I skymningen vandrar jag över gruslagda slingrande vägar och blickar ut över sommarängar, knuttimrade röda hus och en spegelblank tjärn. Jag är hemma. Hemma hos min familj och i den by som ligger så nära min barndoms nejder. Det är vackert och annorlunda från min nuvarande vardag. Det känns lugnt, tryggt och vilsamt. Kontrasten jag såväl behöver emellanåt och alltid återvänder till.Det här är ett av mina hem, som jag skrev i min presentation så är min hemkänsla något jag bär med mig och jag känner mig hemma på flera platser. Men här finns delar av min historia. Här har jag växt upp och levt under en stor del av mitt liv. Det är en plats jag tycker mycket om och där jag behöver tanka kraft ibland. Sedan återvänder jag till storstaden och njuter av allt den har att erbjuda. Men just nu är jag här och kan sova med öppet fönster där lugnet och stillheten vibrerar i tystnaden som ibland bryts av ljudet av en bil från vägarna som gömmer sig bortom åkermark.
Min byskola ligger några kilometer härifrån. Den nu är större än den var på min tid och de har asfalterat hela skolgården av någon märklig anledning.. på vår tid var det grus och gräs som gällde. Men staketet och uthusen är sig lika. Vissa saker förändras inte.
Ute i trädgården väntar hallon på att bli plockade och i vårt vackra växthus växer söta små tomater och i taket ringlar vinrankorna. Min mammas gröna fingrar sprider vardagsglädje såväl i trädgård som i goda måltider men även i alla vinklar och vrår i huset. Ett långt tag trodde jag att jag inte fått något av detta då jag kunde glömma att vattna kaktusar men idag så har jag överfulla fönster i mitt lilla hem i stadens utkant så jag har nog ärvt åtminstone ett grönt finger eller kanske två.
Nu är det dags att koka en kopp the, gå barfota över gräsmattan och sedan sätta mig med en bok i grönskans blommande trädgård. Kanske det blir ett dopp i byns tjärn eller så blir det ett dopp i naturens skönhet. Båda svalkar själen om dock på olika vis..
