Hur mår din pojkvän?

Han är inte min pojkvän längre, han är min man svarar min indiska vän via chatten.

Hon som just har tagit sitt livs modigaste beslut och med mycket sorg flytt från sin familj till sin pojkvän för att slippa bli bortgift. Kastsystemet som fortfarande präglar delar av Indien gör att hennes familj vill att hon gifter sig med någon ur sin egen kast, han är av en högre kast men hans familj ser inga hinder. De har känt varandra i över 5 år men inte kunnat leva tillsammans, de är över ett år sedan de träffades senast eftersom han bor i en annan del av Indien. En del där hon nu ska flytta in hos hans familj.

Men det är inget enkelt beslut, hon älskar sin familj och vet att de troligen kommer vända henne ryggen för hon har vanärat familjen genom att göra så. Hon älskar dem men fick lov att välja för sin egen del. Vilken styrka. Så hon är lycklig och olycklig på samma gång och jag hoppas att jag vore närmre och kunde ge henne en kram och bara lyssna på henne. Men hon finns där på andra sidan världen och jag finns här.

Det är svårt för mig att förstå hur föräldrar som själva inte är nöjda med sitt äktenskap och att de blev bortgifta fortsätter att följa traditionen och tvinga på det på sina barn. Men jag möter även andra som tänker nytt och säger att så ska inte mina barn behöva ha det, de ska gå i skolan och de ska inte behöva gifta sig och leva med någon de inte känner.

Jag vet inte om min vän kommer att bli lycklig i sitt äktenskap även om jag önskar det av hela mitt hjärta. Men jag vet att hon skulle blivit olycklig om hon stannat och levt ett liv hon inte själv valt. Människors styrka och mod, det som aldrig slutar fascinera, inspirera och lära mig. Det skapar en ödmjukhet inför livet men även en känsla av växtkraft, stillhet och lugn.

Det vilar vår under solen...

... när takdropp och porlande vatten blir ljudet som fyller dagarna.

När jag kliver på tåget i Gällivare under måndagseftermiddagen skiner solen från klarblå himmel och det har varit en vacker dag. Imorse kl 6,30 klev jag av tåget efter att ha sovit gott i överslaf och två timmar senare var jag på jobbet efter en sväng hemma. Två världar, så nära varandra i hjärtat trots milen som skiljer dem åt.

Det är så lyxigt och underbart att få några dagar med några av de finaste personer jag vet, mina morföräldrar. I deras hem känner jag mig hemma i och jag tycker om det lugna tempot där jag samlar kraft. De lär mig saker om livet hela tiden fastän de själva kanske inte vet det.

Tycker det är underbart när morfar med engelskalexikonet i högsta hugg läser artikeln om vårt arbete i en rappot från Nordiskt Välfärdscenter gett ut. Jahaaa, är det här vad du arbetar med? Det trodde jag inte. Underbart på så många vis. Mormors underfundiga humor, hennes minne som överträffar det mesta och hennes fantastiska mat gör mig glad på så många vis. Ett recept får följa med mig hem tillsammans med pitepalt och Jokkmokkskorv. Lite lapplandsmaker som vilar i frysen och som jag kan plocka fram när jag vill precis som minnena från en skön påsk i norr. 

Att sätta en intention för dagen....

.. varje morgon bestämde jag mig för idag. Att bestämma vad jag vill ha in i dagen och påminna mig om det. Jag gör det på prov, så får vi se hur länge det varar.

Bara för att man arbetar med personlig utveckling är det inte så att man inte snubblar på sina fötter ibland eller går vilse i dimman. Men så noterar jag en tankeslinga som inte gagnar mig och målar den i färg. Ibland behöver man liksom måla om tankarna när de fastnat i grått. Jag behöver påminna mig om att det går att skapa regnbågar som är gömda för ögat och att växtkraft kommer i så många oväntade färger och former. Vissa dagar är det dags att plocka ut garderobens färggladaste klänning, möta sin blick i spegeln och visa världen sina färger.

Men om det blivit helgrått då och man inte hittar sin färgpalett? Då tror jag på att försöka hitta tillbaka till det man tror på eller vill tro på via böcker, vänner och att befinna sig på platser som ger energi och göra det man brukar tycka om även om man inte är motiverad just nu. Jag tror på att involvera tanke, känsla, handling och andlighet. Att se sig själv ur alla vinklar och ibland kanske man behöver gå i terapi för att finna färgen igen.

Alla vägar mot regnbågar kan vara värda att pröva i drömmars land. Om man hamnat i det gråmulna kan det ibland handla om att börja gå i en annan riktning för att byta landskap eller att måla det landskap som redan är. Jag tror mina intentioner stöttar mig i det oavsett om dagen redan är i färg eller behöver färgen. För jag virvlar lätt iväg och då kan det ankra mig eller lyfta mig beroende på vad jag behöver. För det är inte alltid jag behöver samma saker och jag tror på att finna sina egna färger i livets palett.

Stjärnefall över vintervila..

... samtidigt som vårdoftens milda bris som smeker min kind.

Här ligger vintern kvar men våren knackar på dörren och låter takdropp och vårsol värma. Vårvinter. Kontrastrikt och vackert. Jag tycker om ljudet av takdropp och nyvaket fågelkvitter. Där årstiderna inte glider över i varandra utan snarare möts i sina olikheter och varsamt ger vika. De får vara unika och ta lite tid.

Det är så mycket som inte får ta tid nu och tar det tid så fyller vi den med något annat. Jag gör det själv, i väntan på något så scrollar jag igenom olika websidor samtidigt som jag lyssnar på en podcast. Men mina tankar behöver lite mer frid för att få växa i nya banor. De behöver sin vintervila och de behöver få lyssna på takdropp, känna värmen av solen efter vinter och upptäcka sin bortglömda sång. Så jag passar på nu när vardagen känns långt borta och tempot är lugnt, att lägga ifrån mig telefonen och inte alltid bära den med mig.

Är du en drömmare frågar någon? Ja, av stora mått ibland och ibland för realistisk i andra fall. En drömmare som ibland är lite uppe i det blå och har svårt att ha fötterna på jorden. Men jag gillar den sidan av mig, min lekfulla fantasisida. Den behöver också tanklös tid för att få skapa sin plats i rummet och inte fastna i begränsad drömtid. Men ibland behöver drömmaren landa för att ta nästa steg i livet och även för att manifestera det som krävs för att göra livet till det jag vill att det ska vara. Då är yogan, dansen, promenaderna, tanketid och samtal det som fäster rottrådar i drömmars träd. I drömmars träd vill jag klättra året om.  

Det är en saga för god för att vara sann..

.. när en av mina vänner bakar en tårta till en födelsedagsmiddag. Det är den finaste, mest sagolika tårta jag har sett. Hennes skaparförmåga med sina händer gör mig andlös, glad och fylld med en känsla av att allt är möjligt.

Vackra skapelser öppnar upp mitt inre rum och jag kan verkligen hänföras fullt ut. Det gör jag ännu, bara genom att betrakta denna vackra tårta och veta att den gula rosen landade mjukt i min mage och skapar sin egen växtkraft och magi där. Det skapar glitter av regnbågsfärgade tårtor med rosor på som växer inom mig än. Det förgängliga som regnbågar, handformade rosor och en kväll med vänner kan tyckas förgängligt men vilka vackra frön som sås i själens inre trädgård. De ligger nu därinne och gror och väntar på att få blomma ut i nya växtkraft, tankar och vackra stunder.

Så nalkas påsk..

... denna helg som är en av våra högtider som för mig är förknippad med minst måsten, borden och förväntningar. Lite påskägg och påskmat och sen kan man tillbringa det precis som man vill. Lediga dagar och lättja tänker jag blir årets tema.

Igår stod jag på en överfull perrong i Stockholm fylld av påskfirare och medpackade skidutrustningar. Jag bröt av mot dem med en nedpackad yogamatta i en indisk väska med chakrasymboler på. Det säger något om hur livet har förändrats, att den följer med på färden. Det är kanske inte en flygande matta men den kan skapa nya platser inom mig och ta mig ut på inre resor och andra magiska utflykter. Den är ett stöd för mig att möta min kropp och dess dagsform och egenheter där just jag är. När jag kliver av tåget 16 timmar senare så är det frisk luft och morföräldrars kärlek som möter mig.

Vi tittar igenom gamla bilder och jag finner ett foto från en påsk för längesen. I gammelfarmor Signes kök och med pedagogiska mamman vid min sida och en kyckling i min famn. På bilden så ser jag kanske inte så glad ut men jag har alltid älskat att vara här. Gällivare, en hemort men som alltid involverar en resa men som jag alltid bär inom mig. Naturen som är så annorlunda här och där jag liksom hör hemma fastän jag inte känner så många. Jag andas in och andas ut och njuter av att vara här, det är precis det jag behöver. Att pausa vardagen för en stund men samtidigt hamna i en vardag som också är min på ett annat sätt.

Glader påsk alla fina därute. Hoppas ni njuter påsken precis som ni önskar.

När kvällens sidenmatta täcke gnistrar av stjärnor och månens glans..

... målar skuggorna egna mönster över väggar färg.


Trädets grenar klättrar över väggen och skapar sitt eget konstverk där i stunden. I nuet vilar skönheten och om mörkret inte fanns hade inte ljuset kunna skapa just den skönheten. Det är många som längtar efter ljuset men det finns vacker vilsamhet i mörkret på sitt vis. Jag behöver dem båda.


Fåglars sång kantar min morgonpromenad och sjunger ett löfte om vår och kortare nätter som kommer. Vårt ljus som kommer och tar över dygnet för ett tag. Det doftar vår i luften och snart spirar den med all sin kraft. Men när jag vandrar hem i mörkret och andas kylslagen luft känns det särdeles vackert med det krispiga och tysta. Allt har sin skönhet.

Det finns platser man inte trodde fanns..

.... som regnbågsbergen i Peru som jag finner bild på i mitt Facebooksflöde och dit jag verkligen vill åka. Jag vill se berg som ser ut som något från sagornas land.


Är det på riktigt frågar många av mina vänner. Enligt en sökning på nätet visar att det är så. Det finns arrangörer som ordnar med guide även om det är på hög höjd och inte den enklaste vandringen men den vill jag göra. Den finns numera på min bucketlist som jag påbörjade förra veckan. En bucketlist som omfattar praktik på cirkus, jobba volontärt med delfiner och elefanter, en mängd danser, resor och sen en del drömmar som jag sparar för mig.  En drömlista på det som jag vill göra, uppleva och sträva emot. Det känns bra att nedteckna den.


Naturen och livet visar mig återigen att skönheten får mig att tappa andan och drömma igen och igen. Det finns ständigt nya saker att upptäcka, platser att vandra på och tankar att tänka. Idag tänker jag i regnbågens färgskala och på avlägsna platser.

Morgonhimlen får mig att tappa andan på min väg till gymmet..

...den skiftar i rosa, lila och ljusblåa nyanser. Det är så vackert och jag önskar det gick att fånga från tunnelbanan men vissa saker fångar man inte utan får njuta när de varar.

När jag tränat klart och är på väg till jobbet så inser jag att himlen täcks av gråa moln och då tänker jag att de som kliver upp nu vaknar upp till en grå dag medan jag väcktes av rosa himlar som lyfte molnen innan de la sitt täcke. Ibland ser man stunden utifrån där man är just nu och minns kanske inte hur snabbt det kan skifta.

Även om jag skulle vilja fånga alla vackra himlar med min blick så är detta inte möjligt utan jag får njuta det jag ser. Jag tänker att det är ingen ide att jaga de rosa himlarna men att minnas att de kan nyss ha skymtat förbi när himlen är grå och att en grå himmel inte varar för evigt.