utanför Ericiera så vi vandrar genom byar med små gränder och gamla hus med havet och bergen som kuliss. Det är en plats att återvända till känner jag redan. Men med havet, sanden mellan tårna och solglitter i håret så vill jag bara vara i närvaro, böckerna blir inte lästa, mailen inte besvarade och tankarna är inte snabba utan som lekfulla vindar som virvlar runt. Jag antar att det kan kallas semester.

Då bär du alltid en påminnelse om aloha med dig..

.. var du än befinner dig i världen. Jag känner att det är du som ska ha den, jag sänker priset säger silversmeden och jag köper den. Köpet seglas med en alohakram. Lite ovanligt men ändå så Hawaii.

Jag älskade silverringen från första stund men ändå tvekade jag, vad glad jag är över att mitt köp för jag tycker så mycket om den. Symbolen för vågorna tillika livets cirkel och Hawaiis alohakänsla på mitt finger året om och var jag än är i världen. Hawaii har en speciell plats i mitt hjärta. Ska du flytta dit frågar någon. Mitt svar är nej, för det är i Sverige jag hör hemma men jag har platser i mitt hjärta där jag också hör hemma, Hawaii öarna är en sådan plats en och Barcelona en annan. Det bor en nomad i mig som behöver stillas ibland, mina resor blir vattnet som för en stund släcker dess törst. 

Aloha, en livsfilosofi och ett sätt att leva i ett enda ord. Det betyder inte endast hej utan så mycket mer. Aloha är till och med inskrivet i Hawaiis statliga lag enligt följande lagtext (jag tror på att låta den stå på engelska och inte i en klumpig översättning av mig):

The Aloha Spirit Law is an existing law "on the books" in Hawai`i. It acknowledges that The Aloha Spirit was the working philosophy of native Hawaiians and was presented as a gift to the people of Hawai`i." All citizens and government officials of Hawai`i are obligated by law to conduct themselves in accordance with this law, while performing their duties and obligations, as well as in their day-to-day living. Likewise, those visiting our fair islands are expected to conduct themselves in accordance with this Hawaiian law.

 [§5-7.5] "Aloha Spirit"

(a) "Aloha Spirit" is the coordination of mind and heart within each person. It brings each person to the self. Each person must think and emote good feelings to others. In the contemplation and presence of the life force, "Aloha", the following unuhi laula loa (free translation) may be used:

 Akahai,  meaning kindness to be expressed with tenderness

 Lōkahi, meaning unity, to be expressed with harmony

`Olu`olu,  meaning agreeable, to be expressed with pleasantness

 Ha`aha`a, meaning humility, to be expressed with modesty;

Ahonui, meaning patience, to be expressed with perseverance.

These are traits of character that express the charm, warmth and sincerity of Hawaii's people. It was the working philosophy of native Hawaiians and was presented as a gift to the people of Hawaii.

"Aloha" is more than a word of greeting or farewell or a salutation.

"Aloha" means mutual regard and affection and extends warmth in caring with no obligation in return.

"Aloha" is the essence of relationships in which each person is important to every other person for collective existence.

"Aloha" means to hear what is not said, to see what cannot be seen and to know the unknowable.

(b) In exercising their power on behalf of the people and in fulfillment of their responsibilities, obligations and service to the people, the legislature, governor, lieutenant governor, executive officers of each department, the chief justice, associate justices, and judges of the appellate, circuit, and district courts may contemplate and reside with the life force and give consideration to the "Aloha Spirit". [L 1986, c 202, §1]

För mig som den ordälskare jag är så tycker jag om hur centrala och mångdimensionerade orden är i det hawaiianska språket. Filosofin som ligger bakom Aloha möts man dagligen av på Hawaii och jag önskar att alla bemötte varandra på det viset, det gör världen fredligare och vänligare.

Jag påminns om Aloha-andan och känslan när jag ser min ring. Vissa av Alohalagens delar behöver jag träna en del på som tålmodighet men vi har alla utmaningar. Vissa saker är meningen tror jag, att jag och Hawaii skulle finna varandra är en del av det som är meningen. Ännu vet jag inte vidden av det men jag vet att vi hör ihop på något vis.

Med kärlek,

Er Liv

Min aloharing men även mina armband
från Hawaii och min egendesignade
bricka som jag köpte förra
Hawaiiresan.

När jag landat på Konas flygplats..

... så känns det hemtamt även om det gått fyra år sedan jag var här. Hawaii eller Big Island som den även kallas är den största ön med snö, öken, regnskog och allt däremellan.

Kaua'i var vacker och dramatisk med höga vågor och prunkande grönska. När vädret var grått utforskade vi grottor och jag klättrade i träd och lekte hobbit under rötter.

Svindlande vägar ledde oss upp i Waimea Canyon som fick mig att tappa andan på fler än ett sätt då jag lider av höjdskräck. Det är omöjligt att fånga landskapet rättvisande på bild. 

Mahalo Kaua'i och aloha Hawaii. Nu är vi här och har landat i en lägenhet med havsutsikt, pool med en närhet till strand och Kailua-Kona stad. Att vi hamnade just här beror på ett härligt sammanträffande då vi gick in på ett kontor för att fråga om boende. Pam sålde lägenheter så hon hade inget att erbjuda men började leta på nätet, ringa uthyrare och förhandlade sedan till ett bra kontrakt.

Älskar när någon gör något bara för att vara snäll och utan att förvänta sig mer än ett tack. Det gör den här världen bättre och idag gjorde Pam vår dag. När solen sänkte sig i havet så kunde vi njuta det från vår balkong. I havet badar solen och imorgon badar jag i havet. 

När något griper tag i mig..

... så tappar jag orden och blir stum. Det blir så starkt så jag finner bara känslan och närvaron. De senaste dagarna har jag två sådana upplevelser men av väldigt olika slag.

Ulalena, en show som inte liknar något jag sett och som kanske är det bästa jag sett berör hela mig. Det är historia, kultur, dans, musik, sång och teater i en färgstark, lekfull och allvarlig mix. Det pågår 1,5 timme och jag är andlös när lamporna tänds. All dess dimensioner, symbolik och liknelser är som målande magi och jag skulle gärna uppleva det igen.





Idag bestod min andlöshet av naturens skönhet då vi åkte den oerhört vackra Hana Road som brukar beskrivas som ett besök i paradiset och vem vet om det inte var det. Kultur, historia, natur och närvaro i en tur som tar minst tre timmar att åka över 59 broar och 620 kurvor (undrar vilken stackare som räknat). Jag ser regnbågsfärgade träd, blommande hibiskusträd, badar i ett vattenfall och blickar ner över en kyrka byggd av korall.

Jag får gåvan upptäcka en nästan 1000 år gammalt heligt tempel för ursprungsbefolkningen. Gömd för omvärlden länge men som en familj sedan donerade för att den skulle skyddas och omhändertas. Som en gigantisk platå byggd av svart vulkansten med bergen bakom och skummande hav alldeles intill. Jag blir stum av att vandra där. Jag har lekt bland hjärtformade blad som användes som paraply tidigare och jag har ätit en fantastisk lunch på en plats vid vägens kant. Men framförallt har jag badat i grönska, hav och hjärtöppnande vyer.

Än så länge kan jag inte fånga alla dess vyer det i ord och bilderna ska laddas över från kameran, troligen blir det ett bildinlägg över resan när jag är hemma igen. Just nu vill jag bara vara i varandet.

Solen har gått ner sen länge, kvällen är fortfarande varm. Min ryggsäck är halvpackad för imorgon flyger vi till paradisön Kaua'i. Äventyret fortsätter, kärleken till ögruppen består.

Med kärlek,

Er Liv

PS. Som ni kanske märkt så trilskas Blogger när man skriver från mobilen och bilder blir för stora eller texten fetstilas. Jag kommer korrigera det sen. Även svar på era kommentarer och besök på era fina bloggar kommer.. men kanske först när jag är hemma. Här vill jag fånga det som är, när jag gör det med text så pausar jag och förstärker upplevelsen en stund men att läsa bloggar vilar jag med under semestern. Men jag ser fram emot att få ses igen när jag är hemma. DS.

Det lilla lusthuset på innergården..

.. stjärnströsslar mitt hjärta med sin söthet så det slår ut i häftig blom.

Pioneer Inn är nog det mysigaste hotell jag någonsin bott på. Det är ett hus med själ och historia. Byggdes år 1901 som det första hotellet i Lahaina och här har celebriteter som Frank Sinatra, Katherine Hepburn, Spencer Tracy, Mark Twain, Jackie Kennedy och Tom Robbins har alla bott här. Men det är inte det mest imponerande utan dess charmighet och dess historia. Ett hotell för alla sorter och där en pippiprinsessa njuter lyckostunder. Det enda som kunde göra det mer fullkomligt vore vita gungstolar på träverandan till rummen. 

Bredvid hotellet ligger alldeles fantastiska Banyan tree, ett klätterträd som fyller en hel park men som man numera inte får klättra i. Frustrerande för en trädklätterälskare men klappa på det får man så det gör jag när jag passerar. Vackra träd som får stå kvar och breda ut sina grenar och sprida skönhet och växtkraft gör mig glad. På flera platser här i Lahaina har man låtit träden stå kvar och byggt byggnaden runt dem. Restaurangen vi besökte igår hade ett träd mitt i.  Det sitter en plakett bredvid Banyanträdet som ett tack och för att visa sin uppskattning åt de som låtit trädet stå kvar i sin prakt. Det är vackert tycker jag. 

I dagar 3 har vi vistats här men det känns mycket längre, att vi har 19 dagar kvar känns nästan overkligt. Läsandes en bok om hawaiiansk tro på en strand med ett glittrande hav som sköljer in så känner jag mig sådär lycklig och som om jag är på rätt plats. Det är nåt magiskt med Hawaii för mig som är bortom dess skönhet, kultur och det vackra vädret. 

Lahaina är dessutom en oerhört charmig stad med vackra byggnader som kliver rakt in i mitt hjärta. Det är lågsäsong och det märks vilket jag tycker om. Även om staden lockar turister så har den kvar något eget och är välbevarad när det gäller arkitektur. Från vår träveranda blickar jag ut över flanerande resenärer, ett träd prytt med blommor som jag älskar och en vacker fågel som ruvar i sitt lilla bo. Kanske får vi ta del av livets mirakel innan vi åker vidare. Men vi stannar nog ett tag till, det här är en plats som känns i hjärtat. Tack livets lycka.

Kl är 3,30...

... och vi har just satt oss i taxin. 

Kl 6 går planet till Frankfurt, därefter flyger vi till Los Angeles och sen Maui. Vi flyger ett dygn men kommer fram samma datum. Tre veckor av äventyr och nya upplevelser.

Älskar resandet och närvaron i stunden. Att få tid att lyssna på egna tankar och få nya perspektiv. Jag blickar ut över den sovande staden som vilar i Oktobernatten. Taxin är snart framme vid terminal fem och äventyret kan börja.

 

På ett cafe på centralen..

... landar jag innan en resa tar sin början i helgens gryning. 

Jag reflekterar över veckan som gått och de människor som finns i mitt liv. Dessa härliga vänner som skapar en mosaik med sina olika personligheter, erfarenheter och perspektiv. De personer som tror på mig de dagar jag inte gör det. Som dansar med mig i glädje och är mina stödhjul de grå dagarna. De som knuffar mig framåt när jag behöver en knuff och som vågar säga krassa sanningar men alltid med kärlek och omtanke om mig. 

Vännerna som är min självvalda familj. Där vi valt varandra och fortsätter välja att vara en del i varandras liv. När vi delar glädjen och jublar ihop så glittrar världen till. När livet stormar så håller de upp vänskapens paraply över mig och finns där. 

Jag reser med förväntan, tillit och lite nervositet med en destination där livslånga drömmar fortsätter att flätas samman för tre personer. Men oavsett vad helgen väcker så vet jag att när jag till staden vänder åter så finns mina vänner här med stjärnströssel, lyssnande vänskap och värme i sina hjärtan.  

När jag trycker på knappen boka..

.. så pirrar det till av förväntan inför det stundande äventyret.

I November så går resan till Hawaii för andra gången i mitt liv. HÄR hittar ni de gamla inläggen från den  förra resan. Det ska bli magiskt. Att upptäcka nya fantasiblommor, simma bland delfiner och njuta fascinerande landskap under solens takkrona i en annan del av världen.

Jag är den som reser med stor spontanitet och med upptäckarlusta i bagaget. I vardagen så följer dessa egenskaper mig längs med färden där jag följer livets karta på jakt mot nya upptäckter och gamla kända vägar. Jag ritar nya kartor över livet och trampar nya stigar för att hitta saker jag finner skönhet i, platser jag inte visste fanns och gläntor jag letat efter.

Jag är en vandrare i livets mitt som i mina promenader finner svaren. När November öppnar sin mörka kappa tänker jag vandra på vita, svarta och gröna stränder under palmers blad och till havets sång där delfiner leker för nöjes skull.

Vandrare, det finns inga stigar. 

Stigen föds i vandringen.

(Juan Manuel Serrat)

En karta för någon på den sanna skattjakten. 

De är inte så vana vid utländska turister där vi är..

.. så vi väcker ganska mycket uppmärksamhet när vi går på gatan, åker buss eller shoppar.

När vi stannar till vid en mack i en tuk-tuk så ropar de anställda dit alla sina kollegor för att titta på oss, skolflickor fnittrar och butiksbiträden minns oss. Jag är blond och ljus och det väcker en del uppmärksamhet men min vän som är adopterad från Latinamerika väcker lika mycket eftersom de inte kan placera henne. De förstår att hon inte är thai men vad är hon då? Nihao, säger vissa och vi förstår att de tror hon är japan.

Hon uppmärksammar mig även på att de börjar prata med mig, de räcker fram notan till mig, de tror att det är jag som bestämmer vissa saker eftersom jag är "vit". Det är lite läskigt tycker jag, men hon säger att hon är van. Det är nästan ännu läskigare.

Jag är äventyrlig, hon tycker om att ha kontroll. Vi kompromissar genom att imorgon åka till en ö där jag ska snorkla men vi bokar hotell innan istället för att chansa som jag brukar. Jag älskar känslan att anlända med lite pirr i magen och sen välja vart man vill bo genom att vandra på stranden. Det ska bli härligt med havet, fiskarna, stranden och vackra vyer. Jag älskar resandet och en del av mig är så lycklig över att vara här.

En vecka kvar, och det som väntar förutom Koh Samet är elefantridning, fler restauranger, kanske nån mer utflykt och sen Bangkok där en gammal jorden-runt vän bor och ska visa oss sina guldkorn. It's good to be me. Livet är allt det jag önskar och imorgon lämnar jag fastlandet och möter en ö. Precis som i vanliga livet där man ibland måste lämna det invanda för att ge sig ut till en ö och upptäcka nåt helt nytt.

Lyckliga fötter vid en pool någonstans i Thailand

En vecka i Strasbourg som kommer att ta tid att smälta. blickar jag tillbaka på..

Veckan var fylld av möten med intressanta människor, en oerhört vacker stad, med sig själv i ett annat sammanhang. Intressant, härlig, upptäckten av saker på gott och ont men också med brist på ledig tid och egentid. Påskledigheten som väntar runt hörnet vilar gott i inväntans tider.

När intrycken blir många tar det tid innan mosaiken skapar ett mönster så jag kan inte på ett sammanhängande sätt berätta om allt. Men det kommer. Vila, reflektion, trädklättring, dans och grillning i systers nya hem väntar i årets påskägg.

Strasbourg fångade mitt reslystna hjärta och med en doft av syren förtrollades jag enkelt. Förälskelsen till resandet ligger alltid redo att flamma upp och väcka mig till liv och få mig att drömma om nya vyer, äventyr och att upptäcka nya smaker, dofter och ljud. Att resa bort är ofta för mig som att hitta hem i mig själv för närvaron och livslusten kantar ögonblicken. Att komma hem sen är att landa i sitt hem men med en ny pusselbit till livets karta.

I en annan del av världen...

... möttes våra livsvägar på Hawaii i November 2009.

Nu möts vi igen, en torsdag i Mars i Gondolens gröna fåtöljer. Vi sitter i 4 timmar och jag är glad i steget när vi skiljs åt. Vi har pratat om kärlek, rädslor, arbete, drömmar, förändringar, erfarenheter och sen så klart Hawaii och att vi båda kommer att återvända. Mötet med delfinerna, naturen, sig själv och varandra är ett minne som jag sparat i hjärtat. Vår kontakt är sporadisk men mötet lämnar ett skimmer och en känsla av visshet i magen.

I en annan del av världen så skakas marken om dagen därpå. Havet skapar tsunamivåg som tar med sig allt i sin väg. Kärnkraftsutsläpp och efterskalv följer i dess väg. I Japan bor även en av familjens vänner. Jag når honom via mail, först blir jag lättad över att han och hans familj lever men sekunden efter blir jag oroad för han är i Tokyo. Han beskriver det som att befinna sig mitt i en katastrof-film med den enda skillnaden att det är verkligt. Jag hälsar att vi alla här tänker på honom och hans familj och ber honom hålla oss underrättade. Sen dess har jag inte hört något.

I min del av världen ter sig mina vardagsbekymmer plötsligt minimala. Jag vrider huvudet mot vårsolen och andas in dagen, våren och livet. I oron finns en tacksamhet över det enkla. Här och nu är det bra hos mig, det är det enda jag vet. Jag glömmer bort det ibland.

31 grader...

.. visar displayen på Katarinahissen.

Jag blickar ut över vattnet och Stockholms vackra vyer. En båt kommer in från Skärgården och brunbrända, sommarglada människor med picknickkorgar kliver av. En tropiskt varm söndag som jag tillbringar med mig själv.

Ett av de klokaste råd jag någonsin fått är att lika mycket energi som du gör av med måste du se till att samla på dig. I perioder kanske man får mer energi än man ger och i andra tvärtom. Sedan dess håller jag alltid ett vakande öga på mitt energikonto och att jag inte övertrasserar det för mycket eller i för långa perioder. När det blir ränta ler jag förnöjt.

Vi samlar alla kraft på olika sätt och idag blev min energi påfylld av Stockholmsvyer, vattenskvalp, värme, nya böcker, en latte och blåbärspaj i Cafe Mineurs svala lokaler med en god bok vid min sida.

Ett samtal med en vän nyligen hemkommen från en magisk semester gör att jag får ännu mer energi. En dag när hon vaknade så visste hon med förvissning en plats hon måste besöka. Hon kände inte till något om den och kände ingen som varit där, hon fick till och med lov att kolla på nätet exakt var den låg. Inte ett helt vanligt semestermål men hon bokade sin resa med en känsla att hon bara måste dit. När hon reste bort hittade hon på sätt och vis hem. Jag fick sms som vittnade om en plats som fångat hennes hjärta. Nu planerar hon redan att åka tillbaka de två kommande åren.

Min vän följde sin dröm och jag gläds med henne. Tänk så enkelt det hade varit att strunta i infallet och göra något helt annat. Men jag tror vi måste våga bejaka det oväntade och annorlunda. Så samla kraft och våga ta vara på annorlunda idéer blir dagens recept i livets receptbok.