... när jag idag arbetar halvdag och är ledig resten av veckan.
Solen skiner och jag vill inte gå in, dansen som väntar till kvällen ligger flera timmar bort. Så jag bestämmer mig för att köpa med fika och åka till mitt klätterträd.
Det blir en skön timme där jag vilar mig mot stammen och tittar ut över solglittrande vatten. I min blommiga klänning så dinglar jag med mina bara fötter och njuter stunden.
Sen vilar jag på rygg i solens sken på en gräsmatta innan det blir dags att kliva in i dansen och den närvaro och samvaro som finns där. Glädjen fyller hela mig när jag dansar, det är en form av livselixir för mig.
Denna fantastiska onsdag har bjudit på så mycket gott. Både glädje, vila, njutbara stunder och all tid i världen. Jag behöver kontraster för att känna att jag kan måla livet från den palett med härligheter som det bjuder. Både vilan, ensamstunden, en middag med vänner och dansen ger mig återhämtning, vila och energi. Men jag behöver alla fasetter för att må bra. Idag fick jag just det.
Med en vän vid min sida och solen i blick innan snön började falla över staden så satt vi där och njöt trädlycka och delade tankar. Jag mår bra av att sitta i träd man är på något vis förankrad i jorden men med blicken mot himlen. Där mår jag bra. Jag är glad över att jag har vänner som gärna sitter där med mig och dinglar med benen.
Vi samtalade om hur man hanterar livets svårare perioder. Jag tror på acceptansen. På senare tid har jag börjat intressera mig allt mer för ACT (acceptance and commitment therapy) som har fokus på acceptans istället för att slåss mot negativa tankar. Det vill jag lära mig mer om. Jag är i grunden en positiv person men man bör därför inte förneka livets skuggsidor eller tuffa känslor och tankar.
När molnen hopas går vi in till stadens mitt, från kulturhusets café så betraktar vi snön som faller medan samtalet fortsätter. Sen kommer solen igen och lyser upp hela plattan. Precis som i livet så passerar även snön som faller, förr eller senare kommer solen. Det gäller att minnas det och lära sig dansa i stormen även de stunder man längtar sol.
.. jag tror att många av oss skulle må bättre då. Det är nyttigt att klättra i träd ibland. Jag gör det alldeles för sällan känns det som men häromdagen klättrade jag upp i det här trädet på Djurgården. Det är mycket klättervänligt så alla trädsugna Stockholmare kan bege sig dit. Bonusen att blicka ut över vattnet får man på köpet.
Förresten är träden på Djurgården klättervana. När jag och en god vän vandrade där för några år pågick en mycket seriös trädklättrartävling. Jag tror att det var SM eller något liknande. Så att klättra i träd är till och med en sport. För mig handlar det dock om något annat.
Jag minns faktiskt mitt första klätterträd som fanns på tomten till den lilla lägenhet jag och min mamma hyrde. Det var ett litet äppelträd som jag flitigt klättrade upp i för att sedan hoppa ner i gröngräset. Finns till och med dokumenterat i en svartvit fotoserie och glädjen inifrån lyser upp bilderna.
Det andra trädet jag minns är en gigantisk gran (jodå, tycker fortfarande att den är stor även i vuxen ålder) som stod på skolgården till den byskola jag gick i mellan 1:an och 6:an. De nedersta grenarna släpade i marken och var en utmärkt väg upp. Vissa vågade klättra högt, högt i denna magiska gran.. jag som inte har samma höjd-ignorans hängde mest och dinglade ganska långt ner. Några år senare sågades de nedre grenarna av.. det är för farligt att klättra i träd för barn tydligen! I samma veva så asfalterades hela grusplanen, vad jag minns från att jag var liten så gör ett fall på asfalt oftast mer ont än ett på grus men, men..
Varför tycker jag då att alla behöver ett klätterträd? Jag tror att alla mår bra av att ibland byta perspektiv helt genom att lyfta blicken och göra annorlunda saker som bryter av i vardagen. Å för de som inte vill göra saker i onödan kan jag bara säga att det är nyttigt att göra saker där hjärnan och kroppen får arbeta på ett sätt de inte är vana vid. Det väcker kreativitet och nya ideér. Jag tror även att om alla klättrade upp i ett träd när de var arga så vore de mindre arga när de kom ner. En träd time-out helt enkelt. En kvart om dagen tror jag är en utmärkt ordination för att må bättre. Där kan man drömma, begrunda, vara fri från krav och väcka barnet till liv igen. Vet ni förresten att ett barn skrattar 3 timmar om dagen och vuxna 15 min? Det tål att tänkas på (sen kan jag inte låta bli att undra om samma person undersökt hur många timmar barn gråter eller är arga på).
Så nu till alla läsare men framförallt 70-talisterna som behöver bli nostalgiskt påminda om ett alldeles speciellt klätterträd så har jag lagt in denna fantastiska lilla video! Klättra i frid och glöm inte att andas!
