Parkteaterlycklig och lite frusen..

...finner jag Snusmumriken spelandes på sin egen melodi i tunnelbanan mitt på en blommande äng.

När jag och stjärnströsslaren nyss mötts så pratade vi om att den som jag påminner mest om bland muminfigurerna är just Snusmumriken. Det stämmer helt klart har jag insett och jag blir glad när jag ser honom där på tunnelbanan trots att någon försökt pilla bort klistermärket.  Helt oberörd av de som kliver av och på fortsätter han spela och om man stannar upp i sitt inre kanske man till och med kan höra hans melodi.

Jag är barnsligt förtjust i den typen av ögonblick, att helt plötsligt upptäcka att han står där och filurar precis när jag ska kliva av mitt tunnelbanetåg. Som en liten påminnelse om frihet, att stanna upp i blomsterängar och att bara vara i spelandet. Bakom honom vilar havet redo att seglas på och där det varje morgon gryr en ny dag. I gryningsdimman dansar älvorna och daggen lägger sig att vila bland bladen och i blommors hjärtan.

Jag finner några textrader om Snusmumriken som jag tycker fångar så mycket, Tove Jansson kan verkligen fånga skönhet i några rader:

Det är en kväll för sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv. Den där melodin hade han haft under hatten många dagar men inte riktigt vågat plocka fram än. Den måste få… växa till sig och bli en så glad övertygelse att bara han rörde vid munharmonikan hoppade alla toner in på sina rätta platser. Om han tog fram den för tidigt kunde det hända att de satte sig på tvären och bara gav honom en halvbra sång, eller så kunde han tappa lusten och aldrig mer få tag i dem på det rätta sättet. Melodier är allvarliga saker, i synnerhet om de ska vara både glada och vemodiga. Men i kväll kände sig Snusmumriken säker på sin visa. Den fanns, den var så gott som färdig – och den skulle bli bättre än någon han nånsin hade gjort.

När jag läser den högt för Stjärnströsslaren ler han och säger, ni är så lika. Byt ut visa och melodi mot text så handlar den om dig och ditt skrivande istället. Det har han rätt i och det är vackert. 

När jag var liten så minns jag hur jag på Rättviks marknad

.. köpte träskor med kurbits på. Man kunde få dem med sitt namn vilket kändes extra speciellt. På den tiden hade man dem jämt, man sprang på grusvägarna i byn i de där skorna.

Så det är inte utan lite nostalgi jag öppnar mina nya skor, med lite annan design  och modernare målning men med mitt namn på och tillverkade i Nusnäs precis som då. Blommande klär de mina fötter och jag kan precis som då, ta ett steg i taget på livets väg och skapa mina egna spår. 

Så fort Vera fick höra att du skulle komma så sa hon...

Veras trädklättrarpremiär för några år sedan

.... då måste vi ju klättra i träd!

Det är klart vi ska! Sen klättrar vi i träd och skrattar tillsammans. Det är samma träd som vi klättrade i hennes allra första gång hon tog sig upp i trädet. Bildbeviset för detta tillfälle ser ni ovan.

Jag blir så glad över att bli förknippad med sådant som betyder nåt för mig. Att Vera tänker på trädklättring och att regn är något man dansar i. Viktigt på riktigt saker som jag gärna sprider vidare. Jag har inga egna barn och då är det fint att få dela det med andra.

Vi delar en trädklättrarstund och myser i trädets mitt. Vera klättrar vant och tar sig fram, ibland behövs en hjälpande hand men det kan vi ju alla behöva. Livet i ett träd och med en vän i sin sida, för det visste ni väl? Vänskap har ingen ålder.

Jag beställer armband...

... från the wildflower gathering och får följande vackra text på deras visitkort:
we believe:
in purpose over perfection.
that life is messy and beautifu.
that your worth is immeasurable.
that the stories carried under your wing matter.

WOW! Vilket underbart statement. Älskar varje ord, det är sådant som gör mig glad. Att jag numera har armband som påminner mig om att lita på min väg, att dagdrömma, "jaga" glädje, njuta och fira gör inte saken sämre. Sen sist men inte minst "att behålla det som får mitt hjärta att gnistra".

Inte konstigt att jag fastnade för smyckena, jag älskar att bära symboler för det jag tror på i livet. Precis som att fånga vilda blommor. Vackert.

Vänskap över en kanna the...

... i sommarkvällens varma strålar.

Jag vet inte hur många kannor the jag och min vän K druckit ur denna kanna men det är många. Vi tar väl en kopp the brukar K fråga och jag svarar absolut. Till smaken av the har många samtal och drömmar tagit form. Denna kväll har även vännen med det vackra hjärtat och stjärnströssel av kreativitet tagit sin kopp.

Det händer något när man är med vänner som bara vill en väl och som ser ens storhet (utan att för den skull tro att man inte har svagheter, utmaningar och sårbarhet). Man vågar lite till och man kanske till och med vågar tänka högt det man drömt om som man inte riktigt våga nudda vid. Kraften i vänskap och tillit är stor. Ibland när jag och min vän K står inför en utmaning så messar vi varandra ett kort sms: Kan du skicka lite pepp?

För man behöver ju lite pepp från en vän och det behöver vi alla. Ibland behöver man bara en vänlig påminnelse om vad det är man vill minnas som dolts i skuggridåer av andra saker i livet. Det kan se ut som det är tre vanliga koppar men hade det varit en saga vi befann oss i så hade det varit en magisk dryck med starka krafter i de där kopparna. För the tillrett med kärlek, kryddat med vänskap och som inmundigas under skratt och vackra tankar kan inte bli annat än starkt och kraftfullt. Efter att ha druckit det kan vad som helst hända.

Vem vill inte kunna skapa sina egna regnbågar..

... när andan faller på? Det är därför jag alltid har såpbubblor i min handväska.

Jag finner ofta det vackra i det enkla. I uppskattning kan vi skapa stunder som gör gott i oss. Om man låter sig hänföras av det enkla så finner man många njutningsfulla stunder. Det behöver inte vara svårare än så. Det kan få vara enkelt.

Du verkar ha så lätt att njuta och vara nöjd, det är sant men det är också ett val. Jag väljer tacksamhet, att förändra det jag kan och att lära mig om livet på denna spännande resa. Det innebär inte att jag för den del kan undvika att bli stressad, frustrerad, irriterad eller känna att saker skaver. För mig är det att vara människa. Men man kan inte arbeta med personlig utveckling hos andra utan att arbeta med sig själv. Inte för att jag ska lära andra att tänka som jag men för att se att om jag vill att människor ska våga och finna sina svar behöver jag ha tränat på det själv. Annars blir det bara tomma ord.

Jag vill inte bygga livet på illusion och något som är till för andra. Jag vill hellre klättra upp för knöliga branter, vada i kallt vatten och klättra i vackra träd för att komma dit jag vill.  Där kan jag sitta och blicka ut över vyer jag inte annars skulle sett. Livet har tagit mig till många spännande platser och med vackra människor. Ingen har sagt att livsresan alltid kommer vara lätt men för mig kommer den alltid vara rätt. Livet är och jag vill vara med det.

Stjärnorna finns överallt...

... även i en vacker blomknopp som innan den ser ut sluter sin blad likt en stjärna.

Alla är vi skapta ur stjärnstoft och vi är stjärnornas barnbarn, men vi glömmer så lätt vår magi och att vi är skapta ur samma stoft, då kanske vi även missar magin i den vi möter.

Jag tänker på den stjärnformade knoppen, som när den slår ut kommer ta en helt annan form och visa upp andra sidor av sig själv. Det har även vi förmåga att göra. Under de senaste veckorna har jag mött personer med spännande livsberättelser och mycket kraft inom sig. Ibland ser det inte ens det själva, men det vilar inom dem. Jag lär mig mycket genom dessa möten, både om mig själv och om andra, det finns så mycket växtkraft och många sätt att leva livet.

Jag vill fortsätta vandra stjärnströsslade stigar och finna underverk i en liten blomknopp, det är magi i sig. Vardagsmagin finns där för den som är öppen för den.

Midsommardag..

... och sommarpratarpremiär.

Sommarens kalender som öppnas med stor nyfikenhet och med nya möten. Jag vet att den kommer öppna nya rum i mig, det gör den alltid. Den inleds med ett fint program av Claes Månsson och innehåller det jag älskar mest, han delar livet med oss för en stund. Vi städar samtidigt som vi lyssnar och sen går vi ut och vandrar på nya vägar. Vi kommer till en sjö där fågelsång vilar nära lämningar från järnåldern. En liten vätte med röd halsduk möter oss där han bor i en urholkad stubbe.

Igår var det midsommar, då gjorde Rasmus mig en krans precis som alla våra midsomrar tillsammans. Det här blev den tredje. Vi umgicks med vänner, åt god mat och när vi for hem i natten njöt vi känslan efter en riktigt härlig kväll under skiftande himmel.