Sorgen är en bit av livet..

.. den visar att man lever säger föreläsaren på föreläsningen om att möta människor i sorg.

Det är utbildning via jobbet men det blir ju en livskunskap att ta med sig. Jag möter i mitt arbete många gånger personer med mycket sorg. Sorg som såväl handlar om förluster men även om förlorade drömmar och avsaknad av något.  För sorg handlar om så mycket mer än enbart förluster och ingen kan värdera vad du har rätt att sörja eller hur länge.

Det kan vara avsaknaden av en trygg barndom, att inte ha några vänner, att varit mobbad och inte fått tillhöra ett sammanhang. Eller sorg över att drömmen om utbildning, arbete, kärleken eller att få barn inte införlivades. Men vi talar inte så ofta om sorg, vet inte vad vi ska säga. Ibland kanske vi försöker släta över eller trösta den vi möter. Men ofta tror jag dock att det handlar om att våga lyssna och finnas där. Det är inte klokord man kanske behöver utan snarare medmänsklighet.

Jag tror på att fråga personen om vad den behöver. Vill du prata så finns jag här, men ibland kanske man inte vill prata just då. Man kanske vill göra nåt helt annat och det är också ok. Vem ska tala om för en annan människa hur den ska sörja? Men att sorgen behöver ta den tid den behöver och att vi inte kan undvika den utan behöver gå rakt genom den det tror jag på.

Hur gör jag själv då? Jag är nog faktiskt inte alltid så bra på att släppa in människor i min sorg. Jag gör det med några få men jag funderar mycket, promenerar nästan ännu mer och känner inåt. Umgås bara med personer jag känner mig trygg med (i den utsträckning jag kan påverka det) och signalerar när jag behöver prata och när jag faktiskt kanske bara vill göra eller prata om nåt annat.

Vi bär alla våra sorger i livsryggsäcken, men kanske lättar bördan om du väljer att göra det som just du behöver. Dela den med nån, skriv av dig, ta hand om dig själv. Hitta din väg genom sorgen helt enkelt.