Ett halvt liv senare...

... möts vi spontant och tillbringar timmar på ett café en fredag.

För 23 år sedan tillbringade vi 5 månader tillsammans i Spanien och umgicks ständigt men det är numera 18-20 år sedan jag träffade någon av de två fantastiska kvinnor som jag möter. Några timmar tidigare när jag vaknade så hade en av dem mailat och föreslagit ett spontant möte då hon skulle passera min stad. Underbart möte.

Som 19-åring åkte jag nämligen på egen hand till San Sebastián i Baskien, en resa som förändrade mig på så många vis. Jag kunde inte ett ord spanska, jag hade inte varit utanför norden och jag bodde i en liten by i Dalarna. Hur jag vågade? Jag vet inte men det är bland det bästa och mest lärorika jag gjort. Jag bär en nomad inom mig som längtade efter rörelse och äventyr.

Vi tittar på gamla bilder och minns, vi har olika minnen som är olika starka och det är spännande att utforska. Och så skrattar vi, högt och hjärtligt och mycket. Det är magiskt och jag är fylld av en underbar känsla när vi skiljs åt och lovar att det inte ska dröja 20 år till innan vi ses. Trots att det är så länge sen vi sågs är mötet enkelt och de är sig lika men samtidigt ett halvt liv mognare och där livet tagit oss på olika resor.

För några timmar igår reste jag i tiden och blev påmind om viktiga saker. Vissa möten med sig själv och andra och ett land har format mig mer än andra och det här är ett av dem. Igår skapade vi nya minnen och fann nya mötesplatser. Det var alldeles, alldeles underbart.

23 år mellan bilderna och den som togs igår. uppe i högra hörnet
Av hänsyn har jag klippt mina vänner från bilderna. 

“The world is full of magic things...

..patiently waiting for our senses to grow sharper.” (W.B Yeats)

På sätt och vis är vi alla magiker med unika trollformler där vi skapar vårt liv och vår vardag och vårt eget unika uttryckssätt. Det där med magi behöver inte vara så komplicerat utan allt vi skapar på ett eller annat plan är ju magi, något som springer ur en tanke som sedan tar form. Någon tycker om att laga mat, en annan njuter av att måla tavlor, någon skapar kraft genom att träna och en annan finner närvaron i dansen. Allt det är skapande. Om vi inte delar med oss av det som gör oss till de magiker vi är så växer den inte.

I magin är det inte prestationen som premieras utan det stjärnströssel som vi kan sprida till varandra genom att våga dela med oss när vi skapar magi. Såväl när vi är starka som när vi är svaga. Då bygger vi broar av regnbågar mellan oss. Det är så lätt att vilja visa upp det som är utan skavanker men alla regnbågar är vackra oavsett vilket landskap de spänner över. Om vi blir mer lyhörda som magiker och regnbågsskapare så tror jag vi lättare kan upptäcka när en dörr öppnas som vi vill kliva in i eller kanske när det är dags att snickra en egen dörr som leder någonstans där vi vill vara.

Regnet leker mot rutan när jag och en annan magiker sätter oss i fönstret på ett café. På det vackra intarsiamönstrade bordet mellan oss finns mönster som påminner mig om andra världar och i samtalet bjuder vi in varandra i våra inre rum. Min vän är sannerligen en magiker som skapar drömmar, texter, bilder och kloka tankar. Sådana stunder fyller mig med kraft, energi, inspiration och frid eftersom de får dagen och livet att glimma till. Vi delar några timmar och en mysig fika men framförallt möts vi i tankar, funderingar och frågor. Min vän har ett säreget sätt att se och reflektera över saker. Det är vackert tycker jag.

Tar du vara på den magi som livet bjuder? Skapar du egen magi? Just nu bjuder livet upp till magiska ögonblick, jag njuter dem medan de varar och hänförs över kraften och styrkan i det som är vardagligt och magiskt på en gång. Det är i uppmärksamheten, hänförelsen, lekfullheten och förmågan att våga tro på magi som den skapas och den kraften bär vi inom oss, vi är alla magiker. Det är bara att börja skapa.

Det är min egen reflektion jag ser tydligast...

... när hon tar bilden på mig genom den smutsiga tågrutan. På bilden är det hennes och hunden Esthers reflektion man ser.

Ett avsked med en önskan om att ses snart igen. Att vinka av någon vid tåget med kärlek, vemod, och längtan till att åter mötas är så vackert på något vis. Samtidigt har jag nästan träningsvärk i magen av alla skratt, mina tankar virvlar lite friare efter intressanta diskussioner och jag är energifylld efter att ha tankat kraft med en av mina bästa vänner. Någon som jag inte mött om inte livet tagit mig ut på olika vägar, i Göteborg möttes våra livsresor när vi bodde grannar. En vänskap som föddes över en äppelpaj vid återlämnandet av en lånad nyckel.

Jag har alltid hävdat att man kan möta vänner överallt och mina bekantskapskrets är beviset på det. Numera bor min vän i Skåne och jag i Stockholm sedan 16 år tillbaka men vänskapen består och lever vidare även om vi inte ses så ofta som vi önskar. Nu har min vän återvänt till en av sina platser på jorden. Men hennes fina energi vilar fortfarande hos mig och i min lägenhet. När jag kom hem efter julhelgen hade hon dessutom skickat en av de finare gåvor jag fått, hemsydda hjärtan med lappar med saker hon uppskattar hos mig. Det är en så vacker gåva att jag inte finner ord, något ovärderligt, personligt och väldigt kärleksfullt i en unik form. Precis som vänskaper, oersättliga av någon annan eftersom varje vänskap har sin egna unika prägel.

Jag vill kunna lära mig simma..

... det är min högsta dröm säger fina R samtidigt som hon målar mina tånaglar knallturkosa.

Vi är samma ålder och jag har blivit en av hennes stamkunder på henne skönhetssalong. Hon berättar att hon fick hjälp att börja lära sig simma i fyra dagar i en simbassäng men att hon inte lärde sig. Jag berättar för henne hur lång tid det tog för mig att lära mig simma men att jag är övertygad hon kommer lära sig men att hon måste få tid.

Sen är det jobbigt med kläderna också, jag hade bara en t-shirt och shorts men läraren sa att det är svårare då eftersom de tynger. Jag bekräftade att det är mycket svårare att simma med kläder och framförallt när man lär sig.

Sen var jag också nervös för att det skulle finnas någon man som råkade se mig när jag hade så lite kläder. Kvinnorna kläds på medan männen kan klä av sig. De ska ha täckta axlar och knän. Deras vackra kläder är fantastiska men när de badar så badar de flesta i hela sarin. De står skrattande i strandkanten och längtar ut i havet och vissa vågar gå ut en bit men många gör inte det. Många av dem kan nämligen inte simma och jag har fått berättat att många drunkningsolyckor beror på att de varken kan simma och sen att de har alla dessa kläder. Långa tygstycken som kan trassla in fötter och dras med i strömmar. Det gör mig arg att det ska behöva vara så.

Men hon har en plan, hon ska hälsa på sin svärson som arbetar i Malaysia och bor i ett hus där det finns en stor swimmingpool. Där känner ingen mig och han har lovat hjälpa mig och då kanske jag kan ha våtdräkt eller kanske till och med baddräkt och inte vara rädd för att nån man jag känner ska se mig. Det ska jag göra, hon drömmer sig bort och ler.

Jag önskar jag var bättre på att simma och lära ut det för i så fall skulle jag se till att jag fick tillgång till en pool och sen kunde ett gäng indiska kvinnor komma och lära sig simma och karlarna skulle jag jaga all världens väg så de fick göra det i lugn och ro. Det önskar jag med att du kunde säger R. Men du tror att jag skulle klara det frågar hon hoppfullt. Jag är helt övertygad om du kommer lära dig simma om du verkligen vill. Hennes ögon lyser vid tanken och hon glittrar till i drömmens mitt.

Roligt att resa bort..

… och träffa vänner du inte visste du hade skriver vännen K i sitt mail.

Jag har just beskrivit alla spännande möten och sammanträffanden som sker på min resa. När det verkar som man helt enkelt är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det känns som om osynliga trådar vävs och spännande människor med intressanta erfarenheter och tankar kommer in i mitt liv.

För några dagar sedan träffade vi en spännande ung indisk kvinna som reste på egen hand på sin semester. Hon var välutbildad och har helt andra möjligheter än många andra. Hon gav mig och min vän värdefulla Indien-tips som vi har nedskrivna. Om vi skulle komma förbi hennes stad var vi välkomna att besöka henne. Vi sa att om hon är i Sverige nästa år när hon ska resa i Europa är hon välkommen till någon av våra städer.

Tre härliga svenska kvinnor från Göteborg är de som jag tillbringar mest tid med. De har också alla något gemensamt med mig. En av dem är född och uppvuxen på min födelseort i världen, en annan har jag en vän gemensam med visade det sig, vi skickade en bild på oss tillsammans och hon blev något förvånad. Men mest märkligt är nog den sista personen som utöver att jag påminner väldigt mycket om hennes syskonbarn så visade det sig att en av hennes nära vänner är en person vars familj jag arbetade i för 16 år sen. De här kvinnorna inspirerar, influerar och skrattar jag mycket med samtidigt som jag har mycket egentid. Sen finns det möten som sätter prägel på annat vis också och det är mötet med människorna som bor och lever här, men det kommer jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Vad skulle du...

... se, känna, uppleva och säga om du mötte dig själv i skogen?

Den frågan fick jag från en klok person och den snurrade i mig tills jag satt mig ner och skrev ner svaren. Det var en intressant övning och det dök både upp väntade och oväntade svar från mig själv till mig själv. Inte bara på ytan utan på djupet. Jag arbetar dagligen med personlig utveckling och om man gör det så blir det ofta naturligt att arbeta med sig själv också. Det är dock viktigt för mig att även vila i mig själv och låta dagen och livet vara som det är ibland. Det tror jag på. Inte ständigt vara i förändring, förbättring, inveckling och utveckling utan det handlar om varandet, farandet och närvarandet också.

Jag finner en gammal gästblogg hos ENBART där jag reflekterat om att försöka leva medvetet. Jag hade glömt textens form men andemeningen är som jag minns den. Just nu känns det lite som jag tappat orden och inte fångar dem på det vis jag vill i textens rader och den här bloggen. Jag tror det handlar om det där andrummet jag väntar på där hösten fångar drömmar och min fokus kan vändas mot texter, tankar och att inte behöva vara i processer som handlar om andras personliga utveckling utan vila lite i min egen och äventyret. Just nu upplever jag många härliga stunder. Jag njuter sommaren i giriga klunkar och med ett leende. Orden får vila och hamna lite i skymundan då. Jag vet ju att de kommer åter. Utvecklingen likaså, den sker ibland av sig själv och får utrymme i vilan och lättjan. Inte minst får jag i min essens utrymme där.

När jag läser mina svar på vem jag möter i skogen så blir jag ändå ganska nöjd och inser omgående och relativt klarsynt vem det skulle vara även om jag så klart inser att jag  aldrig fullt ut kan se mig själv utifrån och bortifrån när jag lever inifrån.  Men det är en bra övning som jag kommer återvända till för egen del lite då och då. För även om möter sig själv dagligen så glöms det bort, i det där härliga livet som pockar på att uppleva så mycket annat .

Autentiska möten..

... med autentiska människor har fyllt mitt liv på sista tiden.

Jag märker det på min 100-dagars fotutmaning, det är ofta människor jag tycker om som hamnar på bilderna. Ett samtal där vi båda är som vi är och i stunden. Att våga vara såväl sårbar som stark eller strålande. Att kunna säga vad man tycker, tänker och känner och veta att det är ok och även om personen inte håller med så finns en acceptans och respekt där. Min semestervecka fyllde jag med såna möten. Människor jag inte träffar ofta men där vi väljer att träffas just där vi är och utifrån hur livet ser ut just nu och vi följer varandra genom glädje och sorg.

Livskrafter- Emma och jag bubblar i solsken på ett fantastiskt café i Hagas utkant och jag kommer hem med en hjärteängel som hon gjort till mig. Emma och jag lärde känna varandra via bloggvärlden och vi möttes första gången för snart fem år sedan. Hon är autentisk i sin glädje och sin äkthet att följa sina vindlande drömmar. Om ni inte läst hennes blogg eller lyssnat på hennes fantastiska podcast så är det en varm rekommendation från mig. En jordeängel som klivit ner på jorden för att förändra världen bit för bit.

I Malmös värme så möter den finaste av bloggläsare som ändrat hela sitt liv sen första gången vi möttes i en kommentar hos mig, sedan möttes vi för snart två år sedan i verkliga livet. Hon visar mig en ny stad och svindlande höjder hon vågat sig upp på. Jag möter mina spanskavänner som jag läste en termin spanska med för 18 år sedan, det är lite ogripbart att vi känt varandra så länge fastän det känns som igår vi satt och åt jättebullar på cafe Husaren i Haga och pluggade till tentor. Ibland går det år mellan vi ses och ändå kan vi bara ta vid som om inget hänt och precis där vi är just nu.

Av kärlek gifte sig min vän på en strand i Barbados, i solen på avenyn möts vi och det blir både skratt och en och annan tår som delas i det mötet. Hon hjälpte mig flytta från Göteborg till Stockholm den där dan för 14 år sedan då jag bytte stad. Alla dessa fina människor, alla dessa möten med människor som inte lever på samma plats som jag men om man möts i autenticitet i stunden så spelar tid och avstånd ingen roll.

På en klippa vid havet hade jag en magisk kväll med
min fotograferande vän och finaste hunden Esther.

Kay Pollack..

... är en av mina stora förebilder. Min morfar är en annan.

När Kay söker en skicklig trummis att spela till den film han spelar in så får han namnet på min morfar. Min morfar är 83 år och spelar inte längre men vilken fin förfrågan och vem vet om han väljer att lyfta trumpinnarna igen om så bara för en virvel?  Boken "Att välja glädje" som Kay skrivit fick dessutom morfar av mig när han fyllde år för några år sen eftersom det är en av mina favoritböcker.

När jag hör om att Kays syster sökt min morfar för denna förfrågan så blir jag alldeles varm och så tänker jag på att livets vägar är outgrundliga och man vet aldrig vad som väntar. En annan tanke som slår mig är att min morfar som spelat i hela sitt liv och älskar musik fortfarande minns för sitt musikerarv trots att han inte spelar längre. I mina ögon har han dock alltid varit särdeles speciell, han är ju trots allt min morfar och hela livets förebild.

Under svarta kappor, stora halsdukar och..

.. neddragna mössor döljer sig vardagsprinsessor och vardagsprinsar. Där finns även trollkarlar med magiska krafter och kloka häxor som kan koka soppa på en spik. Allt från de som sätter guldkant på vardagen till sig själva eller för någon annan. Som styr sina kungariken i sina familjer eller gör världen lite mer magisk i kungariket livet.

Under snöflingors glittertäcke gömmer sig frön som väntar på att få spira till våren. I människors hjärtan finns frön av drömmar som spirar om vi vattnar dem och vågar vandra i dess riktning. Man vet aldrig när man möter en prinsessa, vardagsmagiker eller lyckohäxa men om man håller ögonen öppna finns de överallt, med lekfullhet i blick och en bestämdhet att leva sitt liv på sitt vis.

Våga öppna upp för ett oväntat möte, så mycket spännande kan ske då. På den sista tiden har jag träffat  olika främlingar där det resulterat i en spontanfika efter att jag fått en väska jag beställt, ett intressant samtal kring livets dansvirvlar och att jag ska gå på en danskurs en av kvällarna nästa vecka. Vissa dagar är jag öppnare än andra för att möta blickar och leenden men det är ofta då nåt magiskt kan hända och för en stund får du ta del av någon annans kungarike.

Det har gått över halva vårt liv..

.. sedan vi lärde känna varandra.

För ett halvår sen sprang vi på varandra mitt i storstadsvimlet, långt borta från den landsbygd där vi växte upp. Vi har ju inte setts sen 90-talet sa han och det stämmer. En vän från förr där ett halvt liv passerat. Idag tog vi en spontanfika och bara klev rakt in i ett samtal som om åren aldrig passerat.

Då var musiken hans intresse. Idag försörjer han sig på den. På den tiden var jag en barnskötare som inte rest utanför norden och inte trodde jag skulle läsa på universitet. Idag har jag både bott utomlands, rest jorden runt själv och utbildat mig till beteendevetare och professionell coach.

Jag gillar det autentiska och på något vis enkla mötet, där man kan prata om allt för det känns som om man känner varandra även om man inte möts på så länge. Där man är sig själv utan restriktioner, masker eller värderingar. Vi pratar om folk vi kände, livet som gått och drömmar som finns kvar.

När vi skiljs åt så vet vi inte när vi ses igen, men dagens fika påminde mig om en del viktiga saker som jag packar ner i livets ryggsäck och tar med mig på färden.

Att våga kliva ut ur bloggen..

.. och visa sig i verkliga livet är alltid lite pirrigt. Man vet inte vem man möter eller vem den andra personen har förväntat sig möta.

När jag möter Cloudberrie är jag därför lite nervös men samtidigt förväntansfull. Hennes blogg betyder mycket för mig, hon är en kamerakonstnär som fångar en av de platser som betyder mest för mig, nämligen Gällivare där jag är född. Hennes kärlek till snön, naturen, prickar och skidåkning har jag följt på avstånd men idag så fick vi en chans att utbyta tankar i verkliga livet. 

Tiden rinner iväg under vårt samtal och när jag kliver ut från cafet har mörkret fallit men i snöstjärnornas snöglitter under månens sken så vandrar jag hem och njuter av känslan av ett samtal man inte vill ska ta slut,en glädje i hjärtat från ett möte som jag kommer bära med mig länge med tankar att fortsätta väva in i livsväven. 

De verkliga skatterna i livet hittar man när man minst anar och mitt bloggande har verkligen berikat mitt liv på så många vis. På ett litet moln över hjortronens land så finner man en betraktare av livet. Det molnet vill jag kliva upp på och sitta där och dingla med benen och dricka the ur prickiga koppar tillsammans med Cloudberrie medan den rosafärgade himlen omfamnar oss i midnattsolens land. 

Vi fikar, promenerar, fikar....

.. och promenerar igen.

Finaste vännen med guddottern i vagnen. Hon som bjuder klokheter, ärligheter och nya lösningar. Guddottern som skrattar och ler större delen av sin vakna tid. 5 timmar i Leksands famn får vi. 5 timmar som fyller mig med hopp, skratt, energi och en beslutsamhet. Vänskap. En av livets största gåvor, en skatt som aldrig tar slut om du fyller den med kärlek, lojalitet och respekt.

Vi pratar om att ta vara på livet. Att fylla det med det man kan utifrån de ramar som bjuds. Livets förgänglighet och tillgänglighet i nuet är lätt att glömma.Vad vi gör med dagarna, stunderna och relationerna är det vi själva styr. Som det står på min systers yogithelapp:

Life ends. Love is endless.

Man har blivit liter mer tant..

.. säger min vän som jag delade så mycket med i tonåren. Hon som numera bor i Luleå , vi växte upp på landet i Dalarna.

Med tant menar hon att man kanske inte bryr sig så mycket om vad andra tycker, säger vad man tänker och helt enkelt har en skönare attityd till sig själv. I så fall är jag gärna tant.

Sedan tre år tillbaka har vi som tradition att ses när jag är i stugan utanför Luleå. En tradition jag gillar. Det är skönt att träffa nån som känt en så länge. Men där vi hunnit mogna (en hel del kan man ju inte låta bli att tillägga) och jag lär mig mycket i vårt möte.

Jag tycker om att mötas. Jag älskar att samtala. Enda nackdelen när man ses så sällan är att jag efteråt kommer på massor av saker jag velat veta mer om.När jag blir ivrig så avbryter jag och bubblar mycket, en av mina mindre bra sidor.Egentligen vill jag veta mer om henne, för mitt eget liv känner jag ju redan till. Samtidigt vet man att samtalet kanske tar vid där vi slutade nästa år, eller så hittar vi nya samtalsämnen.

Jag är tacksam över det som livet lär mig, genom mina egna erfarenheter eller andras. Jag är glad över att sitta och frysa en sommarkväll på en uteservering och veta att det trots allt är med  värme jag kommer att minnas den här kvällen.

Häxor har en plats i mitt hjärta, kanske ska släppa in tanten där också.

Innergården i gamla stan

.. visar på en grön oas mellan hus som ser ut att ha staplats intill varandra.

Blommande träd och tulpanprakt bäddar in Stockholm som vilar mellan moln och sol. Pedagogiska mamman och hennes man kommer med tåget till storstaden. Jag möter dem där som så många gånger förr.  Samma dag har jag pratat med mormor och morfar uppe i midnattsolens land. Att inte bo nära de som bor närmst i hjärtat är en av de saker jag saknar mest i min vardag, samtidigt hör jag hemma här.

I tanken finns de ofta och fördelen med att inte ses i vardagen är att man verkligen uppskattar de stunder man träffas. Morfar berättar att han också tycker om Dogge Doggelito och mormor vill visst ha tillfälliga mobilnumret ifall hon vill sms:a. De läser bloggen och kommer med åsikter. Över 80 år gamla men uppkopplade och framför allt villiga att lära nya saker vilket jag beundrar. Så vill jag också fortsätta vara.

Färgglada hus där man minst anar, vårens totala blom som öppnar upp för hänförelse vart man än går. Ljusa kvällar och en sextonårig katt som fortfarande busar. Våren är här, jag njuter den i skimrande blomströssel och med vidöppna sinnen.

Tre möten från tre olika faser av livet...

.. som var resultatet av tre olika drömmar sker inom loppet av tre timmar en alldeles vanlig ovanlig onsdag i januari.

Det första mötet är en spontanpromenad med en av de härligaste av kvinnor jag vet. Våra livsvägar korsades för tre år sedan när vi under 6  veckor hamnade på samma arbetsplats. Jag hade just följt drömmen att gå vidare genom att säga upp mig och läsa till coach och drömde om att coacha personer som inte har råd att gå till en coach i sin vardag. Det vill säga precis det jag gör idag. Vi arbetade ihop en så kort period men vi klickade direkt och vi delar många värderingar och tankar om livet. Så när ett sms kommer till mig precis när jag är på väg från jobbet om jag möjligen har tid att träffa henne och ta en promenad så blir svaret JA. Samtalet klingar mot Gamla stans väggar och vi skiljs åt med en kram och önskan att ses snart igen.

På väg från vår promenad så möter jag någon som jag mötte första gången för 18 år sedan. I Spanien, närmare bestämt i San Sebastián där vi båda skulle studera spanska. Helt plötsligt står hon där, vi båda blir förvånade men under några minuter på väg till varsitt möte så möts vi just där och då och hittar likheter snarare än olikheter. Vi enas också om att vi inte åldrats en dag på de 18 år som gått. Drömmen om Spanien fick mig att fatta modet att åka ensam utomlands trots att jag inte varit utanför norden och bara var 19 år. Det var kul att möta en blick i en stor stad i ett helt annat land och minnas helt andra äventyr i en vardag långt borta.

Sista mötet för dagen blir med en av mina bästa vänner som är här i jobbet. Hon bor inte i samma stad som jag men där våra vägar möttes när jag uppfyllde drömmen att flytta till Göteborg. Min lägenhet låg vägg i vägg med hennes. Vi skrattar åt att det faktiskt tog ett tag innan ödet knuffade ihop oss och vi började prata. Då var det kört och en vänskap som föds över en hembakt äppelpaj blir stark. Vi skrattar så rutorna skallrar på restaurangen och jag inser hur mycket jag saknar att inte ha henne i min vardag men njuter av mötet.

Tre drömmar, tre personer och tre platser möter mig en onsdagskväll. Alla har format mig och jag är så tacksam över det. Ingen kan vara nere med en ballong brukar min bästa vän säga när hon citerar Puh. Ingen kan vara nere med drömmar och härliga personer svarar jag.

..

Simon och ekarna...

.. är en helt fantastisk film.

Stundtals jobbig men framförallt fantastisk. Jag torkar mig på halsduken när tårarna trillar men skrattar lika ofta.   Jag blir rörd men framför allt berörd. Marianne Fredriksson är en av mina absoluta favoritförfattare och jag tycker att filmen gör boken rättvisa.

I eftertexterna ser jag ett namn från förr på en person som varit delaktig i att göra filmen. Jag ler och berättar för min vän. Att vi för snart 12 år sen dejtade några gånger och att han då vantrivdes så oerhört på sitt jobb. Vad vill du göra egentligen frågade jag. Jag har en dröm om att få arbeta med film svarade han. Vad hindrar dig? Han berättade att han funderat på att söka till folkhögskola för att plugga film men att han inte kommit sig för att göra det i tid och att ansökningstiden nu gått ut eftersom sommaren stod i försommarblom.

Jag uppmanar honom att kontakta den folkhögskola han vill studera vid. Jag berättar att ibland är de flexibla med antagningen även om datumet är passerat. Han låter tveksam och undrar om det verkligen kan vara så. Jag antar att han gjorde det för vår kontakt rann ut i sanden men vi hördes nån gång senare under sommaren och då visade det sig att han kommit in. Nu är han delaktig i filmer som denna. Så även om våra livsstigar bara korsades kort så blir jag glad när jag ser hans namn där och att drömmar kan slå in och ta dig dit du vill om du själv tar ett steg i rätt riktning.

(bilden är från en Iphone-app)

Jag hoppas du inte tar illa upp att jag letade upp dig här.

Du dyker upp i mina tankar emellanåt och jag känner mest att jag vill säga tack för att du var en viktig person i mitt liv under en svår period.

Så inleds ett mail som skickats till mig via facebook. Personen som skriver är en tidigare patient till mig (från de 4 år jag arbetade som ätstörningsbehandlare) och hon vill bara berätta hur bra hennes liv ser ut idag. Jag blir glad och känner mig ödmjuk. Jag kontaktar själv inte mina tidigare patienter men blir glad när de kontaktar mig för att berätta att de blivit föräldrar, tagit sig in på en drömutbildning eller vill berätta om en resa de gjort. Det är stort att de vill dela det med mig.

Ikväll tänker jag på alla de där personerna som passerat ens liv och påverkat det i någon riktning. Vissa av dem lever med mig i tanken då och då och andra är fortfarande en del av mitt liv. Ibland har det varit viktigare än vad man kanske insett i stunden, ibland har de fått mig att inse livsavgörande saker och fått mig att förändra mig själv. Det är inte alltid som de personerna vet det, man tappar kontakten (eller bryter den i vissa fall som vid smärtsamma separationer) och livet går vidare.

Vissa av dem passerade det inte ens i verkliga livet, det kan vara en sommarpratare som lärde mig nåt, en bloggare som skrev något som jag behövde läsa eller en författare som med sin bok påverkat min vardag. Ibland mailar jag faktiskt helt okända personer för att tacka. De brukar bli glada även om jag egentligen inte förväntar mig nåt svar utan mest vill tacka, precis som min tidigare patient.

Sen finns det ju de jag mött under lång period eller kortare period. Som jag tänker på då och då som lärare, resenärvänner, pojkvänner, tidigare kollegor och de vars förändringsresa jag har fått dela. Att lära sig något i ett möte är inte alltid roligt men mitt sätt att tackla jobbiga erfarenheter eller när någon gjort mig besviken är att när det lagt sig (innan dess måste man få känna hela färgpaletten av känslor) se vad jag lärde mig av mötet och vad jag vill göra med det.  Jag känner stor tacksamhet mot fler än jag kan räkna.

Livets karta är ett myller av stigar att vandra på och ibland när vi korsar någon annans så vet vi inte följderna av det. Ibland får det mig att ändra riktning, ibland att pausa och känna mig förvirrad men jag vet att i livets vandring finns det nya möten som väntar. Ingen är oviktig alla är viktiga eller som Stefan Einhorn uttrycker det:

En enda handling kan göra skillnaden i en människas liv. En enda medmänsklig gärning kan betyda allt.

När världar möts....

.. sker det intressanta.

I mötet mellan rulltårtan, hallonen och grädden intagna på Fotografiska uppstår en harmoni men i mänskliga möten uppstår mer än så. Jag möter en vän från tonåren under mina dagar i Luleå och mötet känns som att det bara är att ta upp en tråd trots att många år gått och våra liv fyllts med erfarenheter av allehanda slag. Det känns enkelt.

I Owe Wikströms fantastiska sommarprogram möts jag av klokheter och vackra formuleringar som hans norrländska stämma fångar på ett sätt som bara han kan. I år önskade jag inga sommarpratare men de 2 åren innan så önskade jag att få lyssna på just honom. Hans böcker och tankar berör mig och i mötet med hans tankar via programmet väcks tankar hos mig.

Via bloggarna möts våra världar för ett tag och andras inlägg väcker tankar, insikter och funderingar jag kanske inte hittat på just det viset i annat fall. På facebook möter jag vänner som inte längre finns i mitt dagliga liv, jag möter bekanta vars intressen jag delar. Ett brev från mormor får mig att möta hennes skrivna rader med glädje. Även om mötet inte sker i verkliga livet så innebär det inte att det inte har betydelse.

Under en mycket intressant workshop med Laura Bushnell möter jag såväl andra intressanta deltagare som nya ritualer, verktyg, tankar och insikter som jag tar med mig på färden. I mötet med andra så möter man sig själv, ibland tycker jag om det jag ser och ibland visar det sidor av mig som jag nog inte helst vill möta. Men genom att göra det så kan jag välja att antingen acceptera dem eller försöka hitta nya vägar.

Jag sträcker ut min hand...

...när hon passerar mig i rulltrappan för att lägga den på hennes axel.

När hon vänder sig om tar det nån sekund innan hon kan placera mig. Hon är en vän till en av mina vänner och vi träffas alltid i deras sällskap och brukar inte springa på varandra. Men vi har alltid trivts i varandras sällskap och jag blir glad av att träffa henne. Samtalet blir omgående avskalat trots att jag tror att hon är en ganska privat person i andra sammanhang men nånstans så känner vi båda förtroende för varandra.

Vi kliver ut från pendeltågsstationen i det skira regnet och tar sällskap på vägen mot två olika mål. Samtalet kliver rakt in i viktiga livsfrågor, lärdomar och jag tycker om att hon vågar fråga rakt och öppet om känsliga saker och att jag känner mig trygg i att svara henne på samma sätt. Hon går genom något svårt men finner delar av sig själv hon tappat bort i den processen beskriver hon. När vi skiljs åt efter 10 minuter så är det med en kram.

Ibland behöver inte ett möte vara långt eller planerat för att vara värdefullt och betydelsefullt. Det kan vara en oväntad gåva en dag på väg hem i regnet, det gäller bara att vara öppen för att gåvor kan komma i alla former.

En vecka i Strasbourg som kommer att ta tid att smälta. blickar jag tillbaka på..

Veckan var fylld av möten med intressanta människor, en oerhört vacker stad, med sig själv i ett annat sammanhang. Intressant, härlig, upptäckten av saker på gott och ont men också med brist på ledig tid och egentid. Påskledigheten som väntar runt hörnet vilar gott i inväntans tider.

När intrycken blir många tar det tid innan mosaiken skapar ett mönster så jag kan inte på ett sammanhängande sätt berätta om allt. Men det kommer. Vila, reflektion, trädklättring, dans och grillning i systers nya hem väntar i årets påskägg.

Strasbourg fångade mitt reslystna hjärta och med en doft av syren förtrollades jag enkelt. Förälskelsen till resandet ligger alltid redo att flamma upp och väcka mig till liv och få mig att drömma om nya vyer, äventyr och att upptäcka nya smaker, dofter och ljud. Att resa bort är ofta för mig som att hitta hem i mig själv för närvaron och livslusten kantar ögonblicken. Att komma hem sen är att landa i sitt hem men med en ny pusselbit till livets karta.