Jo, du läste rätt och JA jag menar det. Men inte på ett ytligt plan för dess yta utan för dess fantastiska sätt att bära mig genom livet. Det är så många som för en kamp mot sina kroppar på så många vis. Jag har tidigare arbetat som ätstörningsbehandlare och suttit i samtal om snedvridna mått och önskade kilon som om det handlade om liv eller död men även i vardagssamtalen så är det många av oss som talar om vår kropp som en avlägsen mindre omtyckt släkting som inte är till belåtenhet och borde skämmas. Som en motståndare istället för som den möjliggörare den är i sitt friska tillstånd. Halkar jag dit ibland och granskar min kropp och ser dess extrakilon, rynkor som dykt upp och ådernät som leker i mina knäveck? Absolut, jag är inte perfekt på så vis.
Men fakta är detta, utan den så fanns inte jag. När den håller sig frisk så är det lätt att ta den för given men när jag har ont någonstans så inser jag dess värde. Det är det mest fantastiska tillsammans med livet jag kommer att få äga, ändå tar jag den ofta för given. Jag har de senaste 6 åren insett hur viktigt träning är inte enbart för mitt fysiska mående men även för hur jag mår psykiskt (även forskningen pekar på stora psykiska hälsoaspekter till följd av fysisk aktivitet). Att röra mig innebär att jag landar i mig själv, får perspektiv, kan landa i tanken men även att jag under stressade dagar eller i livets dalgångar orkar fortsätta vandra. Den knyter ihop mig med själen och varandet.
Det har varit en vecka när kroppen fått sitt och jag inser att variationen i det gör den rikare, starkare och faktiskt lyckligare. Måste du träna så mycket säger en del. Ja, det måste jag men för mig handlar det inte om något mått på duktighet utan det handlar om att fortsätta må bra och att det berikar på så många nivåer.
Idag landade jag i min kropp kvällningen under en fantastisk yogatimme ledd av den bästa av vänner. Där jag verkligen kom i kontakt med hur kroppen mådde fysiskt men även genom att komma i kontakt med mig själv inombords utan prestation men med ett varande som öppnade nya dörrar inom mig. Det är en sån fantastisk känsla och jag känner var min kropp behöver tänjas, vilas och var okända spänningar fastnat som lossnade. Det är inte konstigt att kroppen mådde just så idag för jag har under veckan ansträngt och utmanat mig själv i styrketräning men även utmanat både styrka, kondition och teknik i ett passet Power Hour.
Även dansen har fått leka i min kropp. Dels i Dans Fuegon som för mig blir som en meditativ, kraftfull och lekfull rörelselek, där hela kroppen känner musiken, rytmen och stegen och tolkar dem. Oavsett hur trött jag är så finns det alltid energi till dans och i dansen växer energin och livsglädje avtäcks. I Lindy hopen får jag träna på att läsa av och vara lyhörd när vi skapar dans tillsammans. Att kommunicera i förandet och följandet samtidigt som man skapar en viss energi utifrån vilken typ av dansare man är, vilken musik som spelas och vad man vill förmedla är magiskt.
Betrakta din kropp och påminns om att nacken hjälper dig såväl hålla huvudet uppe som att ge dig en möjlighet att förändra ditt perspektiv. Minns att dina händer kan skapa saker, smeka någon du älskar eller krama en hand som behöver kärlek, stöd eller känna sig sedd. Dina fötter hjälper dig vandra genom dagar och nätter och utan dina armar så blir avståndet längre till det du vill fånga. Med mina ben kan jag dansa, klättra i träd, kickboxas och kunna simma med delfiner utanför Hawaiis kust. Att arbeta för att kroppen ska hålla så länge som möjligt handlar om att jag vill vårda mig själv på alla vis men även att jag behöver det för att vara i harmoni med mig själv och livet. Tack, älskade, underbara kropp. Du är inte perfekt men du särdeles fantastisk.
