torsdag 27 september 2012

Sorgen är en bit av livet..

.. den visar att man lever säger föreläsaren på föreläsningen om att möta människor i sorg.

Det är utbildning via jobbet men det blir ju en livskunskap att ta med sig. Jag möter i mitt arbete många gånger personer med mycket sorg. Sorg som såväl handlar om förluster men även om förlorade drömmar och avsaknad av något.  För sorg handlar om så mycket mer än enbart förluster och ingen kan värdera vad du har rätt att sörja eller hur länge.

Det kan vara avsaknaden av en trygg barndom, att inte ha några vänner, att varit mobbad och inte fått tillhöra ett sammanhang. Eller sorg över att drömmen om utbildning, arbete, kärleken eller att få barn inte införlivades. Men vi talar inte så ofta om sorg, vet inte vad vi ska säga. Ibland kanske vi försöker släta över eller trösta den vi möter. Men ofta tror jag dock att det handlar om att våga lyssna och finnas där. Det är inte klokord man kanske behöver utan snarare medmänsklighet.

Jag tror på att fråga personen om vad den behöver. Vill du prata så finns jag här, men ibland kanske man inte vill prata just då. Man kanske vill göra nåt helt annat och det är också ok. Vem ska tala om för en annan människa hur den ska sörja? Men att sorgen behöver ta den tid den behöver och att vi inte kan undvika den utan behöver gå rakt genom den det tror jag på.

Hur gör jag själv då? Jag är nog faktiskt inte alltid så bra på att släppa in människor i min sorg. Jag gör det med några få men jag funderar mycket, promenerar nästan ännu mer och känner inåt. Umgås bara med personer jag känner mig trygg med (i den utsträckning jag kan påverka det) och signalerar när jag behöver prata och när jag faktiskt kanske bara vill göra eller prata om nåt annat.

Vi bär alla våra sorger i livsryggsäcken, men kanske lättar bördan om du väljer att göra det som just du behöver. Dela den med nån, skriv av dig, ta hand om dig själv. Hitta din väg genom sorgen helt enkelt.






8 kommentarer:

  1. Håller med dig! Sorg är en naturlig del av livet, går inte att välja bort. Gillar att du också skriver om det svåra.
    Om livet, som det är. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den går verkligen inte att välja bort. Tack för att du gillar det, jag pratar så mycket om det svåra i livet med de jag träffar ibland (även om vi så klart pratar mer om deras möjligheter) och därför kanske jag inte skriver så mycket om det.. och också för att mormor, morfar och mamma läser den här bloggen.. det blir lite för personligt om jag skriver vissa saker känner jag då.
      Kramar och tack för all feedback

      Radera
  2. Sorg är tyvärr någonting som inte undgår någon av oss. Däremot finns det mer eller mindre konstruktiva sätt att handskas med den. Personligen håller jag den nog mest för mig själv. Har alltid varit den "duktiga" tjejen som gärna delar andras motgångar och sorg (glädje och framgång också så klart) men har svårt att sätta ord på mitt eget dito och ofta känner att jag inte vill betunga någon annan med min börda...Men det är något jag måste öva på och bli bättre på!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle säga att det inte undgår nån av oss men sen får vissa mer än andra.. Jag kan nog också vara väldigt privat i det men jag arbetar också på det.. men har också hittat mina strategier och insett att ibland behöver jag prata men ibland inte... och att alla har sitt sätt att sörja. Men jag är definitivt för privat..
      Kramar

      Radera
  3. Den största sorgen jag upplevt var när min lilla Wilma Änglahund rycktes ifrån mig plötsligt och hela min värld rasade samman. Jag vet att för den som inte har hund kan det te sig märkligt att "bara en hund" kan röra på sådana känslor men så var det för MIG. nåväl det som hjälpte mig var att gå rakt igenom sorgen och inte försöka gå runt den. Känna det som kändes när det kom över mig oavsett var jag befann mig osv. Man kommer igenom det. Förändrad men med ett hanterbart förhållningssätt till sig själv och till sorgen
    Jag har själv funderat på att gå en kurs hos "svenska institutet för sorgbearbetning" men vi får se
    Låter som ni fick en klok och lärorik upplevelse i alla fall
    kramar
    till dig vännen
    Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag sörjer fortfarande min katt Niquita, känns i hjärtat när jag tänker på henne.. ingen kan bestämma vad och hur nån ska sörja.. men jag tror som du.. rakt igenom den. Jag har också funderat på den kursen men inte säker ännu...

      Kramar från Liv och tack för att du berättade

      Radera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen