Det där oväntade..

... från någon man inte känner gör mig ödmjuk och glad.

Det dimper ner ett tjockt vadderat kuvert som jag slarvigt misstar för att pedagogiska mamman skickat men när jag öppnat så dimper ett handskrivet kort ut och boken om sorgebearbetning. Men inte från min mamma som jag trott utan från en läsare som läst det här inlägget och tänkt på mig. På kortet har hon skrivit ett fint och personligt tack för det hon finner i min blogg. Jag blev så oerhört glad på så många plan, för att hon delar med sig med ett handskrivet kort och att hon skänker mig något som jag vill ha när hon inte längre behöver det. Oväntad vänlighet när man minst anar det. Att det jag skriver ska beröra någon annan gör mig glad, det är mer än jag någonsin önskat.

Samma dag ligger ett glittrande hjärtekort från någon som jag numera benämner som en vän men där våra vägar möttes i bloggvärlden för snart 6 år sedan. Jag minns vårt första möte där vi möttes utanför spärrarna i Gamla stan utan att veta vem vi egentligen skulle möta utanför våra texter och tankar. Så blev det så mycket mer.

Man vet aldrig vem man möter, i verkliga livet eller här i bloggvärlden. Man vet aldrig när man möter oväntad vänlighet eller berör en annan människa på stort eller smått vis. Men jag tror på generösa cirklar, vänlighet och att våga ta emot gåvor givna från hjärtat med gott samvete. Men det sistnämnda har jag fått lov att träna på men numera gör jag det med stor glädje. Jag tycker själv om att ge men gör det inte för att få något tillbaka. Men någonstans känns det alltid som att jag får så mycket mer än jag någonsin väntat mig.

Vi talar om begreppet sorg..

.. jag och min ungdomsvän när vi möts den kalla tisdagen.

Om hur sorg ofta betraktas som något naturligt vid dödsfall men att det finns så många sorger som man inte kanske ger samma vördnad. En sorg över en separation, barnet man aldrig fick, ett arbete man förlorade eller ett husdjur som gick bort.  I den sörjandes liv finns ju sorgen och ingen utifrån kan egentligen värdera vad någon annan får sörja. Ändå gör vi lätt det. Kom över det, köp en ny hund, du har det så bra ändå. Kanske man bara behöver lyssna till sin sorg eller åtminstone erkänna den.

Många bär på sorg som sopats över, logiskt hanterats eller ignorerats kanske från dem själva eller från nån annan. I samband med diskussioner om sorg är det flera gånger jag hört talas om Svenska institutet för sorgebearbetning som har hjälpt många, vissa har burit med sig sorger i stor del av livet. Jag har själv funderat över att gå en sån utbildning eftersom jag möter mycket sorg hos de jag möter och jag tror att om man bearbetar den växer insikter och man får en möjlighet att så nya frön. Än så länge är det bara en tanke.

Det är i empati, inkännande och lyssnande som ett äkta och genuint möte kan födas. Brené Brown är en spännande forskare som pratar om vikten av empati och vara sårbara. Hennes TED-talks är väl värda att lyssna på. I denna lilla film avtalas varför empati är så viktigt med en helt fantastiskt liten tecknad film. Ta er gärna tid att se den.

I mitt inre landskap finns det en dunge med tårpilar.

Där finns något av de viktigaste sakerna. 
Där vilar de viktigaste sorgerna 

Det är Håkan som beskriver det så vackert i sitt samtal med radiopsykologen Allan Linnér i programmet från den 24:e Oktober.  Radiopsykologen är ett av mina favoritprogram och Allan Linnér bemöter de som ringer in med stor värme, omtanke, förståelse, humor och respekt. Han gör det på ett så fint sätt och jag tycker han är fantastisk i sitt bemötande och sin inkännande och lyssnande förmåga.

Att samla sina sorger i en dunge med tårpilar inom sig känns som en fin tanke. En plats för sorgen, besvikelsen och alla de känslor som får plats i den där dungen. Där kärleken också vilar bland löven för visst är den ofta en av anledningarna till sorg, att man älskat eller hoppats på något. Hur man kan vandra dit i tanken och känslan, att det finns en plats för det svåra och viktiga. Den platsen hade jag inte funnit utan att lyssna på Håkans tankar. Ibland är det när jag lyssnar på någon annans tankar som jag finner vägar jag inte visste fanns.

Sorgen är en bit av livet..

.. den visar att man lever säger föreläsaren på föreläsningen om att möta människor i sorg.

Det är utbildning via jobbet men det blir ju en livskunskap att ta med sig. Jag möter i mitt arbete många gånger personer med mycket sorg. Sorg som såväl handlar om förluster men även om förlorade drömmar och avsaknad av något.  För sorg handlar om så mycket mer än enbart förluster och ingen kan värdera vad du har rätt att sörja eller hur länge.

Det kan vara avsaknaden av en trygg barndom, att inte ha några vänner, att varit mobbad och inte fått tillhöra ett sammanhang. Eller sorg över att drömmen om utbildning, arbete, kärleken eller att få barn inte införlivades. Men vi talar inte så ofta om sorg, vet inte vad vi ska säga. Ibland kanske vi försöker släta över eller trösta den vi möter. Men ofta tror jag dock att det handlar om att våga lyssna och finnas där. Det är inte klokord man kanske behöver utan snarare medmänsklighet.

Jag tror på att fråga personen om vad den behöver. Vill du prata så finns jag här, men ibland kanske man inte vill prata just då. Man kanske vill göra nåt helt annat och det är också ok. Vem ska tala om för en annan människa hur den ska sörja? Men att sorgen behöver ta den tid den behöver och att vi inte kan undvika den utan behöver gå rakt genom den det tror jag på.

Hur gör jag själv då? Jag är nog faktiskt inte alltid så bra på att släppa in människor i min sorg. Jag gör det med några få men jag funderar mycket, promenerar nästan ännu mer och känner inåt. Umgås bara med personer jag känner mig trygg med (i den utsträckning jag kan påverka det) och signalerar när jag behöver prata och när jag faktiskt kanske bara vill göra eller prata om nåt annat.

Vi bär alla våra sorger i livsryggsäcken, men kanske lättar bördan om du väljer att göra det som just du behöver. Dela den med nån, skriv av dig, ta hand om dig själv. Hitta din väg genom sorgen helt enkelt.

Luften är varm och regnet faller...

.. den bekanta orangea the-koppen vilar i min hand och jag blickar ut över en stilla Luleälv och tänker på året som gått.

Idag är det nämligen årsdagen av en av de värsta dagarna i mitt liv. Ett år har passerat sedan min dåvarande pojkvän var med i en skärmflygarolycka. Tiden som följde därefter var fylld av operationer, oro, rehabilitering, fokus på det som är viktigt i livet och slutligen ett uppbrott från varandra. Om jag tänker på den tiden kan jag känna var spänningen satt i kroppen, hur ytlig min andning var stundtals och ändå denna oerhörda tacksamhet över att han klarade sig och allt livet innehåller. Mina vänner, familj och kollegor som fanns där och stöttade. Min egentid då jag promenerade på kvällarna genom staden blev ett av mina livsnödvändiga andningshål.

Det är tur att man inte vet innan vad som väntar innan det sker, när man väl står mitt i det så är det bara att följa med och ta ett steg i taget. Jag lärde mig mycket på resan, många känslor finns från de där månaderna och först nu börjar jag få perspektiv på året som gått.

På skärmflygarens profilbild på facebook så hoppar han studsmatta och jag grät en glädjetår när jag såg det första gången för jag vet att resan dit har varit lång. Vi har nästan ingen kontakt idag men jag skrev några rader till honom då jag såg den.

Det första året är passerat och jag hoppas verkligen att han blir fullt återställd och får ett bra liv. Ett uppbrott är aldrig lätt men jag hoppas och tror att vi båda finner kärleken igen, men det var tydligen inte meningen att vi skulle dela livet med varandra helt enkelt. Det känns ok nu. Olyckan förändrade oss båda och båda våra liv, sånt kan man aldrig förutse.

Efter ett tag tystnar regnet och som en påminnelse om sin existens efterlämnar det härlig luft, blöta gräsmattor och dofter från naturen. Ett år har passerat, fyra årstider lika så och det känns skönt att den här årsdagen blev en vacker vilsam dag. De senaste veckorna har jag reflekterat en del och på något vis väntat in den, nu går den mot sitt slut. Det känns skönt att vända blad , vi får se vad som väntar runt hörnet.

När livets äventyr till sist tar slut

Nyligen var jag på begravning.

Jag har tvekat på om jag ska skriva något om det men tänkte att man kan inte ha en blogg som handlar om livet med sina små och stora frågor om man inte kan skriva om det som är en oskiljatlig del av livet det vill säga döden. Man kan inte blunda för sådant som är svårt. Svårast för de närmast anhöriga vars hela liv förändras men även svårt för oss andra som uppskattade honom för den person han var. För min del var han en stor del av min barndom men även någon man alltid trott ska finnas där. Finnas där med sin trygghet och kärlek till sin familj och nu fattas han oss. Det är ju för att man uppskattar de man har mött i livet som det gör ont när de inte längre finns ibland oss. En människa som berör dem han möter blir också saknad och ingen person kan ta någon annans plats.

Begravningen var väldigt vacker, sorglig men framförallt personlig. Det var ett fint men samtidigt smärtsamt sätt att ta farväl. Framförallt för hans familj vars hela vardag och framtid förändras men även för oss i ytterkanten som uppskattat att lära känna honom som den fantastiska person han var när han levde. Hans familj hade valt att ha en borgerlig begravning och det kändes annorlunda och personligt. Det kändes också mer som det passade honom.

Den borgerlige begravningsförättaren valde att använda tre rosor för att symbolisera det han ville att vi skulle ta med oss från denna stund då vi valde att minnas:

• Den första rosen symboliserade Kärleken - så att vi minns den kärlek vi känner till alla dem vi har/hade omkring oss
• Den andra rosen skulle påminna oss om vår Tacksamhet - för att vi fått en chans att lära känna den personen och hur detta påverkat vårt liv.
  
• Den trede rosen värnade om våra Minnen - att minnas det roliga och fina. Att minnas personen som den var och så länge vi minns så lever en person vidare.

Denna symbolik tänker jag bära med mig när jag tänker på dem som lämnat oss men även de som jag har runt omkring mig som fortfarande lever. Att visa kärlek och tacksamhet och minnas det som är bra och som gör mina livsvänner och familj unika.

Talet och människorna som samlats plockade fram minnen från min barndom, minnen om hur det känns att sitta i en släde bakom en häst en kall vinterdag och sedan dricka varm saft.. minnen hur det känns när man hoppar i hö, den där hisnande känslan i magen innan man landar mjukt och hur det luktar när man ristar sitt namn med glödpenna på en trädbit. Men även minnen av hur han var som person och vilka som var hans personliga värderingar och som han verkligen levde efter. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att leva som man vill, med dem man vill och visa dem man har omkring sig sin kärlek. Men samtidigt hur oerhört tacksam jag är över vissa personer som korsat min livsstig.. och jag tänker fortsätta att minnas.

Frågor som inte har svar..

När någon inte längre finns ibland oss så väcks frågor. Frågor som inte har enkla svar.. frågorna överskuggas av känslor som river i hjärtat och skapar smärta. Bland frågor och smärta tränger sig även glada minnen fram som värmer hjärtat och får oss att le. Men framförallt så känner jag att det känns overkligt och att det var för tidigt. Men man rår inte över döden, därför måste man välja hur man lever livet men just nu ger den tanken ingen tröst och frågorna som snurrar i mitt huvud är fortfarande utan svar.