onsdag 12 februari 2014

Kay Pollack..

... är en av mina stora förebilder. Min morfar är en annan.

När Kay söker en skicklig trummis att spela till den film han spelar in så får han namnet på min morfar. Min morfar är 83 år och spelar inte längre men vilken fin förfrågan och vem vet om han väljer att lyfta trumpinnarna igen om så bara för en virvel?  Boken "Att välja glädje" som Kay skrivit fick dessutom morfar av mig när han fyllde år för några år sen eftersom det är en av mina favoritböcker.

När jag hör om att Kays syster sökt min morfar för denna förfrågan så blir jag alldeles varm och så tänker jag på att livets vägar är outgrundliga och man vet aldrig vad som väntar. En annan tanke som slår mig är att min morfar som spelat i hela sitt liv och älskar musik fortfarande minns för sitt musikerarv trots att han inte spelar längre. I mina ögon har han dock alltid varit särdeles speciell, han är ju trots allt min morfar och hela livets förebild.




7 kommentarer:

  1. Så fint det måste kännas att få en sådan förfrågan, även om man måste tacka nej. Att bli ihåg kommen är alltid en bekräftelse, som man lyfter av.
    Kram M.E

    SvaraRadera
  2. Så fint!! Krya på kraam

    SvaraRadera
  3. Härligt! I går var jag och spelade gitarr med ett gäng funktionshindrade pensionärer och jag undrar varför de inte skulle få höras lite mer. Perfekt? Kanske inte, men spelglädje. Jag håller på din morfar!

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen