Snön vilar över träden...

... och lyser upp. Det är så vackert så det tar andan ur mig.

Jag har längtat snö sen November och jag är nog inte den enda. När jag la upp ovanstående bild är den en av mina mest gillade någonsin. Jag tycker om att ha fyra årstider, att se den ena glida över i den andra. Var årstid har sina styrkor och njutbarheter. Jag tycker om den utskällda vintern och att njuta ljuset från vit snö när dagen är kort. Det känns som att vandra i ett sagolandskap där de snötäckta träden är naturens egna konstverk som kan förändras i nästa ögonblick. Det gäller att njuta dem i stunden.

Snön skapar ett inre lugn inom mig, det tystar ljud och klär in allt i vitt. Många tror att Norrland innebär mörker men de glömmer snön, norrsken och klara kvällar där stjärnhimlen lyser upp så även om vintrarna är långa så är de inte så mörka som många tror. Det är vackert här men så är det också ett av mina landskap.

Jag har sedan barnsben älskat julen och gör det än. Att få umgås med familjen, ta tid till lättja och att bara vara i några dagar tillsammans blir så mycket värt när vi är utspridda över Sverige. Jag klär granen med min lillebror med de kulor som vi hängt upp så många gånger förr. Det doftar gran och ett måste i vårt familj är änglahår över ljusen, det är det som skapar det magiska skenet som får den att glimma till lite extra. 

Jag trodde det skulle ta tid att varva ner efter en intensiv höst både privat och på jobbet men jag kopplar av direkt när jag kommit hit. Jag tappar tiden, går in i närvaro och härvaro och njuter av varandet. Morfar kokar julkolan som också hör julen till. Det är gott att vara här i vinterland. Det är frid, återhämtning och vardagslycka på riktigt. 

I kvällens gryning...

... lägger jag mig på rygg på piren för att läsa under trevande solstrålar. Den blåklädda himlen är prydd av små lätta moln och tillsammans med älvens rytm omfamnas jag av sol, vind och vatten. Det är ledighetskänsla och att vara i stunden på en gång.

Att resa till en plats man besökt nästan varje sommar sedan jag var barn är som att resa bort och komma hem samtidigt. Men denna plats är förknippad med avkoppling så direkt när jag kommer hit blir det sommar på en gång oavsett vilket väder och vilken temperatur som råder. Så trots att resan hit tog 6 timmar mer än beräknat så är det ett minne blott när man är här och har fått sova ikapp lite. Katten Marilyn piggnar till och verkar yngre än sina 18,5 år och njuter färsk fisk och livslång besvarad kärlek från mormor och morfar.

Mina fötter njuter gräs mellan tårna, sanden på vår strand och kyrkbyns gränder. Regn faller och följs av skimrande sol som väcker älvens glitter. Det är vacker, vardagligt och alldeles underbart. Det är sinnligt och kantat av njutbar närvaro. Jag plockar upp en glittrande skärva till  från stunden på piren och lägger i livets mosaik tillsammans med mina andra sköna stunder av sommarlycka, kantstötta stunder och drömmars strössel.

Kay Pollack..

... är en av mina stora förebilder. Min morfar är en annan.

När Kay söker en skicklig trummis att spela till den film han spelar in så får han namnet på min morfar. Min morfar är 83 år och spelar inte längre men vilken fin förfrågan och vem vet om han väljer att lyfta trumpinnarna igen om så bara för en virvel?  Boken "Att välja glädje" som Kay skrivit fick dessutom morfar av mig när han fyllde år för några år sen eftersom det är en av mina favoritböcker.

När jag hör om att Kays syster sökt min morfar för denna förfrågan så blir jag alldeles varm och så tänker jag på att livets vägar är outgrundliga och man vet aldrig vad som väntar. En annan tanke som slår mig är att min morfar som spelat i hela sitt liv och älskar musik fortfarande minns för sitt musikerarv trots att han inte spelar längre. I mina ögon har han dock alltid varit särdeles speciell, han är ju trots allt min morfar och hela livets förebild.

Jag kliver på tåget..

.. och lämnar en del av mitt hjärta och en stor portion av min kärlek i Gällivare.

För det är så jag tänker mig, att hjärtat är oändligt och att det blir större av delad kärlek. En bit av det finns alltid hos de som inte delar min vardag men alltid finns nära i tanken. Jag tar med mig minnen av en fin jul, glada skratt och vackra skyar men lämnar mormor och morfar på den plats där jag såg livets ljus första gången. En plats där jag känner mig hemma även om jag är en främling för de som bor där.

Min syster och jag får sällskap en bit på färden men sen är det jag och katten Marilyn som ensamma stiger av tåget i Stockholm kl 6,30 söndag morgon. Då har vi varit på väg sedan tretiden dagen  dessförinnan. En resa mellan två världar jag gjort många gånger.

Söndagens regn färgar himlen grå men i skenet av tända ljus så fikar och samtalar jag med en vän i timtal i en vrå av Gamla stan. Vi pratar drömmar, erfarenheter, livet, svårigheter och lättsamheter. Mina vänner blir mina stöttepelare i vardagen när större delen av familjen bor på annan ort.

Livets resa fortsätter och jag vet att även de jag inte träffar dagligen omfamnar mig i sin kärlek året om under en rosaskimrande himmel. Det känns tryggt.

Morfar och mormor sida vid sida på sin stig i livet.
(Bilden är tagen av min lillebror)

I väntan på ett mötande malmtåg..

.. står tåget still i några minuter.

Över snötäckta granar som dignar av gnistrande snö som glimmar likt kristaller så har den rosa himlen väckt dagen. Små snöflingor bildar sina stjärnor på fönsterblecket och jag undrar om det stämmer att alla snöflingor är unika. Att ingen är den andra lik. De vilar framför mina ögon som små konstverk och jag kan inte låta bli att förundras. När tåget börjar rulla så virvlar de vidare. Jag bär med dem i minnet precis som bilden av den svarta korpen i en av granarnas topp, som en tavla målad i minnet.

Jag tycker om att resa med tåg. I landskapet som flyr förbi finner jag klokskap i omläsning av favoritboken Alkemisten, jag lyssnar på nerladdade seminarium och insuper skönheten utanför fönstret. På tåget finns tre andra familjemedlemmar och bara det gör färden gemytligare.

Det är en resa från stora staden till platsen där jag föddes som jag gjort så många gånger förr. Att kliva av tåget och komma hem samtidigt som man reser bort. I Gällivare bor alltid en del av mig, min historia och mina morföräldrar som jag bär nära hjärtat.

I tågtidningen Kupé hittar jag ett citat av Carl-Einar Häckner som jag tycker om. Snöflingor, fjärilar och lyckans nyckelpigor flyger i mitt inre och bygger rosa fluff och tillit till att livet bär. Jag öppnar snart mitt fönster mot 2013 men först ska jag njuta 2012 och dess sista dagar på samma plats där jag började livsäventyret och med stora delar av min familj vid min sida. Jag omfamnar snön, julglittret och vilsamma stunder inför nästa års äventyr som snart tar sin början. Men kom ihåg att slutet på något alltid är början på något nytt. 

Med ett stråk av vemod..

.. tar jag farväl av min strand, lilla stugan och av mormor och morfar.

Sista dagen för denna gång har präglats av sol, moln, vind och regnstänk. Precis som livet med alla sina skiftningar. I solens blick läste jag ackompanjerad av vindens sus och älvens vågspel. Vackert och vemodigt på samma gång. Men vemodet bottnar i kärlek och att inte bo nära de som bor en närmst i hjärtat.

Jag hoppas att jag träffar mina morföräldrar snart igen, att de kanske kommer till mig i Stockholm eller till pedagogiska mamman i Dalarnas famn. Till stranden, stugan och älven kommer jag nästa år igen. Så egentligen tar jag inte farväl, jag säger på återseende.

Jag tar med mig en bit av Lappland då morfar packar väskan...

.. full med norrländsk mat. Pitepalt, torkat renkött, jokkmokkskorv och löjrom får följa med på färden tillbaka till hufvudstaden.

Mina dagar här har gått snabbt och samtidigt så har det varit vilsamt och det känns som om jag varit här länge. Men man kan ju inte stanna tiden trots att man vill ibland och inte kan man packa ner mormor och morfar i väskan heller, skulle bli väldigt knöligt och tungt. Men minnen från en skön, avkopplande julhelg tar jag med mig. Den innehöll allt jag någonsin önskat.

Det är alltid med vemod jag lämnar min familj eller andra människor som jag älskar men samtidigt åker jag ju tillbaka till mitt vardagsliv där jag också omges av vänner som bor i mitt hjärta . Jag är lyckligt lottad som har alla dessa fina människor i min vardag. Avsked är inte min starka sida men är ju oundvikligt i livet.

Sista dagen innan avfärd så har jag dansat till Sofia Jannok med min mormor i hennes kök. Vi har gjort händerna mjuka och lena genom att gnida in dem med kaffesump och sen sköljt dem i kallt vatten (ett av de bättre husmorsknep jag vet även om det doftar kaffe om dem ett tag sen). Promenaden genom vintervackert Gällivare och min morfar som packar min ryggsäck lika väl som vanligt är andra stunder från årets näst sista dag.

Inatt ska jag vaggas till sömns på nattåget på min 120 mil långa färd tillbaka till Stockholm som tar lite mer än 15 timmar. Jag brukar säga att jag är uppvuxen på tåg efter alla resor hit jag gjorde som barn och sover nästan lika gott där som hemma i min säng.

10,02 anländer jag i min nuvarande hemstad imorgon om tåget är i tid. Då har 2010 inte många timmar kvar. Avståndet till de jag älskar är ibland långt men i mitt hjärta finns de alltid nära och jag vet ju att vi ses nästa gång nästa år. Dit är det inte långt.

Ibland vill jag bara stanna tiden...

.. och bara pausa stunden jag är i.

Att sitta och fika med mormor och morfar samtidigt som jag gapskrattar så det ekar i hela lokalen och se frostprydda träd i mörkret och kylan utanför. där vill jag stanna tiden. Min mormor som med glimten i ögat och självklarhet säger: "Men jag är modern, jag har mössan på inomhus, precis som alla andra.. kolla på ungdomarna".

Älskar min mormors humoristiska sida. Älskar henne. Men eftersom jag inte kan stanna tiden så skriver jag ner ögonblicket här. Mina morföräldrar är som ett par extraföräldrar, vilket är ganska lyxigt med tanke på att jag redan har världens bästa mamma. De har alltid funnits där och det svåraste i vår relation(och samma gäller för min mamma, hennes man och majoriteten av mina syskon) är att vi bor så långt ifrån varandra. Önskar att jag hade dem nära i min vardag men varken Leksand eller Gällivare är platser som jag ser mig bo på just nu. Jag vill ha storstadens stimulans och utbud runt knuten, det passar en rastlös, nyfiken person som jag.

Snart så väntar 2011 runt hörnet, om ni funderar på vad ni vill ta med er in i det så kan jag rekommendera att ni tittar på denna video.. för tänk om allt går precis som vi tänkt oss? Jag kommer min vana trogen träffa en av mina bästa vänner på nyårsdagen för att prata om året som gått och året som kommer. Det har vi gjort i åtminstone 5 år och det är en tradition vi båda uppskattar... För tänk om allt du önskar kan du få?!

Det enda jag sörjer vet du vad det är..

.. frågar min älskade morfar på telefonen. Att vi bor så långt ifrån varandra svarar jag blixtsnabbt. Hur kunde du veta det frågar han förvånat. För jag sörjer samma sak svarar jag.

Tidigare under dagen har jag pratat med min finaste mormor och känt samma sak. Det är det svåraste när man har familj (och även vissa vänner på annan ort). Man har alltid någon att besöka men samtidigt vilar det alltid en längtan i mitt bröst efter dessa personer. I svåra stunder eller glädjestunder så känns det extra mycket. Vill ha dem nära.

Några minuter innan min morfar ringer har jag just nedtecknat några fina rader att blogga om skrivna av Tomas Sjödin (också en sommarpratare jag rekommenderar varmt) och de handlar om just det jag och min morfar berör, nämligen längtan. Slumpen är ingen tillfällighet tänker jag igen. Tomas ord går rakt in i hjärtat och uttrycker precis det jag vill säga när jag tänker på längtan.

Med avståndet- både tid och rum- växer längtan. Den längtan som är livets gåva. Kanske den finaste av alla. Längtan har inget med ägandebehov att göra. Den trånar efter några minuter av närhet, det korta viskande samtalet och de ögonblick när kärleken får tiden att stå stilla.

(ur "Den enklaste glädjen" av Tomas Sjödin)

Bilden ovan visar de finaste av morföräldrar, alldeles för långt borta geografiskt men alltid nära i tanken.

Morgondaggen vilar fortfarande..

.. i det mjuka gröna gräset under mina fötter trots att solen är sedan länge uppstigen.

Stranden väntar mig. Jag sticker nere mina fötter i den solvarma sanden, vandrar i vattenbrynet och låter Luleälven slå in sina vågor över mina ben. Vinden leker i lövkronorna och hallonen lyser röda i sluttningen ner mot stranden. Lejongapen lyser i gult och jag plockar dem till mormor.

De fyra elementen omfamnar mig just här och nu. Med alla mina sinnen försöker jag insupa stunden och spara den i ett rum för att plocka fram dagar när jag behöver det. Livsglädje och tacksamhet blandas med vemod över att snart lämna min strand, mitt sommarparadis och mina älskade morföräldrar. Jag vet att jag kommer tillbaka men avskedsdagar gör mig ofta melankolisk. Jag längtar ofta hit. Ibland önskar jag att jag kunde stanna tiden men vet att det är tidens förgänglighet som gör mig ödmjuk.

Denna plats symboliserar samtidigt det oföränderliga, det förutsägbara och det trygga. En av de platser som är hemma för mig. Ett av mina ankare. Seglatsen i livet fortsätter men inom mig bär jag alltid Luleälvens vågskvalp och känslan av sand mellan tårna. Jag säger adjö till stranden och vågorna i nuet och tänker att vi ses nästa sommar igen.

Midsommaraftons morgon..

.. badar i sol när jag beger mig mot tunnelbanan för att påbörja min resa.

Mängder av midsommarfirare fyller tunnelbanevagnen, centralen och Arlandas flygplats. En timme efter att jag lämnat ett solvarmt Stockholm så flyger vi in över skärgård, granskog, myrar och landar på Kallax flygplats i Luleå. Där väntar några av de personer som jag älskar mest i hela världen, nämligen mormor och morfar.

Nu vilar jag i solen och hör Luleälven slå in mot vår strand. Inget fattas mig och jag äger allt. I mitt bröst bor kärlek, midsommarmagi och livslust. Jag hoppas ni bär på detsamma men oavsett var ni är och vad ni än gör så önskar jag er en riktigt fin, härlig midsommar som innehåller allt det ni önskar.

Kram från Liv

Enligt mormor och morfars kort...

.. så föddes jag en vacker vårdag i Gällivare av en helt underbar mamma.

Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag nånsin har frågat varken dem eller mamma om hur vädret var den där marsdagen för dryga 36 år sedan. I år så var det lite blåsigt men fantastiskt vackert med sol från klarblå himmel och dagen bjöd på såväl på brunch, promenad, fika, dans och middag. Det var en fantastisk dag och tack för alla era gratulationer via bloggen.

Dansen var en utmaning då jag bytte till en högre nivå men som min mormor sa, du skriver ju jämt om att anta utmaningar på din blogg så det är bara att göra det. Ja, vad svarar man på det, hon har ju alldeles rätt. Det var faktiskt väldigt kul även om jag nog får träna lite innan nästa gång.

Tillsammans med kortet så skickade mormor med ett utdrag ur en artikel som trollband mig. Den handlade om vår familjehistoria och inleddes med min morfar och hans föräldrars historia. Jag är faktiskt så lyckligt lottad att jag minns dem eftersom jag är äldsta barnet. Jag kan fortfarande höra min gammelfarfars bullrande skratt och höra min gammelfarmors röst trots att det är många år sedan de dog. Jag kan fortfarande känna doften som fanns i deras hem om jag sluter ögonen.

Historien som berättas i artikeln har jag till stor del hört förut. Jag imponeras av gammelfarfars drivkraft och målsättningar när han som "oäkting" (verkligen ett ord jag ogillar) har bestämt sig för att bli affärsman och äga flera egna verksamheter vilket han också uppnår. Min gammelfarmor bemötande gentemot sörjande (då hon arbetade på begravningsbyrån vi ägde) beskrivs som vänligt och mjukt. Jag skrattar åt delen där det står om min gammelfarfars bilkörning med likbilen. Vad jag har hört körde han hellre än bra även om det inte står det uttryckligen.

Sen står det om branden. Eld har jag varit rädd för länge av just den orsaken, att min familj faktiskt hade kunnat brinna inne. Min mamma står inte omnämnd vid branden (hon var tre) så mormor har korrigerat och skrivit in hennes namn för hand. Rätt ska vara rätt.

Färghandeln (som låg på bottenplan) var oförsäkrad. Försäkringen hade just gått ut och skulle betalas om jag minns historien rättt så de förlorar allt, men min gammelfarfar ger sig inte utan bygger upp hela verksamheten igen. Samhället ställer upp med kläder och förnödenheter. Han lånar pengar och bygger upp verksamheten igen. Mormor som är den enda som har inkomst så hon försörjer 5 personer på sin lön.

I artikeln står det även omnämnt min morfars musikerbakgrund och hur han och hans vänner som 15-17 åringar hade spelningar. Då tänker jag på min musikaliske lillebror som även han har musiken som passion och drivkraft.

När jag läst hela artikeln flera gånger så tänker jag att jag älskar verkligen att höra livshistorier, min egen släkts fascinerar såklart mer än andra. Vad jag önskar att de som inte finns här längre hade fått nedteckna sina. Tänk om de funnits som böcker att läsa och begrunda. Vad drömde de om? Vad lärde de sig av livet? Vilka råd skulle de ge mig?

Jag önskar också att jag fick tala om för dem med hur mycket kärlek jag minns dem och att min gammelfarfar nog någonstans inspirerat mig med sin strävan och med sin målmedvetenhet och hur mycket jag än idag kan sakna min gammelfarmors småkakor och hennes skratt. Jag tänker då och då på dem (och även min gammelmormor) i min vardag så nånstans lever de ju ändå vidare.

Jag tror vi bär vår historia med oss och delar av vad vi har med oss är ett arv som vi själv väljer hur vi förvaltar. Om vi vill göra saker annorlunda eller på samma vis. Finns det värderingar som vi bär med oss som vi vill värna om eller ifrågasätta. En skriven text med delar av min historia blir en av de viktigare födelsedagspresenterna, ett tips från morfar ett annat men framförallt all den kärlek jag får från vänner och familj men även från er bloggare (varav de flesta jag inte ens träffat). Det gör mig rik på riktigt.

Universum vore inte detsamma utan dig...

... allra käraste morfar.

Du har så länge jag kan minnas varit min förebild på så många vis. Jag beundrar verkligen hur du fokuserar på lösningar och inte ger dig förrän du lyckats, din nyfikenhet att prova nya saker och din förmåga att ta tag i saker direkt men framförallt din omtanke och att du alltid funnits där när jag har behövt dig.

Minnena med dig är många, alltifrån gömda guldnougat till danskurser i vardagsrummet och hur hela färghandeln kändes som min exklusiva lekplats. Jag är så oerhört tacksam för att du är just den person du är. Kärt barn har många namn sägs det: jazzmusiker, affärsman, traventuiast, världsresenär, danslärare, färghandlare.. men i mitt vokabulär är du bara morfar. En mycket älskad sådan.

Universum vore sannerligen inte detsamma utan dig.

En kopp the på piren...

.. blir ett mentalt farväl till denna plats som bor i mitt hjärta.

Mitt eget lilla paradis kallar jag det, har varit här de flesta av livets somrar. Här kopplar jag av och umgås med världens finaste morföräldrar. Det svider alltid lite i hjärtat när jag åker härifrån. Att inte ha sin familj nära i vardagen är en av de saker jag saknar mest i mitt vardagsliv. Några finns i Lappland och andra i Dalarna.
Samtidigt är de inte långt borta i tanken. Men visst önskar jag kortare avstånd och en möjlighet att bara komma förbi ibland, men jag har ju valt att bo där jag bor och då är detta en av konsekvenserna. Men egentligen så säger jag inte hejdå utan på återseende och en förhoppning om att vi ses snart igen.

Solen tittar fram när jag lämnar stugan och Luleälven glittrar i dess sken. Det är fantastiskt att ha en sådan plats och så fina morföräldrar att återvända till.

En ryggsäck fylld av sol..

.. tycker jazzmorfar att jag ska bära med mig i livet. Han skriver så i ett mail som han skickat till mig.

I mailet skriver han också såhär: Lasta ej mer i Ryggsäcken än det Du orkar bära!!!!!!! Säg Nej Oftare än Tyvärr!!!!!!! Ja,tiden räcker inte till allt....

Det här är kloka ord. För mig är det är viktigt att fylla min livsryggsäck med sol, intryck, händelser, aktiviteter och personer som ger mig energi. Men samtidigt som man gör det så kan man inte lasta den för full. Allt får inte plats. Säger man ja till en sak så måste man samtidigt säga Nej till något annat. Åtminstone måste jag det.

En vän till mig kallade mig nyligen energisk och jag blev lite förvånad... min bild av mig själv är snarare en läsande soffpotatis. Men jag gör nog många saker ibland och kanske är det därför mitt slapparbehov är SÅ stort. Men jag gör inte saker för att jag måste utan bara för att jag vill. Nånting har livet lärt mig.

De senaste dagarna så har jag fyllt min livsryggsäck (som jag föreställer mig är lika blommig som så kom solens väska som ni ser på bilden) med läsning, att träffa min magiska vän och gå på en annorlunda föreställning av skattkammarön, gå på bio och se filmen män som hatar kvinnor (vilken jag verkligen gillade men jag gillar boken ännu mer och min Lisbeth Salander ser fortfarande annorlunda ut).

Imorgon ska jag fylla den med mer vänskap och dans. Men ikväll fyller jag den med att bara vara tillsammans med skärmflygaren. När jag ändå fyller min livsryggsäck med sol så passar jag på att trycka i lite månsken, stjärnglitter och norrsken. Man vet aldrig vad man behöver.

Önskar er alla en ryggsäck full av sol, det är ni värda.

Att åka hem igen..

.. ger mig blandade känslor.

Det är alltid tråkigt att ta avsked av dom man tycker om och en plats som bor i ens hjärta som man inte kan besöka närhelst man vill eftersom avståndet är långt. Min Haglöfsryggsäck är fylld med norrländska läckerheter som jokkmokkskorv, hjortron, palt och torkad renfilé så jag tar med mig lite av Lappland hem och kärleken från mormor och morfar den följer mig ju vart jag än går. Likt min kärlek till dem och Gällivare är ständigt närvarande.

Snön yr även här idag (kortet togs igår) så vi har mest vistats inomhus och myst. Mycket julmust har konsumerats och mormors goda mat såklart. En skön lugn dag och mitt tåg går avgår på kvällen så jag får nästan hela dagen tillsammans med dem. Men jag behöver ju komma hem också. Inplanerade coachningar, saker som måste göras, skärmflygaren och mina vänner väntar i Stockholm tillsammans med mitt vardagsliv som jag verkligen trivs med (det är bara drömjobbet och pippihuset som fattas).

Den där ryggsäcken som jag nyss nämnde, gissa vem som packat den (apropå eget ansvar) ? Jo, morfar som är superbäst på att packa på så att allt går ner och inte bara åker runt i väskan (vilket nog mer är min specialitet). Nu ska jag passa på att njuta av de sista timmarna och gå ner och lösa korsord med mormor. Det är lycka för mig.

Jag blickar ut över Dundret..

.. från köket hos mormor och morfar. Än har de inte tänt lamporna som önskar oss alla GOD HELG och sprider julstämning över hela Gällivare enligt mig men visst är det en mäktig syn ändå med Dundret vakande över oss.

Det har varit så vackra dagar med en soluppgång och solnedgång i skimrande rosa och en alldeles magiskt vacker himmel. För mig som längtat efter snö och riktig vinter så känns det sagolikt att ta vinterpromenader på knarrande snö. Dagarna är korta här nu så man insuper ljuset medan man kan. Men snön lyser upp när solen har gått ner.

Mina dagar här är lugna och sköna. Jag läser bloggar och skriver på arbetsansökningar (har just sökt ett drömjobb så håll tummarna) och umgås med mormor och morfar. Vi tar promenader och sen chillar jag med läsning av skönlitteratur och coachlitteratur. Tid för reflektion finns och det känns skönt.

Vad har ni för er denna torsdag i November?

Jag är ingen såndär datanörd..

.. säger min morfar.

Nej, just datanörd är inte direkt det första jag tänker på när det gäller min morfar. Musiker, färghandlare, travälskare och allkonstnär ligger liksom närmare till hands.

Han är inte rädd för att lära sig nya saker och köpte därför en dator förra året som han nu använder dagligen. Han kollar hästar, aktiekurser, söker ord till mormors korsord, läser min blogg och mailar. Det tycker jag är roligt och imponerande. Men nån datanörd det är han inte minsann tycker han och jag håller med. Men jag tycker att det är stort att han fortfarande vill lära sig nya saker.

Min mormor är likadan men hon har lärt sig sms:a istället så vi håller kontakten den vägen. Sen läser hon min blogg (med hjälp av morfar) så helt plötsligt så säger hon, det där vet jag redan för det har jag läst på bloggen. Då blev jag lite paff.

För 10 år sedan (alltså 1998) så ringer min mormor till mig och säger att de ska åka jorden runt. Då hade de köpt en charterresa som de begav sig iväg på, så de åkte faktiskt jorden runt flera år innan jag gjorde det. Vid den tidpunkten var de 67 och 68 år och tog chansen när de fick den vilket jag tycker är helt fantastiskt och de har varit till flera ställen som jag inte besökt men vill åka till.

Det här inspirerar mig och jag har nog i efterhand insett att det är klart att man med såna förebilder vågar gå sin egen väg, följa sina drömmar och lära sig nya saker. Fast själv är jag nog mera datanörd än jag vågar medge som regelbundet surfar in på bloggkoll, facebook och mailen, men det känns helt ok för det berikar mitt liv.

Universum vore inte detsamma utan er...

För ett tag sedan så presenterade jag delar av familjen men några som betyder oerhört mycket för mig är min mormor och morfar. De har alltid funnits där för mig och min familj med sin värme, generositet och omtanke.

När jag nu lämnar dem för den här gången så önskar jag att vi ses snart igen... det är synd att vi bor så långt ifrån varandra. Men mormor kan messa på mobilen och morfar håller på att lära sig maila (så om ni läser det här mormor och morfar vilket är tanken, så vill jag säga att jag är stolt över att ni vågar lära er nya saker).

Jag vill också tacka er för att ni är de där underbara människorna som bara ni kan vara.

Så tack till dig underbara mormor:
- för ditt varma skratt och fnisset som smittar
- för all fantastisk mat du lagar till mig när vi ses
- för alla recept jag får med mig
- för din livsvisdom
- för alla kramar
- för att du får mig att minnas
- för att du vill familjen så väl
- för dina brev som lyser upp vardagen

Och tack till världens snällaste morfar:
- för att du är så enormt hjälpsam
- för att du tar hand om oss
- för din livsvisdom
- för att du berättar om hur det var förr
- för att ingenting är omöjligt
- för att du alltid funnits där
- för att du rensar fisken både åt mig och katterna
- för att du lagar och fixar mina skor

.... å allt det andra som jag glömt nämna nu. Ni har en väldigt stor plats i mitt hjärta!