Liv i luckan - 10:e december 2008

Regnet slår mot rutan när den 10:e December kommit hit, men skam den som ger sig i förhoppningen om snö. Önskar även lite mer tid så att jag hinner skriva ett vanligt inlägg men just nu blir det mest min egen lilla bloggkalender som ni får ta del av.

Dagens lucka innehåller fortsättningen på klipp från julkalendrar, vi har nu kommit fram till de år som skapar mest minnen hos mig nämligen åren mellan 1979-1989 (tidigare har jag visat 1960-1969 och 1970-1978). Det här är julkalendrarna jag minns.

/Liv i luckan

Liv i luckan - 5:e december 2008

Lucka nummer fem i Vidas bloggkalender innehåller dels en möjlighet för er att få reda på sanningen om varför renarna drar tomtens släde men även en fortsättning på en nostalgiresa som påbörjades här.

För er som vill läsa mer om när "Sagan blev sann" (vilket jag verkligen rekommenderar) så titta in hos den läsvärda bloggen Lev som en same.

Sen kan ni ju komma tillbaka hit och ta en titt på klipp från julkalendrarna mellan 1970-1978. För mig som är född 1974 så är minnet lite dåligt när de gäller dom här (även om jag haft stor hjälp av en av dem när den senare gick som barnprogram).

Så från mig till er.. ett potpurri av julkalendrar.. och självklart kommer det flera om några dagar.

Varm kram
/Liv i luckan

Liv i luckan - 2:a december 2008

Det är faktist massor av 2:or i den här bilden, det gäller bara att titta noga. Lilla Alma (som jag är moster till) fyllde 2 månader igår. Bilden innehåller dessutom två saker jag blir glad av.. Alma igen och sen min Hello Kitty chokladkalender jag hittade idag (tänk att nåt för 20 kr kan göra en så glad).

Tack för det positiva bemötandet till min kalender och min nya design. Ni är underbarast. Tyvärr kan jag sedan igår inte lägga kommentarer hos er med bloggar på blogg.se av nån outgrundlig anledning. Försökte flera gånger på olika bloggar men det sparas inte (och jag ser ju att ni har andra kommentarer) men jag hoppas det fungerar snart.

Nåväl tillbaka till kalendern. Dagens lucka innehåller en nostalgitripp (beroende på hur gamla ni är) och det är korta klipp ur julkalendrarna mellan 1960-1969. Nostalgi hör ju julen till för många så håll tillgodo..

/Liv i luckan

Snöfall och medaljregn...

.. bjuder helgen på här i vackra Gällivare. Jag blir rörd och berörd när jag ser tävlingarna på tv, man känner sig närmare bara av att veta att det handlar om kilometrar mellan soffan och de bilder som fyller tv-rutan. Magiskt.

Är du nostalgisk? Det är min vackra och omtänksamma mormor (blott 17 år på bilden) som ställer frågan när vi tar vår dagliga vinterpromenad. Ja, jag är nog en obotlig nostalgiker och som jag skrivit i ett tidigare inlägg så är det lätt att bli nostalgisk på platser som man inte har sin vardag i längre. Så jag blir det när jag är här. Mitt arv, mina minnen och mina erfarenheter är ju en del av den jag är idag.

Men ibland så leker jag med tanken.. hur hade mitt liv blivit om min pedagogiska mamma inte hade lämnat Gällivare och jag hade växt upp här? Hur hade mitt liv varit om jag själv hade valt att stanna kvar i Leksand? Ja, det vet man ju aldrig men jag är väldigt nöjd med hur mitt liv ser ut idag och de beslut jag har fattat.

Jag har tagit med mig några ord jag hörde en gång: Du fattar dom beslut du kan utifrån var du befinner dig och vilka erfarenheter du har vid den tidpunkten, du kanske skulle fatta andra beslut idag men du gjorde då vad du tyckte var rätt. Med andra ord så försöker jag att verkligen tänka igenom mina beslut men när dom väl är fattade och genomförda så försöker jag att inte blicka tillbaka och ångra något utan att vandra vidare på livets stig och blicka framåt.

För vi kan inte ändra det förflutna men vi kan påverka nuet och framtiden. Så var snälla mot er själva för ni gör alla så gott ni kan och livet kommer inte med bruksanvisning så det gäller att pröva sig fram och se vad som fungerar. Nostalgin den bär jag dock med mig och ibland kommer den på besök precis som det tysta snöfallet som just nu dalar som små vita stjärnor från himlen.

Vida filurar över nostalgi...

Regnet slår mot rutan och jag blickar ut över Luleälvens vatten och vet att jag snart lämnar mitt lilla paradis för den här gången. Jag blir nostalgisk av att tänka på det.. på samma sätt som ett bortglömt minne från barndomen svepte över mig häromdagen när jag hittade en del av en kvarglömd skatt.

Jag är nog ganska nostalgisk som person, har platser som väcker många minnen och undrar lite om det hänger ihop med att det är platser som jag lämnat och inte längre tillhör i vardagen. Som mitt besök i Falun till exempel, eller när jag vaknar i byn där mina föräldrar bor.


Bilden (ovan) visar tapeten i min lekstuga som står vid vår sommarstuga och jag minns första gången jag såg den. Det var en vinterdag i Gällivare och den stod uppställd utanför min gammelfarmor och gammelfarfars hus. Den var gul och ganska sliten. Men jag blev så glad. Min morfar som var färghandlare valde den finaste tapet jag någonsin sett och rustade stugan och målade den röd. I den har jag tillbringar många timmar och jag går alltid in i den när jag är här, öppnar lådorna och tittar på leksaker från förr. Man vill att det alltid ska vara sig likt där.. inget ska ändras.

När det gäller nostalgin så undrar jag om jag bara är en nostalgisk person eller om det handlar om min rastlöshet, målmedvetenhet och nyfikenhet som gjort att jag flyttat en del och därmed har många platser att vara nostalgisk på. De som bor kvar och ser förändringarna och platserna dagligen kanske inte tänker att där nattbadade vi när vi var i tonåren utan för dem är det bara tjärnen som de alltid badat i och att det är längesen de byggde en ny brygga.

Men själv har jag flyttat och har inte en nuvarande relation till platsen, personen, byggnaden etc. utan minns den som den var när jag hade en annan relation till platsen.

Så när jag hittar det här vykortet hos mina föräldrar så frågar jag om jag kan få det och ha som bokmärke. Det är kiosken Mitti (eller som det står på baksidan: mitti sverige, mitti dalarna, mitti leksand) och jag bodde ett stenkast från den när jag flyttade till Leksand. På lördagarna gick man och handlade sitt lördagsgodis och på den tiden var det ingen självbetjäning utan man fick peka på vilka godisar man skulle ha och sen kostade de olika.

Kunde ta tid, man ville ju förvalta sina 5 kronor väl innan man gick hem med sin lilla vita godispåse med färgade bubblor på. Hur många har jag kvar var en vanlig fråga? Sen skulle man välja om man ville ha 5 såna, 3 såna eller 2 såna.. eller om man skulle blanda.. svåra beslut för ett barn. Tänker ibland på de som bara skulle ha tidningen och stod bakom i kön. Men man kanske hade mindre bråttom då vad vet jag? Jag minns ju bara hur man funderade och pekade på godbitarna bakom rutan och sen gick hem och kände att man hade den perfekta lördagspåsen i handen...

Alla borde ha ett klätterträd..

.. jag tror att många av oss skulle må bättre då. Det är nyttigt att klättra i träd ibland. Jag gör det alldeles för sällan känns det som men häromdagen klättrade jag upp i det här trädet på Djurgården. Det är mycket klättervänligt så alla trädsugna Stockholmare kan bege sig dit. Bonusen att blicka ut över vattnet får man på köpet.

Förresten är träden på Djurgården klättervana. När jag och en god vän vandrade där för några år pågick en mycket seriös trädklättrartävling. Jag tror att det var SM eller något liknande. Så att klättra i träd är till och med en sport. För mig handlar det dock om något annat.

Jag minns faktiskt mitt första klätterträd som fanns på tomten till den lilla lägenhet jag och min mamma hyrde. Det var ett litet äppelträd som jag flitigt klättrade upp i för att sedan hoppa ner i gröngräset. Finns till och med dokumenterat i en svartvit fotoserie och glädjen inifrån lyser upp bilderna.

Det andra trädet jag minns är en gigantisk gran (jodå, tycker fortfarande att den är stor även i vuxen ålder) som stod på skolgården till den byskola jag gick i mellan 1:an och 6:an. De nedersta grenarna släpade i marken och var en utmärkt väg upp. Vissa vågade klättra högt, högt i denna magiska gran.. jag som inte har samma höjd-ignorans hängde mest och dinglade ganska långt ner. Några år senare sågades de nedre grenarna av.. det är för farligt att klättra i träd för barn tydligen! I samma veva så asfalterades hela grusplanen, vad jag minns från att jag var liten så gör ett fall på asfalt oftast mer ont än ett på grus men, men..

Varför tycker jag då att alla behöver ett klätterträd? Jag tror att alla mår bra av att ibland byta perspektiv helt genom att lyfta blicken och göra annorlunda saker som bryter av i vardagen. Å för de som inte vill göra saker i onödan kan jag bara säga att det är nyttigt att göra saker där hjärnan och kroppen får arbeta på ett sätt de inte är vana vid. Det väcker kreativitet och nya ideér. Jag tror även att om alla klättrade upp i ett träd när de var arga så vore de mindre arga när de kom ner. En träd time-out helt enkelt. En kvart om dagen tror jag är en utmärkt ordination för att må bättre. Där kan man drömma, begrunda, vara fri från krav och väcka barnet till liv igen. Vet ni förresten att ett barn skrattar 3 timmar om dagen och vuxna 15 min? Det tål att tänkas på (sen kan jag inte låta bli att undra om samma person undersökt hur många timmar barn gråter eller är arga på).

Så nu till alla läsare men framförallt 70-talisterna som behöver bli nostalgiskt påminda om ett alldeles speciellt klätterträd så har jag lagt in denna fantastiska lilla video! Klättra i frid och glöm inte att andas!