Kan bara inte hålla mig från att skratta åt det här...

... kolla in trummisen.. han måste ha haft mycket fritid när han lärde sig spela.

Vardagsglädje...

..sprider sig i mig när någon berättar för mig att jag hos Rödebäck är nominerad till veckans blogg tillsammans med fyra andra bloggar. Så om ni vill att jag ska bli veckans blogg gå gärna in och rösta.Vet inte hur det gick till men jag är mycket tacksam.

Igår spred sig även vardagsglädje då jag i morgonrusningen slår upp Metro och på en helsideannons blickar min vackra Gudmorsdotter upp på mig, som en samisk gudinna. Hon är inte bara vacker på utsidan utan hon har stor visdom och lyser upp världen som en glimmande stjärna. Anledningen? Jo att Jokkmokk invaderar Huddinge till helgen. Om jag kommer dit står Jokkmokkskorv och torkat renkött på listan, mitt norrländska arv gör sig påmint och det kurrar redan i magen. Lappland i mitt hjärta, alltid.

Gårdagskvällen tillbringar jag först med min underbara mentorcoach som tillför värme, insikter och tilltro till min egen förmåga. Sedan myser jag med världens finaste skärmflygare som lagar wok till mig. Det är en lyckad kväll.

Har ni tänkt på vilken skatt ett alldeles vanligt skratt kan vara och även den känsla som sprider sig i kroppen när vi skrattar. Jag tänker även på de människor som lockar oss till skratt med sin humor, sitt sätt att berätta en historia, sin slagfärdighet eller vad det nu är som gör att skrattet bubblar över. På sitt sätt är de en gåva till mänskligheten eftersom de sprider glädje och lyckokänslor till de som kommer i deras väg. Deras glitter är som skrattpulver som sprids över vår vida värld.

Själv skrattar jag för mig själv när jag minns den underbara utställningen Signspotting som jag besökte i sommar. Ett skratt i vardagen förgyller, förlänger och fördjupar livet tror jag.

080808

Kan inte hålla mig från att skriva en rad nu när dagen trots allt har ett sånt magiskt datum och jag kan inte minnas vad jag gjort de andra dagarna under 2000-talet som haft liknande datum så därför kanske det är dags att dokumentera för en gångs skull (bloggpiraten blir nog också nöjd med ett lite mer vardagslikt inlägg).

Så hur har då dagen sett ut?

Dagen har förflutit i sakta mak i Luleälvens närhet. Jag har nämligen förflyttat mig upp till vår sommarstuga i Gammelstad utanför Luleå där mormor och morfar huserar under somrarna. Där har jag varit de flesta somrar sedan jag var liten och det är ett av mina paradis. Vi har en egen liten strand och även om vattnet är alldeles för kallt för mig som är uppvuxen med varmt tjärnvatten när det gäller att ta ett dopp är det skönt att sitta på stranden eller på en sten och bara blicka ut över älven.

Efter att jag fått en kommentar under detta inlägg från Henrik på vardagshumor.se så har jag lagt upp en profil där för att kunna publicera bilder som speglar just vardagshumor. Men oroa er inte, även ni kommer att få ta del av dessa bilder i så fall.. jag loooovar. Sen har mormor har bjudit på sina sagolika köttbullar, tillagade med kärlek och ett livs erfarenhet av hur man lagar god mat.

Jag har läst en del i Coelhos bok om häxan från Portobello, legat i soffan i lilla huset vid stranden och lyssnat på dagens sommarpratare (som varit spion för KGB vilket känns något annorlunda) och sen har jag tittat på den maffiga OS-invigningen. I samband med det kan jag inte låta bli att visa följande skylt från signspottingen som är från just China..

När vi sitter och tittar på invigningen så börjar morfar berätta om när han var på OS i London 1948. Han hamnade där eftersom hans pappa som egentligen skulle åkt fick förhinder och morfar som då var 18 år fick åka i hans ställe. Vilken upplevelse att komma till London från Gällivare på den tiden (via tåg, båt och tåg igen). Ett London som dessutom inte var uppbyggt efter kriget utan ganska sönderbombat. Under tre veckor var han där så hade de biljetter till samtliga evenemang. Min morfar är jazzmusiker så när han inte tittade på tävlingarna passade han på att gå och lyssna på olika musiker (bland annat Nat king cole). Helt fantastiskt!

När vi väl börjat prata om musiken så frågar jag nog för första gången hur gammal morfar var när han började spela trummor och det visar sig att han var 13 och alldeles efter att han börjat spela hade han sin första spelning. Morfar sa att det var väl inte så noga på den tiden eftersom det lät mindre bra de första gångerna.. tur att han är snabblärd och rytmisk (och ganska envis) för sen så har han spelat i diverse band under större delen av sitt vuxna liv. När han var 16 blev han erbjuden att spela professionellt i 3 månader i Tunisien, men det satte gammelfarmor Signe stopp för eftersom i Afrika åt de människor hade hon hört (vi pratar 40-tal och Gällivare).

Sen så har jag fått hjälp med att titta på exempel på jobbansökning av en av mina vänner. Har sökt massa jobb men tycker fortfarande att det är svårt att skriva och få ner på papper vad jag egentligen är bra på utan att det låter klyschigt. Tur att man har vänner som hjälper en. Nu ska här produceras olika spontanansökningar på löpande band till företag som jag tycker verkar intressanta att arbeta för. Tips emottages tacksamt (jag är utbildad beteendevetare). Samtidigt märker jag en ökad mängd annonser på utlysta tjänster så nu hoppas jag att det snart dimper ner en hel hög man kan söka för nu vill jag börja arbeta igen.

Det var min dag. Så nu undrar jag hur ni har tillbringat denna dag?

Vardagsvampyrer och signspotting i Stockholm...

Jag har fått för mig att det är roligare att ha ett sår om man har fina plåster så jag köper ofta plåster med bilder på. Förra året tyckte en av mina vänner att jag alltid hade för gulliga plåster så ett tag så var det Spindelmannen som prydde mina fötter, fingrar eller var jag nu hade ont.

Nu är det inte så att en vampyr bitit mig i foten (för de uppmärksamma läsare som läst rubriken) men i armen och där sitter nu ett sånt där glatt "Hello Kitty" plåster som ni ser på bilden. Det är de professionella vampyrerna på Södertappen som tappat mig på blod, jag har med andra ord lämnat blod eftersom jag är blodgivare. Jag tycker att det är en enkel medmänsklig men viktig handling eftersom man vet aldrig när man själv eller någon man hålller kär behöver en transfusion. Nu är det så att jag är en skaplig bit under medellängd och viktmässigt relativt nära den nedre gränsen för vad som är ok vilket gör att jag efteråt blir trött och matt samma dag vilket jag idag så klart hade förträngt och bjudit över en vän på middag men har nu ingen fysisk ork att röja upp. Tur att hon känner mig väl.

Har i ett tidigare inlägg berättat om Signspotting-utställningen i Kungsträdgården. En utställning med bilder på roliga skyltar som olika resernärer fotat runt om i världen.

Jag vill nu lämna mitt inte alltför rumsrena bidrag av en skylt som hänger på gångvägen mellan Globen och Gullmarsplan. Denna väg är flitigt frekventerad vid konserter, ishockey- och fotbollsmatcher (vilket jag tror är bakgrunden till denna skylt och vad den syftar på). Det här är vardagshumor för mig även om det säkert upprör en del (ska tillägga att en del av detaljerna ser ut att ha tillkommit efter skyltens upphängning). Framförallt att den rimmar och att den som kom på rimmet det fick gehör för sin idé och de gjorde en skylt. Mycket trevligare än en arg skylt som bestämt hänvisar.

Nå, vad tycker ni?