Klockan 13,10 för 35 år sedan..

...såg jag dagens ljus på Gällivare Lasarett. Då föddes jag och där började min livsresa på jorden.

Under den resan har jag insett att de har inte med åren att göra hur mogen, gammal, erfaren etc man är. Det har dels med vad man har stött på under vandringen på livsstigen men även hur man har bemött det. Idag brukar jag säga att jag tror att man är mogen på olika plan av livet. Man kan vara väldigt mogen inom ett område men ganska omogen inom ett annat. Inget är egentligen bättre eller sämre än det andra. Det bara är.

Dagens inlägg blir glimtar av livsresan och åldrar utifrån de bilder som jag har i min närhet/ägo där jag själv och andra har fått gestalta mig utifrån. Det finns flera bilder någonstans i nån flyttkartong nånstans men jag håller mig till dessa.

Den första bilden var jag inte gammal på. Lite visste jag då om livet när jag här avporträtterades i pedagogiska mammans famn av konstnären Erling Johansson.


Så här säger Erling själv om sitt sätt att måla : Jag målar människan som okänd, men försöker framhäva inre egenskaper som om de vore ett arkitektoniskt landskap. Som tecknare vill jag med superkänslig linje fånga det karaktäristiska i människan, såväl i grundhållning som i rörelse, så förandligat att man kan förnimma modellpersonens innersta tankar.

Själv undrar jag hur mina tankar såg ut då. Man bär ju med sig alla sina åldrar men mitt tänkande då kan jag inte minnas.

Nästa bild hittade pedagogiska mamman i sina gömmor och det är ett självporträtt ritat vid 7 års ålder. Det är ganska likt tycker jag (bortsett från att jag inte var näslös). Viktigt var att rita mina fina blå örhängen eftersom jag just tagit hål i öronen och var så stolt över det. Tyckte mina mörkblå glimmande örhängen var de finaste i världen.

Om jag minns rätt så ritade vi de här självporträtten för att sätta upp i skolan. Jag gick i Gärde skola som är en liten byskola runt 6-7 kilometer utanför Leksands centrum, ett år minns jag att vi var totalt 84 elever på 6 klasser så det var inte stort men för mig var det alldeles lagom.

Som 14:åring blev jag återigen avporträtterad av Erling Johansson som målade mig och mina syskon vid den tiden. Det var slutet av 80-talet och att bli målad i alla möjliga färger var väl kanske inte drömmen för en 14:åring men idag tycker jag att Erlings tankar om hur han försöker måla själen är vackra:

Erling Johansson målar själar som finns i modellernas ansikten, men oframkallad. Hans porträtt är i stort format, och huvudena fyller ofta nästan hela duken. Han vill rikta åskådarnas uppmärksamhet på det som finns i ansiktet, inte det som omger det. Han aktar sig för att själv styra de porträtterade, gör inga försök att arrangera bilderna utan underordnar sig modellerna. Genom att belysa dem med starka lampor, får han ansiktenas strukturer och färgskiftningar att framträda. När han funnit dem, vrider han upp färgsklalan till klara, lysande färgackod.


När jag fyllde fjorton så minns jag att jag kände att jag hade full koll på livet. Jag visste allt och kände att jag hade full koll på alla frågor, stora som små. Idag skrattar jag åt det för efter att ha haft en svartvit syn på livet så har gråskalorna däremellan klivit fram och idag förstår jag hur komplicerat vissa saker är. Jag vet hur oerhört lätt det är att råda någon när man inte själv står i den situationen.

Vid fjorton års ålder så hade jag fått lämna byskolan och gick på Sammilsdalsgymnasiet i centrala Leksand vilket kändes jättespännande. Det kändes väldigt stort med sina 550 elever. Lite visste jag då om de städer jag skulle resa och bo i som var betydligt större och att jag skulle åka runt hela jorden.

Ett stort hopp i tiden blir det till nästa bild som jag fått av en tjej jag känner. Den är målad sommaren 2007 och står på mitt nattduksbord. Jag tycker väldigt mycket om den.


När denna tavla är målad så är jag bosatt i Svedmyra, har insett hur mycket jag tycker om att arbeta med människor som vill/behöver göra en förändring och att det är en del av det som är mitt livskall. Att få människor att hitta det liv de trivs med och göra sina egna val. Jag börjar inse att det är där jag ska verka just nu i livet. Kanske kommer det att ändras men jag befinner mig fortfarande där.

Den sista och nyaste gestaltningen av mig är gjord hösten 2008 av Lady Thirty. Just då på livsstigen så vet jag att jag är på rätt väg även om jag inte har någon fast anställning eftersom jag sagt upp mig men jag läser till coach och arbetar just då inom ett kortare projekt. Där träffar jag en ny vän.

Just året mellan min 34:e födelsedag och min 35:e är nog ett av mina händelserikaste på länge. Det året lyssnade jag på min inre röst och tog helt nödvändiga steg. För jag tror ju på att man måste gå ditt hjärtat leder en. Jag har hamnat precis där jag vill vara och just idag får jag faktiskt säga:

Universum vore inte detsamma utan mig.

Varm kram till er alla som finns i mitt universum såväl ni som känner mig och er jag lärt känna i bloggvärlden. Nu ska jag dansa vidare på min livsstig mot nya äventyr.