Mitt ansiktsminne är något jag brukar kunna lita på (långt mycket mer än mitt namnminne) så jag ifrågasätter inte ens vem det är som hälsar på mig på tunnelbanan. Jag var i och för sig på lite tjurigt humör efter att ha glömt min bok hemma (en bokmissbrukare med abstinens med andra ord) men jag hade full koll på vem jag pratade med... eller inte?!
I fem minuter så pratar jag med en person och tror att det är en helt annan person. Jag ställde nog en del märkliga frågor (men inte hälften så märkliga som en del av de jag var på väg att ställa eftersom jag tyckte hans svar inte riktigt stämde.. blir kallsvettig när jag tänker på det). Så när jag lämnar tunnelbanan med ett glatt att hoppas vi ses snart igen och han något konfunderad säger att det gör vi alldeles säkert.. DÅ först DÅ trillar poletten ner. Jag blir först illröd som en tomat och sen ringer jag fnissande mina vänner som skrattar så de gråter.
Personen jag pratat med är någon jag ofta springer på i hans yrkesutövande och inte den bekanta som jag har en privatare relation med. Jag är mig själv evigt tacksam för att jag inte vräkte ur mig att hoppas man får smaka dina drinkar och kanske ses över ett parti "spank the monkey" (ett kortspel som inte är så dirty som det låter) tillsammans med bitcharna för då hade nog han trott att jag var ännu märkligare än vad han nu tror.
Jag är superbäst på att göra konstiga saker men jag tror aldrig att jag tagit fel på två personer på det viset. Dessutom kommer jag att springa på den här personen igen och då måste jag play-it-cool och agera som vanligt (samtidigt som jag gapfnissar hysteriskt inombords).
Resten av dagen var fylld av vänskap och vardagslyx. Jag och min kickboxande vän tog en långpromenad från Gröndal till Sätra. Vi pausade och åt äppelkaka på klipporna blickandes ut över vattnet och var ute i 3,5 timme. Vi passerade vackra ängar, stränder, massor av pippihus (önskelistans första punkt) och vyer som många nog inte förknippar med Stockholm. Balsam för själen att se vackra saker, umgås med en vän och promenera under blommande träd.
Konditoriet Lyran i Bredäng är en ny kärlek. Skärmflygaren har pratat om det och jag förstår varför, det är alldeles, alldeles underbart. Ett pippihus med högt i tak och mycket originalinredning och goda bakverk. Dit kommer jag att komma tillbaka. Vi åt glass i trädgården och drömde om härliga sommarkvällar.
När vi skildes åt så åkte jag direkt till min goa vän K som bor där solen alltid skiner. Där bjöds grillade revbensspjäll, med massor av gott till och värme i stora mängder. Hon, hennes sambo och pojken med stjärnögonen är härliga människor att tillbringa en kväll med. Det är vardagslyx.
Idag var det en magisk dag, på ett personligt plan. Jag har inte i bloggandet gått in på min icke existerande relation till min (numera avlidne) pappa. Någon gång på bloggen blev jag tillfrågad hur många syskon jag hade och nämnde då de på min mammas sida. Men det är faktiskt så att jag även har två äldre syskon på min pappas sida. Min bror och jag har träffades första gången 2000 men min syster har jag ingen kontakt med.
Idag träffade jag för första gången i hela mitt liv min brorsdotter som var på besök i Stockholm. En äventyrlig och mysig toppentjej visade det sig vara och jag är glad över att jag fick chansen att träffa henne. Så denna dag var en dag med pirr i magen men framförallt en dag jag kommer att minnas länge och vara oerhört tacksam över.
Min vandring på livsstigen fortsätter och just nu är min favoritskor dessa rosa converse. Jag blir glad när jag ser dem och mina fötter blir glada av sköna skor vid långpromenader. Glad i hjärtat blir jag av vänskap, fina vyer, mysiga fik, goda måltider och magiska möten.
