Perspektivskifte...

... från oviktiga saker till det som är viktigt på riktigt är det som sammanfattar dagen igår.

Dels i ett telefonsamtal med en av de finaste och klokaste personer jag vet och jag blir påmind om att när livet skalas av så blir många saker oviktiga. Hon väntar på ett besked som hon inte vet vad det innebär mer än att det förändrar livet. Hon bor inte i min stad men känns ändå nära på mer än ett vis. Jag måste dit inser jag. Det är människorna och att umgås med dem man tycker om som är det viktiga i livet.

När stjärnorna glittrar från Stockholmshimlen och jag är lycklig och knallröd efter danspasset som alltid lyfter mig i glädje så möter jag en av mina bästa vänner.Under kristallkronor och  till ackompanjemang av fransk musik så äter vi crepes och möts i bubblande samtal. Hon stöttar och lyssnar mig på bästa sätt och sen skrattar vi sådär som bara vi kan, så rutor skallrar och garnnystan yr ur hennes väska. Hon har hittat en nya väg i livet som hon nu kliver in på med bestämda steg men med okänd destination men jag bär vissheten att hon hamnar rätt.

Från kristallkronans glans på Söder så vandrar vi kort därefter i kullerstensbelagda gränder i gamla stan. I ett källarvalv reser vi sedan genom i tid och rum när vi lyssnar på tolkningen av den samiska skapelseberättelsen. Jag är inte same själv men med Gällivare som en av mina hemorter och med samiska vänner så känns det nära, spännande och viktigt. Mytologi, historia och skapelseberättelser har alltid fascinerat mig. Efter föreställningen så utspinner sig ett samtal kring samer, utanförskap, styrka och identitet. Sådant som är viktigt på riktigt för mig. Harriet som gestaltar berättelsen är en vän till pedagogiska mamman men som jag inte träffat sen jag var barn. Hon säger att jag och mamma är lika på det vis att det  glittrar och lyser ur våra ögon. Det är nog en av de finaste komplimanger jag fått.

Den största gåvan på kvällen är de tankar som väcks i mig och de möten som det innebar där broar byggs och murar rivs men även en påminnelse om en historia som är till för att förtrycka. Människors nyfikenhet på varandra och öppenhet i att dela erfarenheter är något jag tycker om även om jag är den lyssnande underkvällen. Det är spännander i att myter och skapelseberättelser från de arktiska folken liknar varandra och element återkommer. Att världen krymper så Sapmi, Hawaiis urbefolkning, Maorifolket, Aboriginerna och andra delar berättelserna. Det muntliga berättandet och berättelser med djupare bottnar och symbolik där man kan hämta kraft ur väcker något i mig.

Detta inlägg är mest en minnesanteckning för mig själv och utan struktur men jag inser att det nog till stor del handlar om att byta perspektiv och att mötas i respekt, acceptans och kärlek. Att låta siginspireras och att minnas och lyssna på varandras historier och verklighet. Det är viktigheter det.

Är du alltid glad?

.. är en fråga jag fått några gånger. Självklart inte är svaret, jag är ingen gladrobot utan en alldeles vanlig människa med hela känslopaletten. Jag älskar livet men ibland har det dagar, stunder och veckor som jag går med tunga steg för att ta mig igenom.

När kvällen faller över stadens glittrande ljus så är jag definitivt inte glad utan går omkring som en liten muttrande lilla My med ett vidhängande svart moln ovanför de rynkade ögonbrynen. Arg, ledsen och besviken i en enda röra. Jag ringer vänner och muttrar ältande meningar i deras öron. Jag svär som en borstbindare och agerar dramaqueen. Jag lindar in mig i mentala offerkoftor och överdriver betydelsen av det som hänt. 

Klokvännerna ger mig perspektiv, kärlek, förståelse och stöd. De säger lugnt att vi löser det, vi kan titta på det tillsammans. Det som gör att fredagskvällen tappar färg är att någon annans goda intention (men lite väl förhastade beslut) vilket resulterar i att mitt namn hamnat i en beskrivning jag inte står för som nu mailats ut till massa människor. För en ordnörd med hjärtat utanpå kroppen som är noga med autencitet så blir sånt viktigt. Mest är jag faktiskt ledsen. För att det blev som det blev och just nu ville jag mest ha lugn och ro efter ett år med mer sorg än jag önskat.  

Jag vet att när jag sovit på saken, ältat lite till och analyserat så kommer jag till sist att börja försöka hitta en lösning på hur det kan bli så bra som möjligt och vad jag behöver för att det ska kännas så. Det som är gjort är gjort och ibland blir saker bara fel även när intentionerna är goda. Men jag är inte vid lösningen ännu, jag är i ledsamheten, ilskan och besvikelsen och det är också en del av livet. En del av det som jag behöver känna och vandra igenom innan jag kan vända livets skuta mot land och finna en ny strand, inte som tänkt men utifrån det som blev. 

Energin från en fin dag försvann i ett nafs, men den hämtar jag åter. Ska bara sova på saken, muttra lite till och sen ta en ny dag i handen och se vart den leder. 

Peppkalendern..

... kan vara bland det bästa jag bett om.

Idén kom till mig när jag stod inför en av livets utmaningar och det krävdes mod och kraft. Samtidigt hade min coach gett mig i hemläxa att be om hjälp eftersom jag kan vara väldigt dålig på det, framför allt om det handlar om praktiska saker. "Kan själv" och starkare än Pippi är nästan mitt mellanamn i vissa situationer. Jag kan prata om hur mycket jag tycker om sårbarhet men jag är inte alltid den som själv är så bra på att visa mig sårbar. Dessutom älskar jag verkligen julkalendrar trots att jag i vissas ögon nog är för stor för det. Men i mina ögon blir man aldrig för gammal för en kalender.

Så jag bad mina vänner om det som jag behöver från dem ibland det vill säga pepp, stöd och överraskningar. Att slå in något som jag kunde öppna en dag när jag som bäst behövde det som kanske en lapp med orden "jag tror på dig" eller vad som helst. Jag har redan berättat att jag har världens bästa vänner så de tog uppgiften på allvar och överröste mig med inslagna lappar, kort och andra klokheter. Även fina presenter hade en del slagit in även om min tanke var att det inte skulle kosta dem något utöver den tid de la ner. Det var kärleken och stödet jag ville åt.

Så när jag sen behövde lite pepp, stöd, mod, kärlek och tro på mig själv så kunde jag bara öppna ett av alla dessa fantastiska paket. Det är det som utgör min peppkalender och jag bara älskar den. Till och med tomtebloss fick jag, det är ju stjärnströssel i finaste form. Men det bästa är att den går ju att återanvända, även om paketet är öppnat och texten läst så kan man läsa den om och om igen. Min peppkalender är ovärderlig på så många vis. Dessutom var det nyttigt att sträcka ut en hand och söka stödet från de som gärna stöttar.

Så i kalendertider där jag själv redan inhandlat Body Shops kalender och en the-kalender så vill jag påminna om att det finns kalendrar av så många slag. Ni kan alla vara någons stjärnströsslare om så bara med snälla ord eller en ask med stjärnströssel.  Det kostar inte mycket att göra en komplimangskalender med en komplimang om dagen, en pusselkalender med en/några bitar till ett pussel varje dag att bygga eller en receptkalender med dina bästa recept till någon matglad. Det är bara fantasin som sätter gränsen. Eller be om pepp från vänner som jag gjorde och bestäm själv när du vill öppna och läsa, kanske är det inte nu till jul utan året om.

I flera år var jag med i en fantastisk julswapp där man bytte paketkalendrar och var hemliga tomtar åt varandra. Det var en så himla härlig start på dagen och mitt överraskningsälskande inre barn dansade galen jenka och snurrade runt i glädje på Decembermorgnarna när jag öppnade dagens klapp. Det är därför jag numera lyxar lite extra och köper egna kalendrar till mig när jag hittar nåt som passar, den där pirrande julkänslan från barndomen vaknade liksom till liv genom julswappen och nu vill jag hålla den brinnande varje år. Om någon läsare vet nån annan rolig kalender för vuxna att köpa så tar jag tacksam emot tips.

I livets kalender vet jag inte vad dagen kommer innehålla men jag hoppas på underbara saker och stjärnglittrande snö som klär in mig och livet i nytt ljus.

I sagans land...

... kan den mest rädde bli hjälte och du kan finna skatter och nya vägar där du minst anar.

Med egen visdom men därmed inte sagt att det behöver vara utan människor som kan stödja dig och som du kan rådfråga kan du finna det just du behöver. Det är i utmaningar, sårbarhet och mod som en människa växer, inte genom att gå invanda vägar, prestera för andras skull eller inte våga "misslyckas".

I sagans och livets vinter väntar nya frön på att blomma när våren kommer. Min kreativitet har sannerligen haft vinterdvala i flera månader nu långt innan frosten strösslat sina första stjärnor för vintern.  Jag har haft svårt att finna de skrivna orden och inte heller saknat skrivandet men när man minst anar det så vänder det, precis som i sagan när det är som mörkast.

När söndagen bjuder på grå himlar så fikar jag i några timmar med en vän som bara genom att vara hon skapar glittrande energi och lugn i livet. Samtalssorl, klirrande koppar och skrapande stolar utgör bakgrundskulissen till vårt samtal på det där mysiga sättet som kännetecknar ett fullsatt cafe i stadens mitt. En grå söndag så är fika med en vän bland det bästa jag vet. Jag tycker om samtal utan början och utan slut och där små och stora ting samsas utan inbördes hierarkier.

När vi skiljs åt växer en bok-idé fram inom mig. Som om någon lyfte på ett lock till burken där stjärnströsslet gömt sig eller om det kanske fanns där hela tiden men jag hade blicken någon annanstans. Eller så är det helt enkelt så att ibland måste saker få vila för att få växtkraft, som fröna som gärna vilar under snötäcket för de vet att de får blomma ut när våren kommer. I sagans land kan allt hända. I livet med.

Varje djup sorg

har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
 (Harry Martinson)

Pedagogiska mamman skickar ett kort med ovanstående rader. Det här är inlägget jag aldrig önskade att det var dags att skriva men som jag alltid vetat att den dagen kommer att komma. Dagen då jag inte längre har katten Marilyn vid min sida i livet utan istället sörjer henne.

Jag var 22 när du kom in i mitt liv och du stannade hos mig i nästan 19 år. Det är länge för en katt och jag är tacksam över att vi delat halva mitt liv men du fattas mig så, du var ju min vardag på samma sätt som jag var din. Nästan exakt fyra år efter att Niquita lämnade oss så gör du detsamma, någonstans hoppas jag att ni båda jagar fjärilar på en plats där räkor och tonfisk finns i överflöd. Oavsett så hoppas jag du visste hur mycket jag älskade dig när du fanns hos mig och den kärleken överlever att du inte längre finns hos mig. Tack Marilyn för allt. /Din Liv