Höstlika äventyr...

... och vackra stunder. Förunderlighet och magiska under.

Det är något speciellt med det här trädet säger min stjärnströsslare när vi sitter där infångade i dess lövverk. När vi kom till trädet klättrade två barn och deras mamma där. Hon berättar för dem att deras pappa klättrat där som barn och också älskat det. Det är något med det där här trädet som gör att det bjuder in till att vara där. Det har sin egen närvaro och det är fler än jag som känner av den. Några har karvat in sina initialer i trädet men jag smeker det istället varsamt med handen.

Vi öppnar en flaska bubbel och utforskar andra världar genom att vandra i tänkta landskap. Min stjärnströsslare tecknar av trädet och jag njuter av att vila mot dess bastanta grenar. Trädet är till för alla men det är även det träd jag kallar för mitt, för det är inte som alla andra. Det börjar sakta släppa sina löv och ett av dem landar i mitt hår som en smekning, jag älskar dig också utbrister jag med blicken upp mot trädkronan.

Sommaren vill inte riktigt överlämna sig helt till hösten och krokusen blommar i en slänt. Solen värmer fortfarande dagarna och regnet uteblir, mitt solrosparaply får vänta på att fällas upp. Söndagsfika med naturen och landsbygden som kuliss avslutar en fin helg. Sinnesintrycken från en egenplockad bukett med ljuvlig doft känns som en sammanfattning av hur livet ser ut just nu, färgglatt, vackert, vildvuxet, brokigt, spretigt men alldeles, alldeles underbart.