Jag får ett själsligt ledord..

..  inför det nya året från fantastiska Aryel.Ordet jag får inför året är klarsynthet.

Klarsynthet
Just nu ”ser” det lite luddigt ut runt dig. En fas som tjänar sitt syfte och ger dig möjligheterna att komma ut ur skuggorna av något som varit och som du nu lämnar bakom dig. Sen kommer det att klarna på flera plan.

Hon hade inte kunnat pricka mer rätt, det känns luddigt på vissa plan och jag vet att jag är på rätt väg men vissa saker är som höljda i dimma. Då känns det skönt att det kommer att komma klarhet ur det. I en tidigare konversation med Aryel fick jag frågan, vilka delar av dig används inte fullt ut just nu? Jag har funderat en del kring den frågan och funnit svaret till viss del, och resten kommer nog i klarheten. På måndag börjar ett nytt arbete. Oavsett klarhet ännu så är den finaste gåvan det här året mötet med världens finaste stjärnströsslare, det är magi när man minst anar.

2016 bjuder upp till sista dansen för året och jag önskar er det vackraste av nyår och att ni får allt det ni någonsin önskat under 2017. Vilket eller vilja ledord vill du ta med dig in i nya året? Vad vill du lämna bakom dig? 

Hemma igen...

.. och jag funderar vad det egentligen innebär att komma hem.

Är det att vara i lägenheten jag bor i? Staden jag älskar? Eller möta stjärnströsslaren i hans del av stan? Jag känner att jag bär min hemkänsla med mig och den inte är så beroende vart jag är eller vem jag träffar. Jag vet att det är annorlunda för dem som är hemkära men jag är mer av en nomad med flera hemplatser, jag känner mig hemma i Gällivare (där jag föddes), Häradsbygden (där jag växte upp), Göteborg (där jag bodde några år), Barcelona (som jag älskar) och Hawaii (som överrumplade mig).

Jag bär liksom hemkänslan med mig men är jag för mycket på språng så tappar jag den var jag än befinner mig i världen, jag behöver landa i tanken och platsen innan jag känner mig hemma. Detta innebär dock inte att jag känner mig hemma på alla platser även om jag landat i tanken. Det är något speciellt med platser och det är inte alltid man kan förutse vilka som ska fånga en.

Var känner du dig hemma? Vilken plats fångar dig? Vad väljer du att kalla hemma? Vilka platser ger dig energi?

Borde vi inte rigga en bandspelare..

.. frågar morfars kompis när morfar berättar historier från sin ungdom.

Underbara historier om när de vann AT-jazzen som unga okända musiker från Gällivare och Stockholm, och när en av dem körde i diket med all tombolautrusning i bilen på väg till en spelning så chokladen var överallt i hela bilen och när nån fick hoppa på en dressin för att kunna hoppa in extra på en spelning.

Jo, det borde man verkligen känner jag. Jag älskar att höra historier om hur det var förr. Det har jag gjort sen jag var liten. Men inte minns jag dem alltid utan jag ska nog börja spela in för det är fantastiskt, att höra om det som var, det någon lärde och hur saker blev. För jag vill så gärna spara allt och gärna inspelat. Nej, nej säger morfar fastän jag och hans vän nickar till varandra i samförstånd. Min morfar är envis, men jag är nog i samma klass som honom. Nästa gång vi ses ska jag se till att vara mer förberedd och spela in. Det har jag även funderat att göra om historier i nutid, att intervjua personer jag tycker har något att förtälja gärna sittandes i mitt träd eftersom det ofta blir så intressanta historier man får höra där.  Bara en tanke än så länge men kanske är året 2017 året jag förverkligar denna tanke. Tiden går och jag med den, den går inte att stanna men den går att fånga i form av berättelser. Det vill jag göra.

Så gick det till när man fick jobb..

... på den tiden konstaterar mormor. Hon har just berättat om hur det gick till när hon fick sitt första jobb och hur hon sen blev uppringd och erbjuden nästa. Men jag kan inte skriva på skrivmaskin svarar hon, det lär vi dig svarar dem.

Jag tänker på hur arbetslivet förändrats, men även våra egna och arbetsgivarens förväntningar på oss. Där man vill kunna jobbet redan innan man börjat, eller åtminstone vill jag det. Jag vill ha kunskaperna klara även om jag älskar att lära nytt. Så knasigt.

Det är ju som när jag testade att åka skateboard för första gången i somras. Kroppen känner till saker som balans men när det mesta är nytt så kan man inte ta in för mycket samtidigt utan man tar fokus på det man kan bygga vidare på och så plötsligt händer det. Man får en känsla av att det här kan gå och det här vill jag göra igen. Så ett nytt arbete får en att växa och finna nytt och återupptäcka gammalt. Det ska bli spännande. För det finns massa saker som jag ännu inte kan men kommer få en chans att lära mig om det blir som jag har tänkt.

Efter några timmar där jag läst lite inför mitt nya arbete så kliver jag in i ledighetsbubblan igen och njuter ledighet, snöfall och riktig vinter.

När stjärntäcket sedan länge...

...sänkt sig över det snötäckta Gällivare så minns jag ännu dagens färger och gnistret i den knarrande snön. Pedagogiska mamman och hennes man har vänt åter till sitt hem men jag stannar två dagar till och fortsätter att andas in skönhet, frid, lugn och morföräldrars kärlek. Den här julen är allt jag någonsin önskat.

Även om solen inte kommer upp över horisonten så skapar den himlar från sagors rike. Jag vandrar i hänförelse och njuter varje färgskiftning. Mina kinder färgas av kylans smekning och mina lungor fylls av krispig luft och rensar ut det gamla.

De sista dagarna av 2016 som varit ett omvälvande år precis som 2015. Jag är redo för ett nytt år även om de två sista åren har varit mer än nydanande och händelserika. Vad 2017 bjuder vet jag ännu inte men jag välkomnar det samtidigt som jag tackar det som varit under detta år.

Utanför fönstret glittrar snön och jag njuter vintern och hoppas jag tar lite av den med mig och får ett vitt nyår. Men oavsett vad kommer jag njuta nyårskvällen och att öppna dörren mot det nya.

Vilsam lättja..

... där jag njuter av att sträckläsa en bok, att blicka ut över snön och att ta en långsam morgon. Jag kommer ikapp mig själv, det är viktigt. November och december har varit fulla av processer och erfarenheter av allehanda slag och de slappa stunderna har varit för få. En tänkare behöver tid att tänka och landa för att vara i sin egen process. Det gör jag nu.

Jag njuter av att vara på en vacker plats med människor jag älskar, jag njuter av att sträckläsa och filosofera i min egen tanke. Att landa, ladda om och tänka fritt.. och ibland inte tänka alls. Jag läser en bok om vikten av att få tid att tänka och vad som gynnar det egna tänkandet. Ett lån från vännen K som kom med den och sa att den här måste du läsa.. och det måste jag. För jag märker att när jag inte riktigt hinner med min tänkande sida och inte har glapp i tiden där man har obruten tid för tänkande, infall och varandet så fattas något mig. Det är då jag inte ser perspektivets alla vinklar och kan känna mig ojordad.

Men just nu njuter jag ledighet, att vara i det som är och att ladda om batterierna. Tids nog kommer nya jobbet och det jag behöver lära mig där. Just nu är jag i nuet och låter latheten ta ett enormt utrymme. Det är viktigt på riktigt.

Njuter vinter..

... och känslan av att komma hem till en plats som är min även om jag är en främling för de flesta här. Men här är jag född och här är min familj uppvuxen och här har jag mina rötter på ett sätt jag inte kan förklara. Jag minns ännu alla de från min familj som levde här och som jag älskade  men som är borta sedan länge. Deras röster, dofter och hem bär jag ännu inom mig. Det här är en plats som är viktig för mig och som jag förknippar med lugn, uppväxt och min egen historia i mitt livspussel.

Vilka mina förfäder var och var man har sina rötter har blivit viktigare ju äldre jag blivit. Vem har vandrat sin väg så att jag kan vandra min. Enligt hawaiianerna ska man känna till 7 generationer bakåt, att veta var man kommer ifrån och vilka karaktärer ens förfäder hade. Jag ska inte säga att jag gör det men jag lyssnar mer och mer uppmärksamt när jag hör släktens berättelser men vet att jag borde skriva ner det för mitt minne är inte sådant att jag kan minnas allt. Så många generationer bakåt blir de mest namn på ett papper ju längre bak man kommer. När jag tittar på olika släktforskningsprogram där de gjort människorna och deras berättelser levande fascineras jag. Historien blir verklig.

De personer jag tänker på mest på under mina promenader i Gällivare har jag ju mött och jag minns deras personligheter även om det är ur ett barns och en ung kvinnas perspektiv. Jag bär dem med mig med mycket kärlek och tacksamhet och en stor nyfikenhet. Om jag kunnat fråga dem om livsval, livssyn och vilka deras drömmar var om de vågade drömma några. Men det känns som en hemplats när jag är här även om jag är främling för de flesta, men här har jag fötts och hit vänder jag åter. Fjället Dundret vilar i bakgrunden och naturen lever inom mig var jag än är i världen. Jag har många fina platser jag kan kalla mitt hem och där jag känner en anknytning till platsen, som en vacker väv med kontraster och dynamik. Det är ju det som det är att vara människor, att bära historien inom sig.

Fridefull julemorgon...

... där snön faller över Dundret som ett stilla stjärneregn. De glittrande flingorna har alla unika mönster och tillsammans lägger de sig i ett julefridstäcke över marken.

Under gårdagskvällen vandrade jag hem under stjärnklar himmel där krispig luft väckte rödrosiga kinder. Jag funderade över hur ytterst små beslut kan få vackra konsekvenser.  Som att jag för massor av år sedan letade efter en blogg från Gällivare och fann Cloudberrie (vars blogg numera är nedlagd) men egentligen så fann jag en ny vän fast jag visste det inte då. Igår fikade vi och pratade i över tre timmar och jag hade kunnat sitta lika många till. Med nya tankar  och ny energi vandrar jag hem efteråt och tänker på vilken vacker värld det är och att man vet aldrig när man finner en skatt. Bloggvärlden förändrade mig och jag fann vänner där vilket jag inte hade väntat mig. Men de största gåvor finner man ibland där man minst anar.

När juldagsmorgonen tar sin början tittar jag på  sista avsnittet av Selmas saga, älskar årets julkalender med dess magi. Min egen saga lever jag i hela tiden och där finns allt det som en saga innehåller som vardagsmagi, äventyr av stor och liten art, oväntade möten och utmaningar att lösa.  Minns att även när du inte ser finns stjärnorna bakom molnen men att vi alla är stjärnor skapade ur stjärnstoft. Jag tänker vandra ut i stjärnfallet av snö och njuta att jag har så mycket vackert i mitt liv. Önskar er alla en riktigt god jul och att ni fortsätter leta skatter och glädjas åt vardagsmirakel.

Det är tredje advent.

Jag vaknar innan de andra. Blickar ut över den vackra snön som föll igår. Dagens lucka i yogajulkalendern är en andningsövning. Jag känner när jag gör den att jag vill tillbaka till yogan. Kokar mamakite och tänder änglaspelet med muminfigurer som jag fick förra veckan av stjärnströsslaren.

Sen tittar jag  på Selmas saga.Vad jag älskar årets julkalender, jag tittar varje dag och önskar att avsnitten var längre. Tredje advent inleds på ett fridfullt sätt med lugn och närvaro i fokus. Det känns skönt eftersom December i sig alltid är intensiv. I år befinner jag mig dessutom i en process att avsluta min nuvarande anställning för att börja en ny när det nya året tar sin början. Då behöver jag stunder i lugn och med tid för tanke och varande.

När man kommer hem..

... och finner årets första julkort på hallgolvet och det är alldeles, alldeles underbart.

Jag som just handlat bakningstillbehör till enhörningspepparkakorna och så kommer ett färgglatt julkort med enhörningstema. Det är vardagsmagi och gör mig glad. December har börjat så bra, med en vacker herr gran, flera adventskalendrar och en julekänsla. Att jag dessutom vet att jag ska till Gällivare över jul gör mig ännu gladare. Där hör jag hemma på jul och det ska bli så mysigt att sitta i mormor och morfars kök och blicka ut över Dundret.

Enhörningslycka från en bloggvän, med glada färger som gör mig glad. Det är en bra start på helgen som skapar glitter och stjärnströssel i mig.