Höstlika äventyr...

... och vackra stunder. Förunderlighet och magiska under.

Det är något speciellt med det här trädet säger min stjärnströsslare när vi sitter där infångade i dess lövverk. När vi kom till trädet klättrade två barn och deras mamma där. Hon berättar för dem att deras pappa klättrat där som barn och också älskat det. Det är något med det där här trädet som gör att det bjuder in till att vara där. Det har sin egen närvaro och det är fler än jag som känner av den. Några har karvat in sina initialer i trädet men jag smeker det istället varsamt med handen.

Vi öppnar en flaska bubbel och utforskar andra världar genom att vandra i tänkta landskap. Min stjärnströsslare tecknar av trädet och jag njuter av att vila mot dess bastanta grenar. Trädet är till för alla men det är även det träd jag kallar för mitt, för det är inte som alla andra. Det börjar sakta släppa sina löv och ett av dem landar i mitt hår som en smekning, jag älskar dig också utbrister jag med blicken upp mot trädkronan.

Sommaren vill inte riktigt överlämna sig helt till hösten och krokusen blommar i en slänt. Solen värmer fortfarande dagarna och regnet uteblir, mitt solrosparaply får vänta på att fällas upp. Söndagsfika med naturen och landsbygden som kuliss avslutar en fin helg. Sinnesintrycken från en egenplockad bukett med ljuvlig doft känns som en sammanfattning av hur livet ser ut just nu, färgglatt, vackert, vildvuxet, brokigt, spretigt men alldeles, alldeles underbart.

Människor är som glasmosaikfönster..

De glittrar och glänser i solen, men när mörkret faller syns skönheten bara om det lyser inifrån. (Elisabeth Kübler-Ross)

Ett sånt där citat som bara får mig att stanna upp och sluta andas. Jag har så många i mitt liv som lyser inifrån när det är mörkt och även lyser upp andras mörker så de kan finna sitt eget. Men sen också att få möta dem som tänder sitt inre ljus och ändrar sina liv och sitt förhållningssätt. Det är magiskt.

På det privata planet så umgås jag helst med de människor som får mig att tända mitt inre ljus och i vars närvaro våra mosaikfönster inte bara är målade glas. Det autentiska mötet och inte bara det ytliga. Den där inre gnistan som tänds när vi är i det vi är och som de vi är utan att enbart tänka på vem vi borde vara. Det är så vackert.

Så tänd ditt inre ljus och låt hela mosaikfönstret glittra genom natt och dag, många gånger så tror jag vi är mer rädda för att visa vår storhet eller det autentiska som gör oss unika och låter det inre ljuset skina upp världen.

Stjärnströsslare...

... blev ordet jag till sist valde att blogga om hos Frk Frida Fortissima när jag fick den fina frågan om jag ville gästblogga om mitt bästa ord.

Det var svårt att välja för en ordälskare som mig men nu blev det ordet stjärnströsslare eftersom det är bland det vackraste jag vet. Inlägget kan ni läsa HÄR.