Jag vandrar i virvlande vind..

J

.. och ett lövregn omfamnar mig innan det faller till marken och klär den i sina färger och sin säregna skönhet. Älskade höst, äntligen njuter jag krispighet och känslan av att luften fyller hela mig med sin friskhet och påminnelse om livet och dess cykler.

Jag njuter färgerna på träden och längtar samtidigt efter att hoppa i lövhögar. Likt träden behöver vi ibland lossa vår egen prakt, släppa det som fått växa för att sedan vila lite innan nya saker kan ta form likt vårspirande löv. Att blotta oss och våga vara i sårbarhet innan vår växtkraft visar världen och oss själva vem vi är igen. Processer behöver ta den tid de tar och i dessa kan vi behöva släppa taget om det gamla, låta det omvandlas till energirik mull i sin nya uppgift i livets kretslopp. När vårt förflutna blir det vi lär av, förvaltar på ett konstruktivt vis och som vi kan se för vad det var. När vi kan upptäcka att det kommer på besök i nuet som en påminnelse, förvaltad visdom, en nyckel till den vi är men därmed inte som en verklighet av att det behöver återupprepas eller där vi lever, vi lever ju i det steg vi just nu befinner oss i.

I trädens närhet känner jag mig ödmjuk över deras ålder, växtkraft, vad de mött och att de fortfarande står där och växer vidare oavsett väder så länge ingen fäller dem. Träd är dock inte opåverkade av vad som sker omkring dem utan att även de påverkas av stress visar studier av Borneos regnskog. Precis som människor kan tappa kraft av det som sker eller tolkningar av det som sker, då behöver vi våra rötter, vår näring, vår möjlighet att bara vara och betrakta det som sker för att agera när vi behöver men inte konstant. "Trädens hemliga liv" heter en bok som står högt på min önskelista just nu. En skogsvaktares betraktelser och tolkningar av vetenskapliga rön lyfter fram träden som något mycket mer än det synliga, precis som oss människor.

När hösten nalkas virar jag in mig i sjalar, plockar fram handstickade handledsvärmare och njuter varm choklad när kvällen sänker sig utanför caféfönstret. Vännen K och jag samtalar om livet, drömmar, förändring och att låta människor få spira i sin egen unika växtkraft. Att skapa och lägga energi där den växer och vara medveten om sina gränser. Jag behöver de där samtalen, de som berör, påminner och skapar plats i mig till det som är jag. Som att fylla min inre stam med extra näring vilket skapar kraft att låta en ny gren växa ut eller förtjockas så den bär för väntad och oväntad belastning. För mina vänner, min fina stjärnströsslare, min familj och de jag väljer att omge mig med blir min egen lyckas skog där inget träd kan ersätta ett annat. Låt allas våra löv bilda vackra mönster och skapa nya stigar att trampa upp när de gamla dolts av de som fallit till marken. Låt oss dansa i det färgade lövregnet och njuta det som är nu oavsett hur gårdagen ser ut och vad som väntar i morgondagen.

Jag är en upptäcksresande i vida världen...

... som njuter äventyret livet .

Det finns ständigt nya upptäckter att göra, som hur det känns att stå i ett ihåligt träd som fortfarande spirar av växtkraft. Likt en särdeles unik växt njuter jag trädets rum inifrån och med sinnlig bark under mina händer. Det är ett så vackert träd, jag vill upptäcka ännu mera träd att lättjefullt få vara nära. Tänk så många magiska träd det finns kvar att klappa på, klättra i  och njuta suset av dess trädkronor. I trädens famn tycker jag om att vila mellan äventyr och upptäcksfärder. Där finner jag nya perspektiv och tankar som skapar ny kraft.

Jag älskar upptäcksresandet både på ett inre och yttre plan. Om vi kliver in i oss själva en stund finns det så mycket vi kan finna där. Om vi vågar utmana rädslor och möta oss själva kan blomning ske och vi breder ut oss i vårt eget unika grenverk och kraftfulla rotsystem. En av de största utmaningar jag tror många har är att känna att de är ok, precis som de är just nu med sina härligheter och ohärligheter. Att acceptera istället för att kamouflera. Att vi inte behöver vara nåt vi inte är men att vi samtidigt har all rätt att våga glittra i just det vi är och att sprida det till världen.

Om man ser livet som en upptäcksresa istället för något man behöver hantera, kontrollera eller veta hur man ska göra med så blir perspektivet ett annat. Här går jag omkring och upptäcker saker om mig själv, andra, livet och världen, vad spännnade!!! Vad jag sedan väljer att göra av det jag upptäcker är nästa fråga, det väljer jag själv.

I färden livet så njuter min nomad av att packa väskan och imorgon återse en stad som alltid bor i mitt hjärta, mitt älskade Barcelona ♥. En kärlek till en stad jag kommer bära med mig i resten av livet, det är en magisk plats och jag blir lycklig där. Sådana platser ska man återvända till, där man kan samla kraft och inspiration och låta sig svepas med i förälskelse.

Stressade träd...

Häromdagen lyssnade jag på naturfotografen Mattias Klums sommarprogram. Han berättade att en forskare från Yale har upptäckt att vissa träd i skogen i Borneo har slutat reproducera sig själva till följd av den stress de utsätts för genom att vi skövlar skogen och den klimatpåverkan den utsätts för.

Kan ni tänka er? Skogen är stressad och bromsar på så vis sin egen överlevnad... Jag har aldrig besökt Borneo men har varit i regnskogar i andra länder och det är ju en fantastisk miljö. Det känns inte rätt att en sådan miljö inte ska få finnas kvar. Om vi fortsätter skövla som nu kommer det inte att finnas några orangutanger kvar i Borneo om 8-10 år.

Jag har faktiskt inte ens tänkt på att även träd kan bli stressade, har inte sett det så men samtidigt så är det så självklart att även de påverkas av allt som händer. Men det viktiga är att det går fortfarande att förändra, ett eget ställningstagande jag själv kommer att ta hädanefter är att alltid kolla innehållsförpackningar och helt enkelt inte handla något som innehåller palmolja. Jag vill helt enkelt i min vardag inte bidra till detta.

Alla borde ha ett klätterträd..

.. jag tror att många av oss skulle må bättre då. Det är nyttigt att klättra i träd ibland. Jag gör det alldeles för sällan känns det som men häromdagen klättrade jag upp i det här trädet på Djurgården. Det är mycket klättervänligt så alla trädsugna Stockholmare kan bege sig dit. Bonusen att blicka ut över vattnet får man på köpet.

Förresten är träden på Djurgården klättervana. När jag och en god vän vandrade där för några år pågick en mycket seriös trädklättrartävling. Jag tror att det var SM eller något liknande. Så att klättra i träd är till och med en sport. För mig handlar det dock om något annat.

Jag minns faktiskt mitt första klätterträd som fanns på tomten till den lilla lägenhet jag och min mamma hyrde. Det var ett litet äppelträd som jag flitigt klättrade upp i för att sedan hoppa ner i gröngräset. Finns till och med dokumenterat i en svartvit fotoserie och glädjen inifrån lyser upp bilderna.

Det andra trädet jag minns är en gigantisk gran (jodå, tycker fortfarande att den är stor även i vuxen ålder) som stod på skolgården till den byskola jag gick i mellan 1:an och 6:an. De nedersta grenarna släpade i marken och var en utmärkt väg upp. Vissa vågade klättra högt, högt i denna magiska gran.. jag som inte har samma höjd-ignorans hängde mest och dinglade ganska långt ner. Några år senare sågades de nedre grenarna av.. det är för farligt att klättra i träd för barn tydligen! I samma veva så asfalterades hela grusplanen, vad jag minns från att jag var liten så gör ett fall på asfalt oftast mer ont än ett på grus men, men..

Varför tycker jag då att alla behöver ett klätterträd? Jag tror att alla mår bra av att ibland byta perspektiv helt genom att lyfta blicken och göra annorlunda saker som bryter av i vardagen. Å för de som inte vill göra saker i onödan kan jag bara säga att det är nyttigt att göra saker där hjärnan och kroppen får arbeta på ett sätt de inte är vana vid. Det väcker kreativitet och nya ideér. Jag tror även att om alla klättrade upp i ett träd när de var arga så vore de mindre arga när de kom ner. En träd time-out helt enkelt. En kvart om dagen tror jag är en utmärkt ordination för att må bättre. Där kan man drömma, begrunda, vara fri från krav och väcka barnet till liv igen. Vet ni förresten att ett barn skrattar 3 timmar om dagen och vuxna 15 min? Det tål att tänkas på (sen kan jag inte låta bli att undra om samma person undersökt hur många timmar barn gråter eller är arga på).

Så nu till alla läsare men framförallt 70-talisterna som behöver bli nostalgiskt påminda om ett alldeles speciellt klätterträd så har jag lagt in denna fantastiska lilla video! Klättra i frid och glöm inte att andas!