Att ha sina kärlingar utspridda i Sverige..

.. gör att det alltid finns någon att besöka och njuta deras vardag på en plats som inte är min.

Förra två helger sen var jag i Ängelholm hos min vän fotografen och den här helgen besökte jag min bror och hans sambo i Örebro. Vilka vackra platser och mina underbarlingar som bjuder in till härligt helghäng gör att jag landar efter helgerna med ny energi och med nya vyer som kan skapa rum i mig. Det är ett vackert land vi bor i med många kontraster och jag njuter dem fullt ut. Jag är glad över att även om vägen till dem är längre än att jag kan ses över en kväll så är de nära i hjärtat.

I Ängelholm var det fortfarande höst med massvis av regn men även med så mycket färg från vackra träd. Det var ändå ljuset som präglade helgen, både de vi tände inomhus men även i den minneslund där de vilade under ett stort och vackert träd. Det är så vackert att besöka någon man känt nästan halva sitt liv, att sitta där och skratta tillsammans framför en film över en thekopp precis som vi gjorde när vi bodde grannar i Göteborg.

Att njuta mysiga fikor, gå längs med havet och känna att vissa helger är längre än andra, det är balsam och stjärnströssel för själen.

Löven och livet utan filter men med sin egna starka lyskraft.

Lycka är en stund i havets kant med två fina vänner.

Det är härligt att kunna resa mellan olika världar inom loppet av 10 dagar. Förra helgen när jag anlände till min bror med sambo och kliver in i deras nya lägenhet med högt i tak och vackert inredd skapas ännu en myshelg. Det är så fint att resa bort och bjudas på jättegod mat, många skratt, spela spel, titta på TV tillsammans och njuta promenader i såväl natur som staden.

Årets första glögg får tre äpplen av fem. 

Att resa bort och få luft under vingarna men samtidigt komma hem i mötet med de man känner så väl är bland det vackraste som finns i livet tycker jag. 

Det är min egen reflektion jag ser tydligast...

... när hon tar bilden på mig genom den smutsiga tågrutan. På bilden är det hennes och hunden Esthers reflektion man ser.

Ett avsked med en önskan om att ses snart igen. Att vinka av någon vid tåget med kärlek, vemod, och längtan till att åter mötas är så vackert på något vis. Samtidigt har jag nästan träningsvärk i magen av alla skratt, mina tankar virvlar lite friare efter intressanta diskussioner och jag är energifylld efter att ha tankat kraft med en av mina bästa vänner. Någon som jag inte mött om inte livet tagit mig ut på olika vägar, i Göteborg möttes våra livsresor när vi bodde grannar. En vänskap som föddes över en äppelpaj vid återlämnandet av en lånad nyckel.

Jag har alltid hävdat att man kan möta vänner överallt och mina bekantskapskrets är beviset på det. Numera bor min vän i Skåne och jag i Stockholm sedan 16 år tillbaka men vänskapen består och lever vidare även om vi inte ses så ofta som vi önskar. Nu har min vän återvänt till en av sina platser på jorden. Men hennes fina energi vilar fortfarande hos mig och i min lägenhet. När jag kom hem efter julhelgen hade hon dessutom skickat en av de finare gåvor jag fått, hemsydda hjärtan med lappar med saker hon uppskattar hos mig. Det är en så vacker gåva att jag inte finner ord, något ovärderligt, personligt och väldigt kärleksfullt i en unik form. Precis som vänskaper, oersättliga av någon annan eftersom varje vänskap har sin egna unika prägel.

God Jul..

... önskar jag er alla.

God jul till er jag mött, de jag inte mött men där våra vägar mötts i skriven text, tanke eller bild. Till er som älskar julen såsom jag och till er som skyr den. Jag vet att för många är det en av årets jobbigaste helger. Till er så hoppas jag den passerar snabbt och obemärkt.

Men jag älskar julen och har alltid gjort, det handlar inte om klappar utan om en känsla. En känsla av magi, kärlek och något outsinligt vackert. För en vecka sedan var det min sista dag på Indienresan, en dag fylld med vemod och där julen kändes långt borta. Men när jag kom hem var det som om julstämningen slog mig med full kraft. Jag klev rakt in i en varm känsla och med ögon öppna för skönhet och utan den stress som för många är julens signum. Det är vackert med en sån känsla.

Hur var det att komma hem undrar många? Det var vemodigt att lämna Indien men det var fantastiskt att komma hem. Mött med så mycket kärlek, omtanke och glädje från vänner och familj. Jag har varit på middag hos syster, gått på fantastiska julkonsert där bästa vännen är med och sjunger, varit på teater och sett en skådespelande vän briljera på scenen, dansat i timmar och sen åkt hem till Dalarna till min familj och de jag älskar mest.

På bilden ovan är min älskade systerdotter som klär granen hemma hos min syster i Stockholm. Det är en fin stund. Hennes bästa vän hjälper henne (bortklippt från bilden eftersom jag inte vet om hennes familj vill ha henne publicerad på min blogg).  När glittret trasslar så hjälper jag dem för man behöver ju hjälp när livets glitter trasslar ihop sig, sen behöver man vänner vid sin sida och att göra något vackert bara för skönhets skull. Att klä granen kan egentligen vara en väldigt symbolisk handling, den behöver en stadig fot att stå på för att inte trilla omkull och stjärnan i toppen måste alltid sättas med omsorg så den inte faller.

I tisdags barnvaktade jag min brorson. Han somnar nära mitt hjärta där så många bor. Vilsamt så snusar han gott och  tillitsfullt. Även om jag inte har egna barn så finns det så många barn (både små och stora) i mitt liv som jag värnar om och som jag vill allt väl. Vi kan alla ta hand om varandra och vara en viktig byggsten i varandras liv året om. God Jul med kärlek från mig till er.

Första advent passeras...

.. och december anländer.

På instagram och facebook ser jag ljusstakar och lussebullar. Snövita vidder möter mig från delar av Sverige som lyses upp av ljusklädda granar och julstjärnor i alla dess färger. Jag tycker om december. Jag tycker om julen.

I Indialand så svettas jag och dricker alkoholfri favoritdryck istället för glögg på första advent. Vintern och julen känns långt borta men jag är glad att jag kommer hem och får fira den med familjen. Har du hemlängtan frågar någon? Nej det har jag jag sällan när jag reser, men jag kan ha stunder då jag tänker med kärlek på vänner och familj och önskar jag kunde ge dem en kram eller bara ses över ett samtal.

Men de är ändå ständigt närvarande i mitt hjärta oavsett vart jag är i världen. Jag ser min yngsta bror prova nya glöggsorter och vem vet om han komponerar en jullåt till årets jul, det har hänt förr. Jag kan se hur mormor står och instruerar morfar när han hänger upp julgardinerna med Dundret som kuliss bortanför köksfönstret. Decemberhimlarna däruppe är det vackraste jag vet även om solen inte går över horisonten men där norrskenet kan spraka i färg på nattsvart himmel.

Jag kan se hur min lillasyster har mer fokus på sin 40-årsfest i nyårsskrud än julens dagar och hur min andra syster planerar veganska rätter som hon ska laga. Min mellanbror ser fram emot att hans son Louie ska fira sin första jul och det är viktigare än julen självt. Systerdotter Alma sjunger julsånger och undrar vad som kommer finnas i hennes paket. Sen har vi pedagogiska mamman som trallar i sitt kök och kanske bakar om lusten faller på och låter alla sina barn följa sina drömmar och gläds med dem på vägen. Det är en av orsakerna till att vi alla är där vi är i livet.

Den 17:e December anländer jag hem, då önskar jag snö, glitter och sprakande ljus. Jag vill dricka varm glögg och njuta julsånger och möta familj och vänner. Men nu är jag här och njuter det som är, kalla drycker, varm sand, sprakande färg och att ta dagen som den kommer.

Att ha en vän att hålla i handen genom livet...

... önskar jag verkligen att alla hade. 

Ofrivillig ensamhet hos någon smärtar mig nästan mer än något annat (och då får jag via mitt arbete med ungdomar med psykisk ohälsa höra många smärtsamma berättelser och upplevelser). Ibland möter jag så fina ensamma människor vars högsta önskan är att finna en vän. Jag är övertygad om att vi alla behöver vänner och att de behöver oss. 

I livet så möter vi alla svårigheter, härligheter och ovissa stunder,  om man har någon att dela dem med så blir de lättare att uthärda. Vi behöver alla någon där vi valt att vara i den relationen och där vi delar livet. Lyckoforskningen visar att vi blir mer och mer isolerade (trots alla sociala medier) och att det går emot vad vi behöver. Vi behöver meningsfulla relationer helt enkelt. 

På bilden håller jag och en av mina bästa vänner varandras händer över tjejzonens logga, min vän arbetar där. Tjejzonen är en viktig stödorganisation vars största uppdrag är att lyssna, stötta och finnas där för unga tjejer. Om du vill stötta dem kan du antingen bli stödmedlem eller göra en mer aktiv insats så kan du arbeta som volontär där. Det finns många bra organisationer där man kan göra en skillnad om man vill. 

Jag tror på möten, att våga sträcka ut en hjälpande hand men även att hålla varandras händer när det stormar eller när vi behöver tröst. Jag tror på medmänsklighet, vänlighet och att hjälpa en främling eller att bara var snäll. Vi kan alla göra den här världen till en bättre värld för såväl de vi inte känner som våra närmsta vänner. Jag har vänner att hålla i handen genom livet och jag önskar innerligt att alla ska ha detsamma. Var varsam om dina vänner men även vem du väljer som vän. Om inte du väljer att vara medmänniska, hur kan du då förvänta dig att någon ska vara medmänniska gentemot dig? 

Peppkalendern..

... kan vara bland det bästa jag bett om.

Idén kom till mig när jag stod inför en av livets utmaningar och det krävdes mod och kraft. Samtidigt hade min coach gett mig i hemläxa att be om hjälp eftersom jag kan vara väldigt dålig på det, framför allt om det handlar om praktiska saker. "Kan själv" och starkare än Pippi är nästan mitt mellanamn i vissa situationer. Jag kan prata om hur mycket jag tycker om sårbarhet men jag är inte alltid den som själv är så bra på att visa mig sårbar. Dessutom älskar jag verkligen julkalendrar trots att jag i vissas ögon nog är för stor för det. Men i mina ögon blir man aldrig för gammal för en kalender.

Så jag bad mina vänner om det som jag behöver från dem ibland det vill säga pepp, stöd och överraskningar. Att slå in något som jag kunde öppna en dag när jag som bäst behövde det som kanske en lapp med orden "jag tror på dig" eller vad som helst. Jag har redan berättat att jag har världens bästa vänner så de tog uppgiften på allvar och överröste mig med inslagna lappar, kort och andra klokheter. Även fina presenter hade en del slagit in även om min tanke var att det inte skulle kosta dem något utöver den tid de la ner. Det var kärleken och stödet jag ville åt.

Så när jag sen behövde lite pepp, stöd, mod, kärlek och tro på mig själv så kunde jag bara öppna ett av alla dessa fantastiska paket. Det är det som utgör min peppkalender och jag bara älskar den. Till och med tomtebloss fick jag, det är ju stjärnströssel i finaste form. Men det bästa är att den går ju att återanvända, även om paketet är öppnat och texten läst så kan man läsa den om och om igen. Min peppkalender är ovärderlig på så många vis. Dessutom var det nyttigt att sträcka ut en hand och söka stödet från de som gärna stöttar.

Så i kalendertider där jag själv redan inhandlat Body Shops kalender och en the-kalender så vill jag påminna om att det finns kalendrar av så många slag. Ni kan alla vara någons stjärnströsslare om så bara med snälla ord eller en ask med stjärnströssel.  Det kostar inte mycket att göra en komplimangskalender med en komplimang om dagen, en pusselkalender med en/några bitar till ett pussel varje dag att bygga eller en receptkalender med dina bästa recept till någon matglad. Det är bara fantasin som sätter gränsen. Eller be om pepp från vänner som jag gjorde och bestäm själv när du vill öppna och läsa, kanske är det inte nu till jul utan året om.

I flera år var jag med i en fantastisk julswapp där man bytte paketkalendrar och var hemliga tomtar åt varandra. Det var en så himla härlig start på dagen och mitt överraskningsälskande inre barn dansade galen jenka och snurrade runt i glädje på Decembermorgnarna när jag öppnade dagens klapp. Det är därför jag numera lyxar lite extra och köper egna kalendrar till mig när jag hittar nåt som passar, den där pirrande julkänslan från barndomen vaknade liksom till liv genom julswappen och nu vill jag hålla den brinnande varje år. Om någon läsare vet nån annan rolig kalender för vuxna att köpa så tar jag tacksam emot tips.

I livets kalender vet jag inte vad dagen kommer innehålla men jag hoppas på underbara saker och stjärnglittrande snö som klär in mig och livet i nytt ljus.

Vill du följa med mig till Dubrovnik...

... frågar en vän.  Varför just Dubrovnik undrar jag. För att det ska vara vackert och jag vill dit svarar hon. Inom ett dygn är resan bokad efter att kattvakt har tillfrågats. 

Det år så vackert så det slår andan ur mig. Min drömmare och skrivande sida väver historiska äventyr och fantasyhistorier som spinner magi i gränderna. Det är jag nog inte den enda att göra, serien Game of Thrones är delvis inspelad här. Vissa platser känner man sig hemma på och trivs direkt, detta är en sådan. Vi bor i en gränd i Gamla Stan och jag känner mig hemma där även om trapporna upp till den är som ett träningspass. 4 dagar där vi tar en stund i taget men samtidigt förundras över det vi hinner och finner. 

I den här gränden bodde vi i en liten
enrumslägenhet.

Dagarna fyller vi med det vi tycker om, värmen väljer att omfamna oss och vi njuter av en oväntad sommarglimt i mitten av Oktober. Jag tycker om att betrakta miljöer, människor och njuta av det jag finner. Mandariner, citroner, granatäpplen och oliver hänger från dignande grenar och växer vilt överallt. Det är vackert och precis som i livet så finns det alltid frukter att skörda men beroende på var du befinner dig så är det inte alltid av samma sort. 

Morgonmarknad med frukt, grönsaker, hantverk,
och blommor. Älskar den typen av marknader.  

Gamla staden är Dubrovniks hjärta i min mening även om vi utforskar andra delar. Att vandra på stadsmuren och bli andlös av den skönhet staden, naturen och havet bjuder på öppnar mitt hjärta på vid gavel. Jag får hålla i mig ibland då min höjdrädsla gör sig påmind och det suger i maggropen och jag håller mig i murens stadga när avståndet ner är långt. 

Under takåsarna bor hopp, tro och amor sjöng Karl Gerhard.
Takåsar är vackra, jag tycker om att blicka ut över takåsar
och att se en stad från ovan.

Vi njuter god mat, gott vin och mysiga uteserveringar. Marmorn skimrar som om den vore regnstänkt men det är i de mindre gränderna som jag finner charmen även om det storslagna runt huvudgatan är vackert på sitt sätt. 

Att äta frukost i en gränd och fundera över
vad man vill fylla dagen med gör att min
resenär och äventyrare njuter livet likt
det fluffiga skummet på min cappuccino. 

En morgon bestiger vi ett berg under gassande sol för att sedan ta en båt ut till ön Lokrum (som ni skymtar från första bilden) där vilda påfåglar vandrar omkring bland ruinerna av ett kloster och Fort Royal. Vi lägger oss på en klippa vid havet och njuter av att bara vara i solen. När vi vänder åter till staden så är det som att resa mellan två världar. 

Mot bergets topp längs slingriga vägar.
Vildväxande salvia, rosmarin och lekfulla
fjärilar kantade vår väg upp mot berget. 

Utsikten från när vi nått vår uttänkta topp,
vi tog linbanan ner efter att ha blickat
ner på vår stad. 

Lokrums klosterruin

Påfågel i sin skimrande skrud

En vy som likväl hade kunnat vara från Hawaii,
här vilade vi still till havets sång.

Vad gör man den sista dagen på en fantastisk resa? Vi fyllde den med bad, sol och att lugnt njuteri. Genom att göra ett veck i tiden och resa bort så kan man samla kraft och få perspektiv på vardagen som väntar hemma har alltid varit min upplevelse från mina resor. Ett tips från uthyraren av lägenheten ledde oss till en alldeles fantastisk strand där man ser Dubrovniks gamla stad och berget vi besteg i bakgrunden, där var det gott att bara vara. En fantastisk sista dag på en härlig resa. Knappt tre dygn i tid men så mycket mer i upplevelser och lagrad energi. Till Dubrovnik vänder jag gärna åter.

Väl värt en halvtimmes promenad, det finns en strand mycket
närmare men den här var vackrare. Trapporna ner hade fler
trappsteg än jag kan räkna men väl värt det för att nå denna strand. 

Till och med en badkruka som jag passade på att bada, över
20 grader i vattnet och så klart att jag önskat jag tagit med snorkeln.
Det får bli nästa gång. 

Klädsträcken pryder staden vart man än går,
mot den blå himlen känns det som ett konstverk
i sig. Ett sådant man behöver lyfta blicken för
att upptäcka.. som med så mycket annat i livet.

Livet är fyllt av mysfikor och besök..

...  och jag loggar ut från nätet och orden.

Istället fyller jag livet med mysfikor, dans, besök av finaste guddottern som får mig att se tunnelbanan som ett återupptäckt äventyr genom att med glädje njuta av resan och inte destinationen. Jag samtalar om livets allvar med hennes mamma, min finaste vän som lagar mat och delar cava med mig. Min systerdotter fyller 6 år och vi firar hennes livsdag. Pedagogiska mamman kommer på besök och tillbringar en helg hos mig. Den avslutas med att min bror och hans sambo kommer förbi och vi umgås i köket. Vardagen från Dalarna kommer hit på besök några timmar och blandar sig med min.

Jag promenerar genom staden, dansar så svetten lackar, gläds åt att pennor gör att barn i Zimbabwe kan skriva sina prov. Jag funderar över de stora sakerna i livet och gläds åt det små, jag njuter höstens glitter och spöregnets rytm. Mitt i alltihop spontanbokar jag en resa för några dagar till Dubrovnik med en god vän.

Men orden leker inte över bloggens sidor just nu, de vilar i mitt inre för att födas i nya kaskader den dag det är dags. Har känt ett behov av natur, vänner, vila och dans. Datorn har använts sparsamt och det har känts bra. Men jag kommer tillbaka, när orden pockar på och skrivaren i mig fått vila lite och bida sin tid. Då kommer lyckocirkelinlägg och vardagsreflektioner. Vem vet, kanske även det dyker upp en ny väg? Det hoppas jag på, för äventyraren och livsutvecklaren i mig längtar efter det.

Autentiska möten..

... med autentiska människor har fyllt mitt liv på sista tiden.

Jag märker det på min 100-dagars fotutmaning, det är ofta människor jag tycker om som hamnar på bilderna. Ett samtal där vi båda är som vi är och i stunden. Att våga vara såväl sårbar som stark eller strålande. Att kunna säga vad man tycker, tänker och känner och veta att det är ok och även om personen inte håller med så finns en acceptans och respekt där. Min semestervecka fyllde jag med såna möten. Människor jag inte träffar ofta men där vi väljer att träffas just där vi är och utifrån hur livet ser ut just nu och vi följer varandra genom glädje och sorg.

Livskrafter- Emma och jag bubblar i solsken på ett fantastiskt café i Hagas utkant och jag kommer hem med en hjärteängel som hon gjort till mig. Emma och jag lärde känna varandra via bloggvärlden och vi möttes första gången för snart fem år sedan. Hon är autentisk i sin glädje och sin äkthet att följa sina vindlande drömmar. Om ni inte läst hennes blogg eller lyssnat på hennes fantastiska podcast så är det en varm rekommendation från mig. En jordeängel som klivit ner på jorden för att förändra världen bit för bit.

I Malmös värme så möter den finaste av bloggläsare som ändrat hela sitt liv sen första gången vi möttes i en kommentar hos mig, sedan möttes vi för snart två år sedan i verkliga livet. Hon visar mig en ny stad och svindlande höjder hon vågat sig upp på. Jag möter mina spanskavänner som jag läste en termin spanska med för 18 år sedan, det är lite ogripbart att vi känt varandra så länge fastän det känns som igår vi satt och åt jättebullar på cafe Husaren i Haga och pluggade till tentor. Ibland går det år mellan vi ses och ändå kan vi bara ta vid som om inget hänt och precis där vi är just nu.

Av kärlek gifte sig min vän på en strand i Barbados, i solen på avenyn möts vi och det blir både skratt och en och annan tår som delas i det mötet. Hon hjälpte mig flytta från Göteborg till Stockholm den där dan för 14 år sedan då jag bytte stad. Alla dessa fina människor, alla dessa möten med människor som inte lever på samma plats som jag men om man möts i autenticitet i stunden så spelar tid och avstånd ingen roll.

På en klippa vid havet hade jag en magisk kväll med
min fotograferande vän och finaste hunden Esther.

Tre städer inom loppet av tre dagar..

... med massa olika möten och händelser.

I fredags vaknade jag i Malmö, i lördags i Halmstad hos min storebror och i söndags anlände jag Göteborg där jag stannar till fredag och möter hemtama miljöer och fina människor. Tid vid datorn har varit obefintlig men tid i vackra miljöer och med människor jag tycker om har varit desto mer. Men det har inte varit stressigt alls utan med mycket härvaro och hänförelse. 

Frukostseminariumet i Malmö är nu avklarat vilket känns skönt att kunna släppa. Jag klarade det och även om jag bär på lite sårbarhetsbaksmälla så är det skönt att ha det i backspegeln och kunna känna mig ledig och mindre att tänka på. Då är det skönt med semester som bjuder sovmorgnar, reflektionstid och förändrade perspektiv för ibland behöver man kliva ur sin vardag för att få bättre syn på den.

Slottskogen väntar morgonpromenad och till lunchen väntar vänner jag känt nästan ett halvt liv. Det känns gott, tänk att komma hem när man reser bort.

Jag behöver pepp..

... messar jag till några vänner och pepp kommer i form av telefonsamtal, mess och mail.

Onsdagens frukostseminarium gör mig lite nervös stundtals och då behöver man lite stjärnströsslare som peppar och tror på mig. När jag var yngre kunde jag nog inte be om det men att visa sina behov när man är sårbar gör det ju lättare för vännerna att just kunna vara de fina vänner de vill vara.

Nu är vi några som anmält oss till lyckokursen jag bloggade om i förra inlägget och vi tänker göra vår egen lilla studie- och diskussionscirkel när den börjar. Dela lyckan och diskutera den. Det ser jag fram emot, delad lycka är dubbel lycka.

Sen har jag antagit en lyckoutmaning att i 100 dagar i rad dela en bild på något som gjort mig lycklig med början imorgon.  Jag kommer använda instagram som min plattform för den bilden. Om ni vill följa mig där så finner ni mig under Livertvida. Utmaningen heter 100 Happy Days och ni kan själva anmäla er HÄR. Tipset fick jag återigen från läsvärda bloggen Hello Happiness.  Någon mer som vill haka på och dela lycka i 100 dagar?

Kloka citat ger mig vardagslycka, tröst och insikter. Men
så är jag ju en ordälskare också. 

40 år och 2 dagar..

.. fyller jag idag.

I fredags klev jag in som nybliven fyrtioåring med en ledig dag fylld med det jag önskade och sen en del överraskningar längs med vägen. Precis som i livet. Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det bättre.

I dagens gryning så öppnar jag presenter från Thailand, Leksand, Jokkmokk och Göteborg. Någonstans säger det nåt om mitt liv. Jag blir glad, rörd och berörd över den kärlek jag får i form av deras gåvor, skrivna ord och hur de träffar rätt i hjärtat. Hjärtan och smycken i olika material, en bok om träd från pedagogiska mamman, en bok om samernas fjäll och ett viste jag besökt som barn från min gudmor. Bilder av mig i min barndom. Min vän som bor i Thailand just nu och som liknar mig vid trollsländor, hjärtan, kärlek och att fånga dagen. Så himla fint.

En vän messar att hennes barn gråter när de insett att hon och hennes sambo ska träffa mig ikväll för att fira min födelsedag. Det är lika mycket min kompis säger pojken med stjärnögonen! Det är sant eftersom det är mina barnbarn. Men jag ska ha en liten fest i deras trädgård längre fram så då får han fira mig. Men det är stort att han tycker att dagen inte går att fira utan honom. Dagen efter pratar hans lillasyster i telefonen med sin mormor och säger att Liv är BARA Veras. En fin komplimang som jag sparar i hjärtat och i texten här för att minnas.

Solen skiner över min dag och med en latte macchiato i min hand äntrar jag färjan för att ta mig till Djurgården och mitt klätterträd. Där slår jag mig ner, lämnar lite stjärnströssel från min prickiga ask i en grenklyka och skriver ett brev till mig själv i tacksamhet över det som finns i livet men även med önskningar om det jag saknar. Det är en vacker stund mellan mig och livet. För det är så jag bestämt mig att fira dagen, inte i antal år utan som den dag jag fick livets gåva i den här världen.

Eftersom jag bestämt mig för att fylla dagen med det jag älskar så har jag bokat biljett till en bioföreställning. Jag älskar att gå på bio mitt på dan och försvinna in i en film och en annan värld. Jag har misslyckats att se Hobbit och unnar mig därför denna speciella film som hänför mig i tre timmar. Inser att gå på bio på dan ska jag göra oftare för det är så himla härligt helt enkelt.

Efter det har jag bokat en alldeles fantastisk ayurvedisk oljemassage i 1,5 timme. Det är balsam för kropp och själ och med olja från topp och tå klädd i ett leende så smiter jag in på friskis och svettis för att byta om inför kvällen. Jag är fortfarande lite oljig men eftersom oljan helst ska verka på kroppen och jag ska möta tre vänner för middag så tänker jag att det spelar inte så stor roll, det syns nog inte i mörkret. Lite vet jag om att jag snart ska åka på min största blåsning så här långt i livet.

Totalt ovetande kliver jag in på tapasrestaurangen, får syn på en av mina vänner och tycker att det är konstigt att vi blivit placerade vid ett långbord med massa andra gäster men hinner tänka att det kanske har tryckt ihop oss med ett annat sällskap men när jag lyfter blicken och tittar runt bordet så tappar jag totalt hakan.

Där sitter min syster, systerdotter, min bästa vän från Dalarna, mamma och hennes man, min lillebror med flickvän som bor i Örebro. Även andra vänner och familjemedlemmar är där eller delaktiga i kvällen på annat vis. Jag blir så förvånad så jag kan knappt ta in att alla är där. De har lurat mig hela dagen med grattis-sms, hälsningar om att vi firar när du kommer hem etc. En av mina vänner tror att jag ska svimma för så blek blir jag, men det faller en tår och jag går runt bordet och kramar alla. Eftersom jag planerar att ha en fest längre fram så har jag mer sett det som att firandet blir då. Det tar timmar innan jag smälter vilka som är där och att det kommit om så bara för ett dygn för att fira mig.

Tapas, finaste presenter, cava, skratt, samtal och mycket värme får omfatta en kväll som jag för alltid sparar i hjärtat. En väns mamma som skapat änglar till mig, handplockade snödroppar från en väns pappas trädgård, Almas teckning och grattishälsning hon gjort till mig, målade tavlor från barnbarnen, fantastiska gåvor köpta på Hawaii, ett armband med en påminnelse om att allt är väl i livet och sen de stora gåvorna som får mig att tappa hakan, ett resepresentkort och en skrivarkurs på en folkhögskola i sommar. Så stort, så generöst och så ofattbart.

Parallellt under dagen trillar över 140 hälsningar in via faceobook, sms plingar i mobilen med snällord, gratulationer och kärlek. Jag pratar med mormor och min storebror på telefonen. Min vän som är på Las Palmas ringer och lämnar ett meddelande på min telefonsvarare. Bland vårblomster känner jag mig stjärnströsslad av världen på så många vis. I förväg har en bortrest vän bjudit på brunch i slottsmiljö och en annan bjuder på middag dagen efter min dag, nästa helg ska en gammal barndomsvän fira mig. Jag som har svårt att stå i centrum tänker att det är bara öppna upp hjärtat och ta emot allt gott som ges mig.

En av de grattishälsningar som når mig
från en kärleksfull bloggvän

När jag kommer hem, blöt av regn men lycklig i hjärtat så väntar ännu fler hälsningar och presenter som skickats. Det blev en dag fylld av kärlek på så många vis och en tacksamhet över livet och en träning att stå i centrum och bara ta emot. På min vägg på facebook så lägger vän ut en bild av detta vackra träd åt mig. Ett träd fyllt av färg, ballonger, fjärilar, solrosor, hjärtan och livets frukter. Det får symbolisera mitt liv och det jag tycker om.

40-årskrisen då? Jag ska vara ärlig mot er som läser här, jag har inte varit en människa som har ålderskriser utan brukar se till att leva livet som jag önskar och fylla det med det som är viktigt för mig. Jag känner mig som min ålder men när främlingar eller bekanta gissar min ålder så drar de oftast av 5-10 år vilket så klart gör mig glad på ett sätt men egentligen inte är viktigt. Så när ålderskrisen slog mig i ansiktet för några veckor sen så var jag ärligt talat totalt oförberedd och så var nog några av mina vänner det också eftersom det inte är något som jag haft fokus på. Men min kris handlar inte så mycket om att jag känner mig gammal men kanske det som än så länge inte blivit i livet. Jämna år blir som milstolpar i livet ibland och det hände nu,

Jag trodde inte att jag skulle fylla fyrtio och fortfarande inte hittat stor kärlek att ha vid min sida.Att vara singel har jag inte problem med men det är klart jag längtar efter någon i vars ögon jag är speciell och som är lika speciell för mig. Jag trodde nog inte heller att jag skulle göra det utan barn. Men nu är det så och jag kan inget annat göra än att acceptera det och försöka att ha tillit till att livet ger mig det jag önskar. I övrigt har jag uppfyllt så många drömmar som att att bo utomlands, resa mycket, ha fantastiska vänner, bott i drömstäder, rest jorden runt, börjat lära känna mina äldre syskon och har ett spännande och utvecklande arbete som jag känner passar mig utmärkt och gör en skillnad i världen om så bara i det lilla. Det är jag oändligt tacksam över. Men jag tycker att man också måste få vara ledsen för det som inte blivit som jag önskade och jag känner att jag har mindre kontroll över. Så till nästa födelsedag önskar jag att jag har någon speciell i mitt liv. Fast dagen visade att jag har många speciella människor i mitt liv som är tacksam över att jag är en del av deras.

Tack till alla er, som delade min dag i någon form, via ett sms, en hälsning, en tanke, ett brev, en gåva eller på middagen. Livets dag får mig att inse att livets största gåva är kärlek och att finnas i varandras liv.

En prickig låda...

... fylld med stjärnstoft och stjärnströssel får jag av en vän tillsammans med den fina texten att jag är en stjärna. En prickig magisk ask fylld av glädje bara genom att den kan öppnas och man kan känna på stjärnorna.

Jag blir andlös, rörd och berörd. Ännu mer över hennes tanke om mig och stjärnorna vilken jag behåller i hjärtat för mig själv.En ovärderlig gåva på så många vis och framförallt att hon vill ge den till mig. Nu kan jag stjärnströssla världen och mig själv lite mer när jag helst önskar. Lämna en stjärna på platser jag tycker om eller till personer som behöver lite stjärnor, klä mitt köksbord i stjärnströssel en grå tisdag och fylla på nya stjärnor när strösslet är slut. När ni har en grå dag och känner er grå, så påminn er själva om att ni är alla gjorda av stjärnstoft och är stjärnornas barnbarn.

Underbarling...

... läser jag att någon skrivit i en kommentar till en vän.

Underbarling. Vilket underbart ord, en darling som är underbar. Det snor jag direkt utan tveksamhet. Alla dessa ordlekar som fångar mig. Alla dessa underbarlingar som finns i mitt liv och som gör mig rik. Inte i pengar men i livsvärdet. Jag önskar alla en riktigt god vän att lita på, det är den största av gåvor i juletid. Någon som valt att vara i ens liv för att de vill och som jag väljer att dela smått och stort med för att jag vill. Det är större än alla jordens julklappar.

Jag möter så många ensamma och det är något som går rakt in i hjärtat. Deras högsta önskan är ibland att finna en vän att dela sina tankar och lediga stunder med. Så i juletid om jag fick önska något så är det att 2014 blir ett år där de som behöver riktigt fina vänner finner just det. Det glädjer mig att det finns fina människor som ägnar så mycket kärlek, tid och omsorg att göra en bättre jul med sin medmänsklighet för de som är ensamma, utan pengar och utan hopp. Som alla de som anordnar alternativa jular eller gör andra goda saker i juletid. Tidningen metro uppmärksammar varje dag fram till jul olika julhjältar. Det tror jag på.  För det är medmänsklighet och inte motmänsklighet som stärker ett samhälle.

Ge från hjärtat om så bara med ett leende eller
ett snällt ord. Omtanke kan värma mer än
den varmaste halsduk. 

När man kommer hem från vissa resor..

.. är man för alltid lite förändrad.

Min flytt till Spanien som 19-åring är en sådan, min jorden-runt-resa och resan till Hawaii är också resor som förändrat mig. Min senaste resa var kort i antalet dagar och var bara inom Sveriges land men den förändrade mig och gav svar på frågor jag glömt att jag ställt. En dag kanske jag berättar om den på bloggen. Fram tills dess sparar jag minnet av den i hjärtat. 

På en klippa vid havet landade jag sista dagen av resan med bästa vännen i utkanten av vackraste Göteborg. Vi sjöng ihop i bilen och jublade åt Pippihus längs med vägen. Vi drabbas av skrattanfall som ekar över Slottskogsträd, havsytor och taknockar utanför hennes kök. Vi samtalar om vår vänskap, våra drömmar och lyckan i att ses om så bara för ett dygn. Jag återvänder till Stockholm när lördagen närmar sig sitt slut med minnen från tre olika städer. 

Idag promenerar jag på Djurgårdsland och vilar under ett träd i Rosendahls trädgård samtidigt som jag lyssnar på sommarpratare. En stund senare sitter jag i mitt klätterträd och pratar i telefon med vännen som gifter sig med kärleken på lördag. Sen möter jag min dansande vän och fikar i Hermans trädgård för att sedan vandra på söder i solens sken. 

Mitt liv är fullt av så fina människor och de är de som följer mig på livsresan i såväl regn som solsken. Vissa har varit med mig hela livet, några har jag själv funnit längs med vägen och andra är ännu inte funna. Men när solen sänker sig över Svedmyras taknockar så minns jag de människor jag mött och det jag varit med om under de senaste dagarna med värme. De kommer jag bära med mig resten av livet. 

Den varma sommarkvällen.. .

.. som följer den soliga dagen värmer oss där vi vandrar mot dans.

En vacker midsommarafton i ett idylliskt kolonistugeområde har fått mig att slappna av och njuta med alla sinnen. Det doftar av blomster, örter och nylagad mat. Skratt och sång ekar mellan stugorna. I gästvänlighet bjöds jag in till denna plats, med tacksamhet är jag där.

Med bästa vännen vid min sida och en annan vän vars bröllop i hennes hemland jag också närvarat på vandrar vi sida vid sida på väg mot dans. Vi skrattar, pratar och har så roligt tillsammans. I enkelhet blir det en vacker dag, kväll och natt. Med vänner är enkla nöjen de mest fantastiska. I vackra miljöer så blomströsslar jag livets stig och har nära till min innersta kärna. När midsommardagen gryr så sover jag gott men fylld av energi.

Let us be grateful to the people who makes us happy,

.. they are the charming gardeners who make our souls blossom ― Marcel Proust

När citatet kommer i min väg så tänker jag att så är det ju. Själens trädgårdsmästare som hjälper oss att blomma. Att vara tacksam för de som gör oss lyckliga och därmed skänker själsträdgården näring. 

Jag tror att de flesta av de som får min själ att blomma vet om det och att jag uttrycker min tacksamhet ofta både direkt till dem och i tanken. Jag är lyckligt lottad med oerhört fina människor i mitt liv.  Men det finns ju också andra lyckospridare som vi kanske bara möter för en kort stund eller som inte vet hur väl de hjälper oss med vår blomning i livet. Som en dansledare som ger av sin glädje, dansenergi och lekfullhet på ett sätt som gör mig glad. Det kan vara en komplimang från en okänd medmänniska eller någon som får mig att skratta när de bjuder på sig själv. Det kan vara ett blogginlägg som fyller mig med insikt, inspiration, hopp eller tillit. Eller en kommentar från någon av er härliga läsare som gör mig glad i hela kroppen.

Tacksamhet, ett av de vackraste och viktigaste orden jag vet. Studier visar att tacksamma människor är lyckligare men också att det går att träna upp sin tacksamhet. Det har jag gjort och mitt liv är så mycket rikare tack vare det. Ett enkelt, gratis och härligt recept på att göra ditt liv lite lyckligare med andra ord.

Idag så blev jag så oerhört tacksam mot finaste Tove som jag brukar dansa med men som idag ville prova boxning med mig. Hon är en genuint fin människa som sprider mycket glädje och värme kring sig och framförallt bakglädje. Idag tog hon med en alldeles underbar bit pekannötspaj som jag fick med mig hem. Det är sannerligen balsam för själen, att äta något som någon bakat med kärlek. Jag är övertygad om att hon kommer att nå sin dröm om att livnära sig på bakning. Det var längesen jag smakade något så gott. Hennes blogg med härliga bakrecept finner ni HÄR.

I livets trädgård så vårdar jag ömt det jag vill men att ha fina trädgårdsmästare som hjälper mig på vägen gör att helt plötsligt finner jag blommor jag inte visste fanns. Där knaprar jag på smaskiga pajer och drömmer cirkusdrömmar medan körsbärsträd blommar. Jag vattnar mina dagar med tacksamhet och låter stjärnströssla drömmar såväl om natten som i dagsljus. Var rädd om era trädgårdsmästare så blomstrar livet ännu mer.

Den magiska pajen som fick avsluta min dag.
(Bilden är lånad från Toves blogg)

Idag finns det magiska i de små små stunderna..

... som en kraftfull fråga! Ett sms, en god latte macchiato, att du har 2 barnbarn som undrar iaf det ena hur du hittade delfinerna!!! En magisk fredag döljer sig som iskristaller som gnistrar i sol ljuset , så koppla på framgångs vingarna och möt livet leende!

Det här mailet dimper in i min inkorg tidigt på fredagsmorgonen. Min vän K som peppar, påminner och delar många av mina tankar om livet.  Denna magiska fredag bjöd på 3 spännande coachingsessioner, en spontanfika hos Orkanlia när jag skulle kolla på kjoltyg, en utmaning som gjorde att jag tillsammans med två andra dansälskare klev fram och dansade inför alla deltagare på danspasset efter förfrågan från ledaren och ett intressant spontanmöte med en kvinna som hade mycket klokheter från livet att bjuda på.

Men visst har vännen rätt, för det är i ögonblicket och hänförelsen av vardagsmagin det händer stora saker. För ett tag sedan så hamnade jag och en vän i ett samtal om konsten att hänföras över små saker. Jag kan förundras, förälskas och hänföras av små och stora saker som bara fångar hela mig och det har jag sett som en gåva. Men konsten att hänföras ger utöver stundens närvarande lycka också en biologisk lyckoboost som förändrar hjärnan. 

I hänförelsen, tacksamheten och glädjens tecken så vandrar jag i livet på isiga vägar men med blicken mot stjärnhimlen. Ser du stjärnan i det blå? Allt du önskar kan du få.

Friends are family..

.. you choose.

Finfina vänner, väl valda från olika delar av livet som kommer med kloka ord när man behöver. Jag tror verkligen på att lyssna till sin egen visdom. Det är då man hamnar där man själv vill. Men samtidigt så behöver man ibland andras visdom för att upptäcka sin egen, om man är på fel spår eller för att byta perspektiv.

I en av mina favoritböcker "Vägar till visdom" av underbare Stefan Einhorn så lyfter han upp just att man i vissa frågor behöver ta del av andras visdom men att man ska vara noga med vem man rådfrågar i vilket ämne och utifrån vem personen är och vilka värderingar den bär. Sen får man själv välja vad man lyssnar till och det som ger en resonans i ens inre. De senaste dagarna har det blivit väldigt tydligt för mig.

Mina vänner tänker inte alltid som jag och det är intressant hur de ibland ser det jag inte ser fastän jag har något framför ögonen.  När de belyser den facetten av det jag funderar över så blir det väldigt tydligt. De bidrar med sin livserfarenhet och vad de ser. Sen lyssnar jag på det som jag behöver och gör det till mitt. Jag är ju den som ska fatta besluten och tänka vidare i livets tanketrådar men med vänners perspektiv, stöd och tankar så kommer man långt på färden.

Ibland behöver man någon som pekar ut en detalj eller helhet man annars missat. För beroende ur vilken synvinkel och vilket synsätt man har så kan man finna olika sanningar. Lita på din egen men välj när du lyssnar på andras.

Det är som att vandra i en julkalender..

... så mysigt är det säger bästa vännen där vi vandrar under stjärnorna i Gamla stan.Strax efter börjar skira snöflingor dala ner över oss där vi vandrar i livet.

Finaste vännen är på besök från Dalarna och vi har två härliga dagar ihop. Vi fyller livets kalender med sköna stunder, skratt, god mat och promenader genom den vackra staden. En vän som känt mig länge, som pekar ut självklarheter som jag tappat bort men som också är ärlig och kärleksfull i sina råd. Som famnar mig i sin omtanke och där vi stundtals skrattar så vi nästan trillar ihop.

Mötet fyller mig med energi, det fyller mig med hopp och det fyller mig med styrka. Vi har stått vid varandras sida som musketörer och gått igenom såväl glädjedagar som sorgedagar. Stockholm blir tomt när hon kliver på tåget men egentligen så finns hon ju alltid där, bara lite längre bort än jag önskar. I tanken besöker jag henne ofta.