Jag är lilla My såklart..

... berättar jag för stjärnströsslaren när vi pratar om muminfigurerna.

Nej, du är mer som snusmumriken svarar han och beskriver sen varför. Jag måste medge att jag nog faktiskt inte har så mycket koll på hur snusmumriken är men när han berättar och jag senare läser om honom förstår jag vad han menar.

Snusmumriken beskrivs bland annat såhär: Snusmumriken är en vänskaplig ensling och äventyrare som vandrar söderut när vintern kommer. Han kan inte alls leva ett lugnt liv utan befinner sig nästan hela tiden på resande fot, just för att upptäcka världen och finna äventyren. Han är samtidigt lugn, obekymrad och tycker om att fundera. Han sitter och reflekterar över sitt metspö vid vatten. Han kommer och går precis som han vill. Snusmumriken undersöker allt han påträffar med stor nyfikenhet och vänlighet. Han är en självständig person men han trivs i sällskap. På sina resor, då han helst vandrar ensam, får han se nya landskap och pröva sin fiskelycka. Snusmumriken tycker särskilt mycket om att vandra på natten, i synnerhet i månsken. När han kommer till ett nytt ställe frågar han aldrig vad det heter. Han njuter av själva resan dit.

Jag inser att stjärnströsslaren har banne mig rätt, jag är snusmumriken helt enkelt. Denna vinter är jag inte den som vandrar med min ryggsäck ut i världen men det dyker upp reseminnen från tidigare år i mitt facebookflöde som påminner om fantastiska resor och stunder.

För tre år sedan var jag på Hawaii i November och simmade med vilda delfiner och på en båttur togs denna bild. Jag har simmat totalt 6 gånger med delfiner ute till havs. Det är helt magiskt och var en livslång dröm som till sist gick i uppfyllelse när jag reste dit första gången. Lite visste jag då hur mycket Hawaii skulle fånga mitt hjärta och vad det skulle komma att betyda för mig. Det är en plats som är magisk och har sin egen energi. Vi hör ihop på något vis. Jag vet att dit kommer jag återvända.

Förra hösten hade jag tjänstledigt och studerade på distans, det var ett perfekt tillfälle att packa ryggsäcken för att besöka andra världar. Skimrande vackra Seychellerna blev första resmålet och det är nog är en av de vackraste platser jag har besökt. Ön Praslin med sina unika dubbelkokosnötter och sin värme både i klimat men framförallt hos människorna skapade härliga minnen i mig.

Stranden nedanför vår bungalow.

Efter Seychellerna var jag hemma en vecka innan ryggsäcken packades om för att besöka Varkala i Indien. Det var en resa som förändrade mig på många vis än jag kan förklara. I mötet med människorna, mig själv på flera plan, yogan och Indien skedde en transformation som jag fortfarande bär spår av.

Lite visste jag då att några av de gåvor jag köpte hem från Indien skulle hamna i stjärnströsslarens ägo. Lite visste jag att vi skulle tillbringat ett halvår tillsammans i November. När man har en stjärnströsslare vid sin sida tar äventyret en annan form. Men han har nog rätt, jag är en snusmumrik som behöver såväl äventyr som tid för reflektion. Just nu känns det som att träffa honom är nog ett av mitt livs största äventyr såhär långt, utan att man anar kan livet ta en oväntad riktning en vacker dag i maj.

Höstlika äventyr...

... och vackra stunder. Förunderlighet och magiska under.

Det är något speciellt med det här trädet säger min stjärnströsslare när vi sitter där infångade i dess lövverk. När vi kom till trädet klättrade två barn och deras mamma där. Hon berättar för dem att deras pappa klättrat där som barn och också älskat det. Det är något med det där här trädet som gör att det bjuder in till att vara där. Det har sin egen närvaro och det är fler än jag som känner av den. Några har karvat in sina initialer i trädet men jag smeker det istället varsamt med handen.

Vi öppnar en flaska bubbel och utforskar andra världar genom att vandra i tänkta landskap. Min stjärnströsslare tecknar av trädet och jag njuter av att vila mot dess bastanta grenar. Trädet är till för alla men det är även det träd jag kallar för mitt, för det är inte som alla andra. Det börjar sakta släppa sina löv och ett av dem landar i mitt hår som en smekning, jag älskar dig också utbrister jag med blicken upp mot trädkronan.

Sommaren vill inte riktigt överlämna sig helt till hösten och krokusen blommar i en slänt. Solen värmer fortfarande dagarna och regnet uteblir, mitt solrosparaply får vänta på att fällas upp. Söndagsfika med naturen och landsbygden som kuliss avslutar en fin helg. Sinnesintrycken från en egenplockad bukett med ljuvlig doft känns som en sammanfattning av hur livet ser ut just nu, färgglatt, vackert, vildvuxet, brokigt, spretigt men alldeles, alldeles underbart.

Min skarpsynta syster...

... finner en fyrklöver på vår promenad.

Jag är inte bra på att finna fyrklövrar utan får finna lyckan på annat sätt, min syster finner dem mest hela tiden. När eftermiddagen kommer vinkar jag och morfar av henne vid bussen. Nu far hon vidare ut i landet mot nya äventyr och andra upplevelser. Det har varit gott att ha henne här med hennes underfundiga tankar och hennes kreativitet. Hon hjälper mig enkelt att ändra en klänning jag köpt så nu kan blommor och fjärilar dansa med mig uti livet och sommaren.

Regnskurar och glittrande solsken avlöser varandra under dagarna. I droppar vilar regnbågar som stiger mot skyn när de värms upp av solens värme. Det är vackert på något vis och jag njuter av att naturen bjuder sin skönhet och variation. Jag är i det som är och njuter det som bjuds. Just nu bjuder livet på mycket.

Oavsett om det är regn eller sol tycker jag om att vistas vid min strand och ute på piren. Jag finner ett paraply som känns som ett cirkustält i sina färger. Det gör mig glad. Inom mig bor en cirkusprinsessa som fortfarande drömmer om att fara ut i världen i en egen vagn och upptäcka nya världar. Vad passar då bättre än att boka en resa till mitt älskade Barcelona för att återigen njuta Gaudís lekfulla och sinnrika arkitektur och njuta att återupptäcka staden igen. Älskar känslan av att ha nya äventyr framför mig samtidigt som jag njuter det vardagliga äventyret till fullo där jag är. På en strand. I ett regn. Nära de finaste av morföräldrar.

Jag vandrar...

... på ovandrade vägar, över berg och stränder. 

Jag hamnar i steget och närvaron. Jag drabbas av andlöshet inför naturens skönhet både i det otämjda och det sinnligt vackra. Mitt saltade hår lockar sig och låter inte tämjas, lite som mig själv kanske. Den fria själen leker tafatt i vindens virvlar och hoppar jämfota i regnet när himlen öppnar sig innan solens strålar skapar regnbågar och glitter. Själen har längtat och försökt påminna om att det måste vara dags snart att ta äventyret i handen. Nu är vi där. 

På höga höjders höjd vindlar gröna dalar under vår blick. Havet som lyser ikapp med himlen och där vitkalkade stränder på andra öar i Seychellerna kantar och skapar sin egen guldkant. Solen steker och över stock, sten, bäckar, rötter och på vindlande stigar vandrar vi mot stranden, den där som ska se ut som den i drömmens land. 

Det finns flera vägar att komma dit men vi tar den vackraste tror jag. Finner hus som ligger avlägset vackert men också otillgängligt. Sen efter en timmes vandring når vi vårt mål, Anse Lazio. Vacker som en dröm men ännu vackrare än det går att fånga. 

Jag låter vågor svepa in över mig. Bella, 3 år, skrattar högt när vi leker vid havets kant. Hon har utan att klaga vandrat med oss en timme i nästan 30 graders värme. För henne är det vardag, för mig är det kontrast. Seychellerna fångar mig.  Det är närvaro, möten och äventyr på samma gång. Det är vit sand under mina fötter och ett turkosfärgat hav som kittlar mina sinnen. Ett blodrött lövhjärta nedbäddat på stranden visar vägen. Hjärtats väg, den jag vill välja och väljer. 

Drömmen om äventyret..

... har nog funnits hos mig redan som liten även om jag inte förstod det då.

Jag har tidigare berättat om de cirkusdrömmar som bodde i mitt hjärta då jag skrev cirkusartist som svar på frågan vad jag ville bli när jag blev stor i de "Mina vänner böcker" man skrev i som liten.  Numera har jag insett att hela livet är ett äventyr att uppleva och att vardagsäventyr och nya bekantskaper kan finnas i varje dag. Man måste inte bo i en målad vagn, hänga med elefanter och njuta rosa sockervadd för att finna det (jag kan medge att min bild av cirkusen var väldigt rosaskimrande som drömmar sig bör).

Men i äventyret livet så kan oväntade dörrar öppna sig när man minst anar det, en sådan dörr ställdes på glänt för några veckor sedan då jag fick en möjlighet att få prövas till dansledare hos Friskis och Svettis utan att jag hade ansökt om det. En dörr som borde vart stängd eftersom de inte har så stort behov av dansledare just nu, men jag klev in genom den dörren och blev antagen. Så nu börjar ett nytt äventyr, att lära mig leda människor i dans och dansglädje. Min förhoppning är att alla som vill dansa ska göra det och känna glädjen, inte utvärdera sig själv utifrån en prestationsskala utan vara i steget. Vi kan alla vara dansare. Kom och dansa med mig!

Jag lyssnar regn..

... och dricker the.

Augustikvällars sköna krispighet är skirt och vackert. Sensommar i en vilande höst som bidar sin tid. Jag tycker om det förgängliga, det får mig mer varsam med det som är. Hösten är en smekning för sinnena, denna utskällda årstid som får lida i skarven mellan den av så många älskade sommaren och likväl den ovälkomna vintern. Själv älskar jag alla årstider, det är nästa något  man inte ska tala högt om i Sverigevärld. Men jag gör det. Allt har något vackert som jag uppskattar extra mycket och njuter när det är. Sensommar och höst är något alldeles särdeles vackert. 

Naturens konstverk faller i min väg. Jag stannar fascinerat upp och hänförs. I sin enkelhet är det oväntat vackert och jag blir som så många gånger uppslukad och förälskad av naturens kreation. Med glädje i hjärtat tar jag varsamt skönheten mellan mina fingrar och vandrar vidare mot de nya äventyr som väntar. 

Beslutet som grodde inom mig förra hösten slår snart ut i sin fulla blom och frihet. Jag har tre arbetsdagar kvar innan jag tar en time-out från arbetsliv och blir student igen. En student med väldigt mycket mer livserfarenhet än sist jag studerade. Jag köper ny kalender, letar fina pennor och lägger tusentals kronor på kurslitteratur med ett brett leende på mina läppar och i mitt hjärta. Jag köper till och med delar av kurslitteraturen till den kurs i kreativt skrivande jag inte kommit in på. Mina höstblommor handlar om kreativitet, reflektionstid, ny kunskap och mer frihet. Det känns som en ljuvlig tid snart tar sin början. En tid för mig. En nystart utan riktning och utan behovet att lämna något bakom mig. Jag pausar delar av mitt liv som jag kommer återvända till. 

Sörj inte de blommor vars skönhet klingar av ty dess frön väcker nya skönheter till liv i framtiden. Du vet aldrig vad det som sakta vissnar kan visa sig bära på för gåva. Det vackraste växer inom dig och när tiden är rätt och om du vårdar det väl så kommer det blomma och bära frukt året om. 

Jag älskar livet..

... och det påpekar jag lite då och då i olika sammanhang.


Det är olika hur den som hör det reagerar. En del reagerar med glädje men även tvivel och nästintill irritation och även en del avundsjuka har även mött mig. En del tycker att det är en naivitet i det eftersom livet inte alltid bjuder de härligaste dagar och vi alla har våra motgångar. Men jag älskar livet ändå, jag har helt enkelt en pågående kärleksaffär med det.


Men som med alla kärleksaffärer kan det även kantas av besvikelser, tuffa perioder och dagar när man känner att det gråa är starkare än det rosa. Som i alla relationer får man ibland kompromissa och finna lösningar i andra val än de man önskat sig. Min livssyn och att jag har valt att finna de små och stora glädjeämnena är en av de största skatterna som jag bär med mig. Att älska livet är ett synsätt och nämligen ett val för mig. Det är det jag har valt att välja, men även det man älskar kan bringa smärta men jag fyller det hellre med kärlek än låter bli.


Det är inte alltid rättvist i livet men vem har egentligen sagt att saker ska vara rättvisa och vart finns måttstocken för att mäta detta. Vad är egentligen rättvist i sammanhanget överhuvudtaget? Kan man ens använda det begreppet? I livets lotteri så vann jag vinsten att födas och i att stanna i ett land med hög standard och med stora möjligheter. Inte perfekt på något vis men en plats med mycket frihet. Men om jag inte kan uppskatta det och ta dem i handen eller om jag inte kan glädjas åt naturens skönhet i regnet istället för att ständigt leta solen så spelar det ju ingen roll. Jag ser ju vad jag ser och jag väljer ibland selektivt vad jag ser.


Dagligen möter jag dem som inte har haft eller har ett lätt liv men även de kämpar för att finna sin väg igenom det. Det finns så mycket styrka inom människor och de ritar om sina livskartor eller sin bild av sig själv genom att våga arbeta med det som är viktigt för dem för att finna det liv de önskar.


Jag har mina sorger och motgångar, men jag tar livet i hand och vänder mig till min familj och min självvalda familj (det vill säga mina närmsta vänner) för att få stöd i stunden. Utifrån att mitt liv inte har allt det innehåll i vardagen som jag önskat (i klarspråk är det en själsperson vid min sida) måste jag skapa det som blir bäst för mig.


Varför leva ett svenssonliv när det inte är något jag egentligen behöver göra just nu? Vad ska jag göra med all äventyrslusta och längtan efter lärande som växer inom mig? Det var de frågorna som låg till grund för beslutet att lämna arbetet för en termin och ägna den åt studier och resor. Det kittlar till i min maggrop av att veta att om dryga tre veckor så är det dags. Det känns alldeles underbart faktiskt.


Det är så kärleken till livet fördjupas, jag möter sorgen men slår bitterheten på fingrarna och reser mig och går vidare. I min riktning, på min väg och med en övertygelse om att jag kan finna glädjen i dagarna. Kanske inte i dem alla men även de sorgsnaste dagar har glimtar av glädje precis som de glada dagarna kan ha ett stråk av vemod som smeker mitt hjärta. Det är det som utgör livet.

Såpbubblorna stiger mot den svarta skyn..

... där månskäran hänger på sniskan. 

Havet slår in mot stranden nedanför strandpromenaden. Luften är varm och stjärnorna glittrar lekfullt ovanför såpbubblors färd. Det är en scen som tagen ur en sagobok eller en vacker film. 

Vid ett tillfälle fick jag frågan vad jag älskar med att resa och mitt svar blev till stor del sinnesbaserat. Att vakna mitt i natten och höra hur tystnaden bryts av alla de hundratals fåglar som sitter i det stora Banyanträdet mitt i Lahaina.  Det är doften av trädets blommor utanför vårt hotellrum på morgonen när solen börjar gå upp. 

Det är känslan av svart mjuk sand mellan mina fötter samtidigt som ljudet av havets vågor gör mig lugn. Varmt regn mot mitt ansikte när jag hänförs av Iao Valleys prunkande och storslagna skönhet som har såväl en brutal som vacker historia. Det är en så stor kontrast till de röda, vackra men ogästvänliga berg som tornar upp sig bara några kilometer bort. Där är det öken, här är det regnskog. Likt livet så lever kontrasterna sida vid sida. 

När jag klättrar upp i ett Banyanträd så samlar mina sinnen in synintryck, dofterna, känslan av len bark mot min hud. Jag känner tacksamhet, lekfullhet och trädklättrarlycka på en gång. 

Närvaro och härvaro. Det som vi alltid bär med oss men som jag ibland tappar i vardagen. I nyfikhetens resande så blir det lätt, jag vill fånga och minnas bilderna, doften, känslointryck och de annorlunda ljuden. Hänförelse över det vackra, annorlunda och ovanliga är lättare att uppnå i resandets utforskningsexpedition än i det vardagliga steget. Men det finns ju alltid där. Som Magnus, Brasse och Eva uttryckte det: HÄR har man alltid med sig. För mig handlar det om att minnas att bära det med närvaro, nyfikenhet, acceptans och tacksamhet. 

Kl är 3,30...

... och vi har just satt oss i taxin. 

Kl 6 går planet till Frankfurt, därefter flyger vi till Los Angeles och sen Maui. Vi flyger ett dygn men kommer fram samma datum. Tre veckor av äventyr och nya upplevelser.

Älskar resandet och närvaron i stunden. Att få tid att lyssna på egna tankar och få nya perspektiv. Jag blickar ut över den sovande staden som vilar i Oktobernatten. Taxin är snart framme vid terminal fem och äventyret kan börja.

 

Över en latte och en latte macciato..

.. virvlar samtalet i en soffa från Mio.

Jag och en härlig tjej som jag nyss lärt känna har slagit oss ner för en fika i en soffa på det nyöppnade Miovaruhuset mitt i stan. Att samtala om livets små och stora ämnen är något som jag aldrig tröttnar på. Att intensivt lyssna på någon annans livserfarenheter och tankar lär mig saker och gör mig inspirerad och i många fall även imponerad. Mina egna är jag ju alltför välbekant med och om jag inte hade möten i livet skulle jag inte växa som människa vilket jag finner nödvändigt.

Vänskap, livsval, begränsande föreställningar och att lämna platsen man växt upp på är några av de ämnen som avhandlas. Några av dem börjar slå ro som ett litet frö som nog mynnar ut i nya blogginlägg. Samtalet fortsätter på en stadspromenad och mina tankar löper vidare då jag lyssnar på sommarpratarna i min mp3 på väg hem.

Andras tankar och livsvägar slingrar sig kring mig i höstnatten under stjärnorna och jag är så oerhört tacksam för att jag är just här och just nu i mitt liv och på väg mot nya äventyr.