Det vilar vår under solen...

... när takdropp och porlande vatten blir ljudet som fyller dagarna.

När jag kliver på tåget i Gällivare under måndagseftermiddagen skiner solen från klarblå himmel och det har varit en vacker dag. Imorse kl 6,30 klev jag av tåget efter att ha sovit gott i överslaf och två timmar senare var jag på jobbet efter en sväng hemma. Två världar, så nära varandra i hjärtat trots milen som skiljer dem åt.

Det är så lyxigt och underbart att få några dagar med några av de finaste personer jag vet, mina morföräldrar. I deras hem känner jag mig hemma i och jag tycker om det lugna tempot där jag samlar kraft. De lär mig saker om livet hela tiden fastän de själva kanske inte vet det.

Tycker det är underbart när morfar med engelskalexikonet i högsta hugg läser artikeln om vårt arbete i en rappot från Nordiskt Välfärdscenter gett ut. Jahaaa, är det här vad du arbetar med? Det trodde jag inte. Underbart på så många vis. Mormors underfundiga humor, hennes minne som överträffar det mesta och hennes fantastiska mat gör mig glad på så många vis. Ett recept får följa med mig hem tillsammans med pitepalt och Jokkmokkskorv. Lite lapplandsmaker som vilar i frysen och som jag kan plocka fram när jag vill precis som minnena från en skön påsk i norr. 

Stjärnefall över vintervila..

... samtidigt som vårdoftens milda bris som smeker min kind.

Här ligger vintern kvar men våren knackar på dörren och låter takdropp och vårsol värma. Vårvinter. Kontrastrikt och vackert. Jag tycker om ljudet av takdropp och nyvaket fågelkvitter. Där årstiderna inte glider över i varandra utan snarare möts i sina olikheter och varsamt ger vika. De får vara unika och ta lite tid.

Det är så mycket som inte får ta tid nu och tar det tid så fyller vi den med något annat. Jag gör det själv, i väntan på något så scrollar jag igenom olika websidor samtidigt som jag lyssnar på en podcast. Men mina tankar behöver lite mer frid för att få växa i nya banor. De behöver sin vintervila och de behöver få lyssna på takdropp, känna värmen av solen efter vinter och upptäcka sin bortglömda sång. Så jag passar på nu när vardagen känns långt borta och tempot är lugnt, att lägga ifrån mig telefonen och inte alltid bära den med mig.

Är du en drömmare frågar någon? Ja, av stora mått ibland och ibland för realistisk i andra fall. En drömmare som ibland är lite uppe i det blå och har svårt att ha fötterna på jorden. Men jag gillar den sidan av mig, min lekfulla fantasisida. Den behöver också tanklös tid för att få skapa sin plats i rummet och inte fastna i begränsad drömtid. Men ibland behöver drömmaren landa för att ta nästa steg i livet och även för att manifestera det som krävs för att göra livet till det jag vill att det ska vara. Då är yogan, dansen, promenaderna, tanketid och samtal det som fäster rottrådar i drömmars träd. I drömmars träd vill jag klättra året om.  

Så nalkas påsk..

... denna helg som är en av våra högtider som för mig är förknippad med minst måsten, borden och förväntningar. Lite påskägg och påskmat och sen kan man tillbringa det precis som man vill. Lediga dagar och lättja tänker jag blir årets tema.

Igår stod jag på en överfull perrong i Stockholm fylld av påskfirare och medpackade skidutrustningar. Jag bröt av mot dem med en nedpackad yogamatta i en indisk väska med chakrasymboler på. Det säger något om hur livet har förändrats, att den följer med på färden. Det är kanske inte en flygande matta men den kan skapa nya platser inom mig och ta mig ut på inre resor och andra magiska utflykter. Den är ett stöd för mig att möta min kropp och dess dagsform och egenheter där just jag är. När jag kliver av tåget 16 timmar senare så är det frisk luft och morföräldrars kärlek som möter mig.

Vi tittar igenom gamla bilder och jag finner ett foto från en påsk för längesen. I gammelfarmor Signes kök och med pedagogiska mamman vid min sida och en kyckling i min famn. På bilden så ser jag kanske inte så glad ut men jag har alltid älskat att vara här. Gällivare, en hemort men som alltid involverar en resa men som jag alltid bär inom mig. Naturen som är så annorlunda här och där jag liksom hör hemma fastän jag inte känner så många. Jag andas in och andas ut och njuter av att vara här, det är precis det jag behöver. Att pausa vardagen för en stund men samtidigt hamna i en vardag som också är min på ett annat sätt.

Glader påsk alla fina därute. Hoppas ni njuter påsken precis som ni önskar.

Det är som om det är..

... flera veckor sedan jag ingick i arbetslivet och ändå är det bara två sedan jag lämnade det.

Det har hänt så mycket och jag som trodde jag skulle blogga mer när jag blev tjänstledig har nästan bloggat mindre nu. Men skrivlusten börjar klia så smått i fingrarna och nu när saker börjar landa så kommer orden åter tror jag. Det här inlägget blir dock ett rent dagboksinlägg och ingen livsreflektion och det är för att jag själv ska minnas det som sker. Vissa av inläggen har mer den karaktären, att jag vill minnas stunder och ögonblick.

Min syster som bor i Umeå kom till mig förra lördagen för att umgås ett dygn och tillsammans gå på Momo eller kampen om tiden . Det är en historia som följt oss båda hela livet och är viktig för oss så det var fint att göra det tillsammans. Sen är min syster en klok person som jag lär mig mycket av så vi hade intressanta samtal under spöregn, sol och hemma i min lägenhet. Ett dygn som kändes betydligt längre med andra ord.

När min syster åkt hem så åker jag och min skaldjursälskande vän på skaldjurskryssning med Birka och åt dem ur huset båten. Jag som inte varit på kryssning på 20 år och nu är det den andra inom loppet av 3 månader,  men den här gången var det skaldjuren som lockade och vi blev inte besvikna utan vi åt oss mätta och mer därtill. Det var fantastiskt. Sen blev det en lugn kväll i hytten eftersom min vän var förkyld. Det var också mysigt. När jag klev av båten åkte jag och fixade mitt indiska visum, ett steg närmre ett av mina äventyr i höst.

I onsdags lämnade jag storstaden för en vecka och hamnade i mitt älskade Gällivare, den plats där mitt liv tog sin början och där mina fina morföräldrar bor. En hemplats som flera andra i Sverige. Sommarvärme slår emot mig när jag kliver av tåget och den har hållit i sig de senaste dagarna. Naturen och hösten är så skimrande vacker häruppe under Dundrets överseende.

I fredags var det varmaste platsen i Sverige just Gällivare som landade på 23 grader. Det var ljuvligt och jag är glad att jag packade med en somrigare klänning som jag trodde skulle bli oanvänd för annars vet jag inte vad jag skulle ha haft på mig. Jag och en vän jag lärt känna via bloggvärlden (men som inte bloggar längre) satt och fikade i tre timmar i centrala Gällivare. Det är några år sedan vi möttes men ändå är det som om man bara kan ta vid och att samtalen kan ske på så många olika nivåer. Det är smått fantastiskt, dessutom är det så varmt så vi väljer skuggan efter ett tag.. det är också fantastiskt på sitt vis med tanke på månaden. Bloggandet var en oväntad skattkista som öppnades när jag började skriva igen. Det upphör aldrig att fascinera mig hur de jag lärde känna via mitt skrivande har förändrat mitt liv. Jag känner mig glad och inspirerad när jag går ifrån vårt möte.

Det är så skönt att vara här, att slå ner på tempot en vecka och bara umgås med morföräldrar, äta gott, vara i vacker natur och kunna fokusera på studierna och få en överblick över vad som ska göras och när. Att ligga och läsa i solen ute på altanen och sen äta en sillunch i strålande sol utan mer måsten än vad man själv bestämmer sig för att lägga in i dagen. Jag har bestämt att helgen är helt studieledig så jag håller isär pluggdagar och fritid vilket känns viktigt. Så just nu slappas det i massor och det är alldeles underbart.  

(Jag är medveten om att bilderna är konstigt placerade i det här inlägget, det har med att den webläsare jag just nu har tillgång till inte är så kompatibelt med blogger)

I tomtars land..

... så finner jag frid, leklusta, inspiration, familjestunder och stunder av bara varande.

Det har varit sköna dagar och jag har njutit av att få umgås med familjen. Idag anländer min bror och sambo. Hon bär livets mirakel inom sig och jag är nog världens mest förväntansfulla faster. Jag blev så glad när jag fick beskedet så jag bara gick omkring och log i flera dagar. Det ska bli så härligt att få en ny familjemedlem.

Själv bär färden hemåt när stjärnhimlen lagt sig till vila över dagen. Tåget tar mig hem till Stockholm för en kort mellanlandning och ompackning av väskan inför London. Jag och två vänner ska fira nyår där och njuta vintagefest, afternoon the, Harry Potters värld och att bara vara på en annan plats. 2014 har varit ett intensivt år på många plan, det ska bli väldigt skönt att vända blad och öppna upp ett glittrande nytt 2015 med nya äventyr att uppleva.

Jag bär alltid med mig Gällivare, dess vackra natur, de människor som bor och bodde här inom mitt hjärta vart jag än är i världen men det känns alltid tråkigt att åka härifrån. Mina morföräldrar fattas mig i min vardag och min familj likaså eftersom majoriteten bor på annan ort. Valet att bo i Stockholm är mitt och även om jag just nu inte vill bosätta mig på nån annan av mina hemplatser än möjligtvis Göteborg så innebär det inte att jag ofta saknar dem. Men i hjärtat bor de alla och kommer så alltid att göra.

Hela dan snöar det....

... och glittrande flingor faller över Gällivare.

Snölycka byggs av unika stjärnor som singlar ner lägger sig över marken medan jag själv stannar inne och läser böcker som fångar mig och får mig att upptäcka nya världar. Norrskenet glittrade med sin kappa över julaftonskvällen i några minuter. Mönster växte fram och försvann för att lämna stjärnhimlen lysande i sin glans.

Det är många som talar om mörkret när jag nämner Lappland men jag skulle vilja prata om ljuset. Jag önskar många förstod hur mycket den glittrande snön skapar ljus i mörket. Jag önskar många fick uppleva hur himlen målas i rosa, lila och aprikos av solen även om den inte går upp över horisonten utan bara leker med sina strålar och skapar färger som man vill måla tavlor av.

Jag vandrar ut i snöfallet och njuter frisk luft och lekande flingor. Att pulsa genom nyfallen snö och göra en snöängel det är vinterglädje för nån som längtar snö under vintern. Jag vandrar på gator som jag mött så många gånger förr men där de jag möter ser mig som en främling. Det här är ett av mina hem men för mig har hemkänslan varit fast förankrad inombords och det finns flera platser runtom i världen som känns hemma för mig. Jag är inte en hemkär person på så sätt att jag måste vara hemma i min lägenhet mycket eller återvända till den plats jag växte upp. Men Gällivare är en del av mitt ursprung.

Jag vandrar förbi lägenheten där min gammelmormor Thuli bodde. Minns hur hon satt vid fönstret och hur jag som barn fick leka med lappdockan som jag tyckte var så fin och som nu är min. I hennes frys så fanns alltid GB-nougatglass som jag älskade. Sen vandrar jag förbi huset där gammelfarfar Helon och gammelfarmor Signe bodde. Jag minns hembakta drömmar som smälter i munnen och en pyttebibel i en ask i sovrummet som jag andäktigt bläddrade i. Jag kan höra Helons skrockande skratt och Signes ljusa röst.

När jag passerar deras bostäder tänker jag på dem med kärlek för den tid vi fick tillsammans och jag blir varm i hjärtat. Jag är tacksam över min fina familj med alla dessa varma människor som finns med mig oavsett om de är kvar i denna värld. De är mitt ljus på färden.

Snön vilar över träden...

... och lyser upp. Det är så vackert så det tar andan ur mig.

Jag har längtat snö sen November och jag är nog inte den enda. När jag la upp ovanstående bild är den en av mina mest gillade någonsin. Jag tycker om att ha fyra årstider, att se den ena glida över i den andra. Var årstid har sina styrkor och njutbarheter. Jag tycker om den utskällda vintern och att njuta ljuset från vit snö när dagen är kort. Det känns som att vandra i ett sagolandskap där de snötäckta träden är naturens egna konstverk som kan förändras i nästa ögonblick. Det gäller att njuta dem i stunden.

Snön skapar ett inre lugn inom mig, det tystar ljud och klär in allt i vitt. Många tror att Norrland innebär mörker men de glömmer snön, norrsken och klara kvällar där stjärnhimlen lyser upp så även om vintrarna är långa så är de inte så mörka som många tror. Det är vackert här men så är det också ett av mina landskap.

Jag har sedan barnsben älskat julen och gör det än. Att få umgås med familjen, ta tid till lättja och att bara vara i några dagar tillsammans blir så mycket värt när vi är utspridda över Sverige. Jag klär granen med min lillebror med de kulor som vi hängt upp så många gånger förr. Det doftar gran och ett måste i vårt familj är änglahår över ljusen, det är det som skapar det magiska skenet som får den att glimma till lite extra. 

Jag trodde det skulle ta tid att varva ner efter en intensiv höst både privat och på jobbet men jag kopplar av direkt när jag kommit hit. Jag tappar tiden, går in i närvaro och härvaro och njuter av varandet. Morfar kokar julkolan som också hör julen till. Det är gott att vara här i vinterland. Det är frid, återhämtning och vardagslycka på riktigt. 

Jag drar på min vätteluva..

.. och tar semester från vardag, arbete och Stockholm.

Jag far till snön, mormorföräldrarna och en av mina hemorter. När jag kliver av tåget i Gällivare så kommer jag hem i en mening även om jag nästan inte känner någon här. Jag passerar en skylt där det står "Öströms begravningsbyrå". Begravningsfirman har behållit vårt efternamn i firmanamnet även om det var länge sen vi sålde den och den inte är kvar i lokalen som var min lekplats när jag var liten. Själv minns jag barndomsminnen av att smyga ner och titta på alla kistorna som stod i källaren i mjuk belysning så att man skulle kunna göra ett val vilken kista man ville ha. På ovanvåningen fanns det lilla kontoret vägg i vägg med färghandeln.

Men den lokalen står tom idag. Den vars doft jag fortfarande förnimmer och där jag har lekt bland tapethyllor, dansat framför speglarna som gjorde så man såg hur hela rummet skulle se ut med en viss tapet men som blev min scen. Där jag klättrat inuti vaxdukställ för att sedan sitta däruppe och blicka ut över butiken. Än idag så blir jag lugn och glad när jag kliver in  en färghandel med alla dess dofter. Jag känner mig helt enkelt hemma i den miljön och kommer så alltid att göra. Men det känns lite sorgligt att det inte är någon affärsverksamhet där idag.

Det är skönt att komma hem men inte ha några måsten utan njuta möten, läsning, lösa korsord med mormor och vackra bland snötyngda träd i ett sagolandskap där livets saga tog sin början för min del. En intensiv höst har tagit ut sin rätt och jag behöver det här så himla mycket. Både att komma bort men även att komma hem. Att få umgås med större delen av familjen är också något ovanligt för mig då vi är utspridda över Sverige och det känns desto viktigare när vi möts. Det är det viktigaste med julen numera, att mötas och spendera tid ihop.

Men det fanns en spännande dörr jag bara gläntade på, ett "sliding doors" ögonblick som kanske hade lett till ett spännande samtal. En varm ung kvinna som satt i min kupé skulle till Jokkmokk, det var svindlande nära att jag frågade om hon kände min gudmor med familj men tänkte att jag låter det vara. Men jag konstaterade för mig själv att hon var en person med en sån oerhörd varm och öppen utstrålning som för mig kännetecknar många norrifrån och inte den ordkarghet som ofta beskrivs. Jag önskar henne god jul när hon kliver av i Murjek. Nu på eftermiddagen i en kommentar på instagram så skriver en av mammas barndomsvänner att hon just insett att jag delat kupe med hennes dotter. Världen är ibland sådär svindlande liten men det gäller att glänta lite mer på dörrarna för att inse det. Jag brukar alltid fråga om någon känner nån av de jag känner om det är en bekant ort, den här gången lät jag bli men jag inser att jag ska fortsätta göra det.

I livets väv kan oväntade möten öppna nya dörrar. Min vän Karo uppmärksammar  min blogg men framförallt att vi tillsammans har förmågan att göra skillnad i ett blogginlägg i "Sticka till små". Det är fint, att vi tillsammans är starka och att alla kan vara viktig för någon annan. Generositet, medmänsklighet och vänlighet skapar snöänglar som flyger högre  och längre än vi kan tänka oss. Forskning inom lyckopsykologi stödjer den liknelsen eftersom generositet, medmänsklighet och vänlighet smittar nämligen. Så gå ut och strössla världen med detta så får vi en vänligare värld tillbaka.

Jag kliver på tåget..

.. och lämnar en del av mitt hjärta och en stor portion av min kärlek i Gällivare.

För det är så jag tänker mig, att hjärtat är oändligt och att det blir större av delad kärlek. En bit av det finns alltid hos de som inte delar min vardag men alltid finns nära i tanken. Jag tar med mig minnen av en fin jul, glada skratt och vackra skyar men lämnar mormor och morfar på den plats där jag såg livets ljus första gången. En plats där jag känner mig hemma även om jag är en främling för de som bor där.

Min syster och jag får sällskap en bit på färden men sen är det jag och katten Marilyn som ensamma stiger av tåget i Stockholm kl 6,30 söndag morgon. Då har vi varit på väg sedan tretiden dagen  dessförinnan. En resa mellan två världar jag gjort många gånger.

Söndagens regn färgar himlen grå men i skenet av tända ljus så fikar och samtalar jag med en vän i timtal i en vrå av Gamla stan. Vi pratar drömmar, erfarenheter, livet, svårigheter och lättsamheter. Mina vänner blir mina stöttepelare i vardagen när större delen av familjen bor på annan ort.

Livets resa fortsätter och jag vet att även de jag inte träffar dagligen omfamnar mig i sin kärlek året om under en rosaskimrande himmel. Det känns tryggt.

Morfar och mormor sida vid sida på sin stig i livet.
(Bilden är tagen av min lillebror)

Att våga kliva ut ur bloggen..

.. och visa sig i verkliga livet är alltid lite pirrigt. Man vet inte vem man möter eller vem den andra personen har förväntat sig möta.

När jag möter Cloudberrie är jag därför lite nervös men samtidigt förväntansfull. Hennes blogg betyder mycket för mig, hon är en kamerakonstnär som fångar en av de platser som betyder mest för mig, nämligen Gällivare där jag är född. Hennes kärlek till snön, naturen, prickar och skidåkning har jag följt på avstånd men idag så fick vi en chans att utbyta tankar i verkliga livet. 

Tiden rinner iväg under vårt samtal och när jag kliver ut från cafet har mörkret fallit men i snöstjärnornas snöglitter under månens sken så vandrar jag hem och njuter av känslan av ett samtal man inte vill ska ta slut,en glädje i hjärtat från ett möte som jag kommer bära med mig länge med tankar att fortsätta väva in i livsväven. 

De verkliga skatterna i livet hittar man när man minst anar och mitt bloggande har verkligen berikat mitt liv på så många vis. På ett litet moln över hjortronens land så finner man en betraktare av livet. Det molnet vill jag kliva upp på och sitta där och dingla med benen och dricka the ur prickiga koppar tillsammans med Cloudberrie medan den rosafärgade himlen omfamnar oss i midnattsolens land. 

Jag vill fånga det rosa som himlen målat sig i..

... men kameran har svårt att hitta samma färg som spänner över mig där jag vandrar i det vackra vinterlandskapet.

Ljuset häruppe är svårt att beskriva dagar som denna, det är som att vandra i en tavla i ett sagolandskap. Som ett Narnia i älvors famn där snöblommor gnistrar på träden. Det talas ofta om mörkret när man nämner att man ska åka till Lappland men jag skulle vilja prata om ljuset. Om det rosa och skimrande, det glittrande och snön som tystar så att man hör sina egna tankar.

Varje dag är ju ett nytt blad i livet. Vad skriver ni på det? Jag väljer att skriva om skönheten istället för kylan, ibland går de ju hand i hand. Den rosa himlen är svår att fånga bildmässigt men upplevelsen omfamnar mig på precis samma sätt som lycka, glädje och frid kliver in i mitt hjärta och stjärnströsslar det likt ett tänt tomtebloss. Det gäller att stanna upp och uppleva det med öppet hjärta. Just idag lyckas jag med det.

I väntan på ett mötande malmtåg..

.. står tåget still i några minuter.

Över snötäckta granar som dignar av gnistrande snö som glimmar likt kristaller så har den rosa himlen väckt dagen. Små snöflingor bildar sina stjärnor på fönsterblecket och jag undrar om det stämmer att alla snöflingor är unika. Att ingen är den andra lik. De vilar framför mina ögon som små konstverk och jag kan inte låta bli att förundras. När tåget börjar rulla så virvlar de vidare. Jag bär med dem i minnet precis som bilden av den svarta korpen i en av granarnas topp, som en tavla målad i minnet.

Jag tycker om att resa med tåg. I landskapet som flyr förbi finner jag klokskap i omläsning av favoritboken Alkemisten, jag lyssnar på nerladdade seminarium och insuper skönheten utanför fönstret. På tåget finns tre andra familjemedlemmar och bara det gör färden gemytligare.

Det är en resa från stora staden till platsen där jag föddes som jag gjort så många gånger förr. Att kliva av tåget och komma hem samtidigt som man reser bort. I Gällivare bor alltid en del av mig, min historia och mina morföräldrar som jag bär nära hjärtat.

I tågtidningen Kupé hittar jag ett citat av Carl-Einar Häckner som jag tycker om. Snöflingor, fjärilar och lyckans nyckelpigor flyger i mitt inre och bygger rosa fluff och tillit till att livet bär. Jag öppnar snart mitt fönster mot 2013 men först ska jag njuta 2012 och dess sista dagar på samma plats där jag började livsäventyret och med stora delar av min familj vid min sida. Jag omfamnar snön, julglittret och vilsamma stunder inför nästa års äventyr som snart tar sin början. Men kom ihåg att slutet på något alltid är början på något nytt. 

Cloudberry...

.. betyder hjortron på engelska. Molnbär. Visst är det vackert när man tänker efter.

Cloudberrie är också en bloggare från Gällivare som jag följt i flera år. Idag överraskar hon mig med en julepresent som gör att jag blir så glad så jag gråter en skvätt. Både av glädje över oväntad generositet men även för att hon hittat något som jag letat efter.

Utan min vetskap har hon letat reda på min adress och klätt in ett paket i julskepnad som väcker glädje där det ligger bland fönsterkuvert på hallgolvet när jag kommer in från ett vintervitt Stockholm.

Men det är när jag öppnar det och finner en dvd jag blir andlös. Det är en julkonsert från Gällivare kyrka som är så vacker att den öppnar hela mitt hjärta och fyller mig med julkänslor. Det sjungs både på samiska och svenska. Fantastiska Sofia Jannok som jag tycker så mycket om är också med. Jag har velat ha denna dvd sen jag tittade på den hemma hos pedagogiska mamman som fått den i present av mina morföräldrar. Men när jag har letat vid besök i Gällivare så har den varit slut eftersom den är några år gammal.

Cloudberrie vet hur mycket jag tycker om den här konserten tack vare att jag nämnde den i en kommentar kring luciastämning. Jag vet inte hur hon lyckades få tag på den och hur hon fann tiden i julvimlet. Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet för denna gåva som jag kommer att vårda ömt och titta på i juletid varje år.

När jag får tag på Cloudberrie via mail så säger hon att hon ville ge den som tack för det jag ger henne via bloggvärlden och den vänskap som har växt fram där. Vi har aldrig lyckats träffas även om vi i efterhand har konstaterat att hon sett mig på stationen när jag lämnade Gällivare för 3 år sedan. En vacker dag hoppas jag vi gör det i verkligheten också.

I läsandet av Cloudberries blogg då jag ser alla fina bilder från Gällivare så längtar jag hem. För Gällivare är hemma. Jag är född där och mina morföräldrar bor där och jag har tillbringat så mycket tid där. Själv har jag inte bott där sedan jag var en mycket liten bebis. Jag har flera hemorter som är mina i hjärtat. Det är dels Gällivare, Leksand, Gammelstad (Luleå) som är min historia men även städerna Göteborg och Stockholm som jag själv valt.

I min introduktion skriver jag att jag bär min hemkänsla med mig men det innebär också att det alltid finns platser som saknas i mig och som jag besöker i tanken. Ibland fyller det mig med vemod. Jag är en nomad i livet och jag vet inte hur det blev så. Jag tror jag är född som en livsresenär med en viss rastlöshet, rotlöshet men samtidigt en känsla av frihet.

Tänk att någon i en annan del av landet som aldrig träffat mig har ett hjärta så stort att hon valde att skänka glädje som för mig inte kan mätas i ett ekonomiskt värde. Jag tror att vi alla kan välja om vi gör det här till en bättre eller sämre värld och jag tror att handlingar från hjärtat gör hela skillnaden.

När jag söker på nätet...

... så hittar jag följande rader om min morfars föräldrar ur en mans livsberättelse:

Helon och Signe Öström i Gällivare har också en särskild plats i mitt hjärta. De drev Öströms begravningsbyrå och där jobbade jag extra ibland. De var väldigt snälla människor. Jag var som en son i huset och hjälpte ofta till vid begravningar eller annat då de behövde hjälp.

Jag minns dem båda. Jag låg som nyfödd och sov inne på kontoret på samma begravningsbyrå (men i en annan lokal) och när jag blev äldre tassade jag andaktigt på tå mellan alla kistorna nere i källaren. Jag kan fortfarande höra deras röster om jag sluter ögonen. Jag kan höra Helons mullrande skratt och känna smaken av Signes kakor. Men raderna väckte inte bara minnen utan de påminde mig om att vi lever vidare genom kärleksfulla minnen. Så länge vi minns och älskar så är de ju levande i någon form.

Vi har alla möjligheten att påverka någons liv/dag/minut i en positiv riktning. Inte tror jag att min morfars föräldrar visste att det bemötande de gav mannen som i år fyllde 90 skulle göra att deras barnbarnsbarn finner dessa rader på internet massor av år senare. Vardagsmagi toppat med kärlek.

Enligt mormor och morfars kort...

.. så föddes jag en vacker vårdag i Gällivare av en helt underbar mamma.

Jag kommer faktiskt inte ihåg att jag nånsin har frågat varken dem eller mamma om hur vädret var den där marsdagen för dryga 36 år sedan. I år så var det lite blåsigt men fantastiskt vackert med sol från klarblå himmel och dagen bjöd på såväl på brunch, promenad, fika, dans och middag. Det var en fantastisk dag och tack för alla era gratulationer via bloggen.

Dansen var en utmaning då jag bytte till en högre nivå men som min mormor sa, du skriver ju jämt om att anta utmaningar på din blogg så det är bara att göra det. Ja, vad svarar man på det, hon har ju alldeles rätt. Det var faktiskt väldigt kul även om jag nog får träna lite innan nästa gång.

Tillsammans med kortet så skickade mormor med ett utdrag ur en artikel som trollband mig. Den handlade om vår familjehistoria och inleddes med min morfar och hans föräldrars historia. Jag är faktiskt så lyckligt lottad att jag minns dem eftersom jag är äldsta barnet. Jag kan fortfarande höra min gammelfarfars bullrande skratt och höra min gammelfarmors röst trots att det är många år sedan de dog. Jag kan fortfarande känna doften som fanns i deras hem om jag sluter ögonen.

Historien som berättas i artikeln har jag till stor del hört förut. Jag imponeras av gammelfarfars drivkraft och målsättningar när han som "oäkting" (verkligen ett ord jag ogillar) har bestämt sig för att bli affärsman och äga flera egna verksamheter vilket han också uppnår. Min gammelfarmor bemötande gentemot sörjande (då hon arbetade på begravningsbyrån vi ägde) beskrivs som vänligt och mjukt. Jag skrattar åt delen där det står om min gammelfarfars bilkörning med likbilen. Vad jag har hört körde han hellre än bra även om det inte står det uttryckligen.

Sen står det om branden. Eld har jag varit rädd för länge av just den orsaken, att min familj faktiskt hade kunnat brinna inne. Min mamma står inte omnämnd vid branden (hon var tre) så mormor har korrigerat och skrivit in hennes namn för hand. Rätt ska vara rätt.

Färghandeln (som låg på bottenplan) var oförsäkrad. Försäkringen hade just gått ut och skulle betalas om jag minns historien rättt så de förlorar allt, men min gammelfarfar ger sig inte utan bygger upp hela verksamheten igen. Samhället ställer upp med kläder och förnödenheter. Han lånar pengar och bygger upp verksamheten igen. Mormor som är den enda som har inkomst så hon försörjer 5 personer på sin lön.

I artikeln står det även omnämnt min morfars musikerbakgrund och hur han och hans vänner som 15-17 åringar hade spelningar. Då tänker jag på min musikaliske lillebror som även han har musiken som passion och drivkraft.

När jag läst hela artikeln flera gånger så tänker jag att jag älskar verkligen att höra livshistorier, min egen släkts fascinerar såklart mer än andra. Vad jag önskar att de som inte finns här längre hade fått nedteckna sina. Tänk om de funnits som böcker att läsa och begrunda. Vad drömde de om? Vad lärde de sig av livet? Vilka råd skulle de ge mig?

Jag önskar också att jag fick tala om för dem med hur mycket kärlek jag minns dem och att min gammelfarfar nog någonstans inspirerat mig med sin strävan och med sin målmedvetenhet och hur mycket jag än idag kan sakna min gammelfarmors småkakor och hennes skratt. Jag tänker då och då på dem (och även min gammelmormor) i min vardag så nånstans lever de ju ändå vidare.

Jag tror vi bär vår historia med oss och delar av vad vi har med oss är ett arv som vi själv väljer hur vi förvaltar. Om vi vill göra saker annorlunda eller på samma vis. Finns det värderingar som vi bär med oss som vi vill värna om eller ifrågasätta. En skriven text med delar av min historia blir en av de viktigare födelsedagspresenterna, ett tips från morfar ett annat men framförallt all den kärlek jag får från vänner och familj men även från er bloggare (varav de flesta jag inte ens träffat). Det gör mig rik på riktigt.

Liv i luckan - 7:e december 2008

Lucka nummer sju på andra advent
öppnas sakta på glänt
av tomten själv
som bor vid Vassara älv.

Vid foten av Dundret han bor
med sin lilla tomtemor
Han sprider julefrid
även utanför juletid.

Medlem i tomtarnas gille så klart han är
men arrangör för tomtarnas vinterspel är även en titel han bär.
Snart är hans brådaste tid
då han möter julen så blid.

Att jag känner tomten är det inte så många som vet
men det är ingen hemlighet.
Jag har känt honom längs hela livets stig
och nu presenterar jag honom för dig.

Snäll, hjälpsam och lugn är Dundertomtens person
så han motsvarar verkligen tomtetron.
I hans gömma du nu kan kliva in
och viska honom önskningen din.

/Liv i luckan

De vita viddernas reporter..

.. nämligen den ständigt kritiskt granskande bloggpiraten.

För er som inte träffat på mig tidigare eller vill läsa mina andra reportage så ta en titt i kolumnen där ni hittar min reportageserie som är mycket mer jordnära än drömmande Vida.Självklart så passade jag på att följa med till Gällivare för att kunna ge er en rättvisande bild. Nån måste ju hålla ställningarna.

Som en del av er minns så ville Vida i 10-årsåldern döpa sin lillebror efter sin kåldocka Hugo. Han bor i rosa rummet som det kallas och det passar ju med tanke på hårfärgen och eftersom Vida alltid bor där så har jag alltså kamperat med Hugo en hel vecka.Han är trevlig Hugo men inte ser han ut att vara över 24 vilket måste vara fallet eftersom hennes bror har hunnit fylla det. Färgerna matchar dock mina även om jag är något färgstarkare så vi trivdes bra ihop.

Vad gjorde vi då i Gällivare.. ja där har faktiskt Vida varit ganska rättvisande i sina inlägg. Vi tog det lugnt och umgicks med mommo och moffa som hon faktiskt kallade dem när hon var yngre. De är snälla och väldigt roliga i mina ögon. Precis som brorsan som inte blev uppkallad efter Hugo så kan morfar säga roliga saker som till exempel:
- Det är ju så tråkigt att måla, det är ju inget man vill hålla på med (samma man som alltså sålt färg i hela sitt liv men uppenbarligen aldrig gillat att måla).

Vida är som hon själv nämnde ganska blödig. Så när hon promenerar i Gällivare så är det mycket minnen från hennes barndom. Som när hon var liten och vild och lekte i hela morfars färghandel, klättrade högst upp i ställningen för vaxdukar och satt där med utsikt över hela butiken. Eller när hon dansade framför tapetspegeln (en spegel som man kunde se hur tapeterna såg ut i flera våder) och såg sig själv i alla möjliga versioner. Eller när hon klättrade upp och ner i tapethyllorna och satt sig däruppe och en kund frågar: Får du verkligen vara där och hon kaxigt svarar: Ja det får jag faktiskt för det är min morfar som äääääger den här butiken. Blygsamhet var inte riktigt hennes melodi när hon var liten den kom när hon blev äldre.

Och skylten som morfar själv varit med och designat och som har mååånga år på nacken sitter faktiskt kvar vid den gamla entren även om det inte är vår butik längre. Han gillade indianer så en sådan fick vara med. En indian i Gällivare kan inte varit en vanlig syn på den tiden. Tänk om hon tagit över butiken och hade stått där och sålt med ett coachande förhållningssätt.. då skulle det nog kunna låta så här:
- Hur känns det när du säger att du vill måla det rött? Hur motiverad är du till att ha just dom tapeterna? Om du tänker dig in när du har målat det limegrönt, vilken känsla får du då?

Vi ska nog vara tacksamma för att det inte blev så. Men roligt och förvirrande för kunderna hade det varit.

När vi kom tillbaka till Stockholm så var även det vintervitt och vackert enligt Vida. Väder för mig är ju inte så viktigt för mig eftersom jag alltid får åka i väskan och där är det varmt och mörkt oavsett årstid. I alla fall så är det även farligt med snö har jag hört då jag tjuvlyssnade på tunnelbanan på en engelsk dam med en innovativ frisyr i brunt som hade passat en vardagslik Dame Edna. Hon förklarade i fina ordalag för en herre att snön i Stockholm är farlig även om den är mjuk. Stockholm har tydligen flera dödsfall, inte nåt varje dag, men åtminstone flera i veckan tack vare snön eftersom det är en stor mängd personer som halkar på gatan och slår ihjäl sig eller får den i huvudet. Damen såg (trots frisyren) väldigt pålitlig ut så jag tror på det där oavsett om media uppenbarligen vill mörka det och även sjukhusen och trots att Vida bara skrattade bort det efteråt när hon pratade med skärmflygaren. Tur att man är mjuk och inte har några ben att bryta. Nu är snön borta så nu minskar dödsfallstatistiken relaterad till snön i Stockholm igen om man ska tro Dame Edna wannabeen.

Har även börjat spana på julklappar till Vida och då hittat den perfekta klappen som hon skulle hoppa upp och ner om hon fick (ja, hon är faktiskt så barnslig och ögonen tindrar när hon får överraskningar). Hon bara älskar Lady Thirtys design så nu när hon har en utlottning så passar jag på att vara med för att kunna överraska Vida med nåt från lilla mig. Finast enligt mig är bakelsen som jag känner att jag verkligen klickar med men hon skulle nog gilla örhängena och nyckelringen bäst. Om ni vill läsa mer om utlottningen så klicka här eller på bilden.

Nu är ju snön borta och lite tursamt är ju det eftersom Vida skämmer ut mig i tid och otid genom att göra snöänglar. Hon bryr sig inte det minsta om någon ser. Hörde även att hon försökte få med skärmflygaren på det men jag tror han är vettigare än så och låter bli. Jag fick ju lov att testa att göra en jag med men jag tyckte mest det var kallt. Passade på att ta en bild på min ängel dock så att jag visar att det jag berättar faktiskt är sant. Jag tror inte det finns nån liknande bild i hela bloggsfären så nu får ni bevittna världspremiären av en bloggpiratängel. Det ni!

Nu ska vi tydligen på julmarknad, gäller att haka på så man inte missar något!
Toddiloo!
/Bloggpiraten- The one and only

Att åka hem igen..

.. ger mig blandade känslor.

Det är alltid tråkigt att ta avsked av dom man tycker om och en plats som bor i ens hjärta som man inte kan besöka närhelst man vill eftersom avståndet är långt. Min Haglöfsryggsäck är fylld med norrländska läckerheter som jokkmokkskorv, hjortron, palt och torkad renfilé så jag tar med mig lite av Lappland hem och kärleken från mormor och morfar den följer mig ju vart jag än går. Likt min kärlek till dem och Gällivare är ständigt närvarande.

Snön yr även här idag (kortet togs igår) så vi har mest vistats inomhus och myst. Mycket julmust har konsumerats och mormors goda mat såklart. En skön lugn dag och mitt tåg går avgår på kvällen så jag får nästan hela dagen tillsammans med dem. Men jag behöver ju komma hem också. Inplanerade coachningar, saker som måste göras, skärmflygaren och mina vänner väntar i Stockholm tillsammans med mitt vardagsliv som jag verkligen trivs med (det är bara drömjobbet och pippihuset som fattas).

Den där ryggsäcken som jag nyss nämnde, gissa vem som packat den (apropå eget ansvar) ? Jo, morfar som är superbäst på att packa på så att allt går ner och inte bara åker runt i väskan (vilket nog mer är min specialitet). Nu ska jag passa på att njuta av de sista timmarna och gå ner och lösa korsord med mormor. Det är lycka för mig.

Snöfall och medaljregn...

.. bjuder helgen på här i vackra Gällivare. Jag blir rörd och berörd när jag ser tävlingarna på tv, man känner sig närmare bara av att veta att det handlar om kilometrar mellan soffan och de bilder som fyller tv-rutan. Magiskt.

Är du nostalgisk? Det är min vackra och omtänksamma mormor (blott 17 år på bilden) som ställer frågan när vi tar vår dagliga vinterpromenad. Ja, jag är nog en obotlig nostalgiker och som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är det lätt att bli nostalgisk på platser som man inte har sin vardag i längre. Så jag blir det när jag är här. Mitt arv, mina minnen och mina erfarenheter är ju en del av den jag är idag.

Men ibland så leker jag med tanken.. hur hade mitt liv blivit om min pedagogiska mamma inte hade lämnat Gällivare och jag hade växt upp här? Hur hade mitt liv varit om jag själv hade valt att stanna kvar i Leksand? Ja, det vet man ju aldrig men jag är väldigt nöjd med hur mitt liv ser ut idag och de beslut jag har fattat.

Jag har tagit med mig några ord jag hörde en gång: Du fattar dom beslut du kan utifrån var du befinner dig och vilka erfarenheter du har vid den tidpunkten, du kanske skulle fatta andra beslut idag men du gjorde då vad du tyckte var rätt. Med andra ord så försöker jag att verkligen tänka igenom mina beslut men när dom väl är fattade och genomförda så försöker jag att inte blicka tillbaka och ångra något utan att vandra vidare på livets stig och blicka framåt.

För vi kan inte ändra det förflutna men vi kan påverka nuet och framtiden. Så var snälla mot er själva för ni gör alla så gott ni kan och livet kommer inte med bruksanvisning så det gäller att pröva sig fram och se vad som fungerar. Nostalgin den bär jag dock med mig och ibland kommer den på besök precis som det tysta snöfallet som just nu dalar som små vita stjärnor från himlen.

Som ett slott av trä..

.. reser sig Fjällnäs och blickar ner över Gällivare. När jag var liten tyckte jag att det såg ut som ett slott (och det kallas även det) men det byggdes som ett pensionat år 1882 och har nyligen återöppnat som hotell. Det är vackert i sin snickarglädje och får mig att drömma om det där pippihuset som jag vill bo i en vacker dag.

Jag har i många år drömt om ett sekelskifteshus med minst ett torn. I tornet ska jag sitta och dricka mitt thé, läsa böcker och titta på stjärnorna, jag tror min själ skulle vara lycklig då. Det gäller att hålla drömmen levande även om sådana hus i Stockholmstrakten kostar en ganska stor slant. Men alla mina vänner tycker ett sånt hus passar mig. Å vem vet kanske bor det en liten Pippi inom mig som kikar fram ibland och gör precis som hon vill och inte bryr sig i konventioner och vad man borde. Hon är en ganska skön böna i mina ögon. För man ska ju göra det man tror på och tro på det man gör.