Är du kvar i Verkala…

… undrar någon och ja, det är jag och jag har ännu inte bestämt när jag ska åka härifrån eller om jag ens ska göra det.

Jag ska till Backwaters en sväng men det kan vara så att jag väljer att stanna här och stanna upp istället för att vara på språng på det vis jag så ofta är. Jag trivs här och det är en plats med god energi. Detta är jag inte ensam om att känna utan det är många som reser hit och fastnar här eller återkommer år efter år. Jag tar morgonpromenader vid havet, ser fiskarna åka ut med sina båtar och morgonpigga människor yoga, bada, promenera eller surfa vid havet.

Jag prestationsreser inte, det vill säga att jag behöver inte komma hem och ha besökt 17 ställen med en mängd bilder i kameran men inga minnen i hjärtat. Jag har gjort sådana resor men utifrån friheten att välja platser jag vill stanna på, människor jag vill hänga eller resa vidare med och platser jag vill se. Vi får se vart den här resan tar mig, men just nu får den mig att leva i ett resande och upptäckande men på samma plats.

Stretching the limits...

… är en mening som kommer till mig i yogasalen.

Jag tänjer mina gränser och hittar nya möjligheter eller klarar saker jag inte kan. Det är inte alltid bekvämt och stundtals får det mig att känna mig otrygg, lite rädd och stundtals obekväm. Jag lyssnar till kroppen men utmanar den och mig själv på en nivå som är nyttig för mig.

Lita på mig, du kommer klara det här säger yogaläraren när han kommer fram till mig och utmanar mig att gå baklänges ner i brygga. Han lägger en hand under min rygg och rädslan för att falla handlöst baklänges vecklar ut sig i mitt bröst men jag litar på honom och böjer mig bakåt och klarar det. Med en lätt hand som stöd går jag sedan upp igen efter att ha stått där en kort stund. Jag sa ju det säger han och ler.

 Man klarar så mycket mer än man tror i många lägen men ingen har sagt att det ska vara enkelt, utan oro eller att man behöver klara allt själv. Någon annan kan se en förmåga i dig som du själv inte insett att du hade och ibland behöver du lita på någon du inte känner men som kan det dom kan. Samma yogaledare utmanar mig att testa att stå på huvud vid mitt första träningstillfälle med honom efter en noggrann koll att jag inte har nack- eller ryggproblem.

Jag som känner mig som en nybörjare på yoga får med hans stöd för att finna nya perspektiv och träna andra färdigheter. Han är ju trygg i att han vet hur han ska lotsa mig och se till att jag inte faller. Han är grundad och kunnig i yogan och jag är det inte men han stöttar mig i att få min kropp att inta nya positioner och tänja sina gränser men på ett varsamt sätt och hela tiden med ett fokus och en tydlighet att man inte ska pressa kroppen eller göra saker som är för obehagliga utan känna efter. Det handlar inte om prestation.

Yogan är stor här och det erbjuds i alla varianter. Jag prövar mig fram och just nu så passar hans lektioner mig för att de innehåller det jag behöver och är en bra introduktion till mig som är ny. Att yoga en och en halv timme kostar ca 40 kr och lärarna är mer än erfarna och väldigt välutbildade. En av yogalokalerna är magisk med utsikt över havet men den ledaren är många gånger lite för snabb i tempot för mig som är ny men någon som jag kommer gå till ibland.

Att tänja sina egna gränser ibland är nyttigt och att göra det med varsamhet. Att våga nytt är viktigt för mig. Det är en del av mitt växande. Att våga göra något nytt behöver inte alltid handla om att göra mer, det kan handla om att göra mindre. Som att om man är en person som ständigt är på språng kanske man ska stanna upp ett tag, att vila sinnet och kroppen som jag fick i hemläxa var ett sätt för mig att tänja min gräns.

Det är inte alltid nån annan kan avgöra när vi tänjer en gräns utan det är vi själva som vet, behöver jag träna på att säga nej oftare eller våga begära något för min del. Är det att åka ensam som är min utmaning eller att gå den där kursen jag drömt om. Men ingen har sagt att det ska vara lätt, utan smärta eller inte få oss att känna oss sårbara. Att tänja gränser kan ge träningsvärk men det får oss att växa.

I hängmattan

... så njuter jag att lättjefullt vila med fötterna i luften istället för på jorden en stund. Det borde man göra oftare.

Dessa vilsamma gungor för små och stora barn där man kan vila tanken en stund och låta den leka under himlars vyer. Det är skönt att ligga där. Jag tycker man borde ha hängmattor lite här och var tycker jag, kanske istället för parkbänkar och ibland i träd bredvid varandra, tror det blir intressanta möten och samtal då. För åtminstone händer det nåt med mig när jag ligger där och det är dit många längtar, men kanske borde man bara skapa hängmattestunder i sin vardag. När man tror att man har som minst tid för det är förmodligen då man behöver det som mest.

Jag njuter ayurvedabehandlingar, träffa intressanta människor. Lyssnar på havets vågor som slår in mot stränder och jag äter fantastisk mat. Jag svettas så det rinner ner i ögonen och börjar svida så jag knappt kan se och ler samtidigt, det är så galet på nåt vis.  Jag sitter och pluggar med utsikt över havet eller över en kopp varmt, kryddigt och sött masalathé under tända stjärnor. Det är en annorlunda höst, det är en höst med andra färger och en höst som bryter alla mönster. Vad jag gillar det, att leva livet i på annat vis än till vardags även om min familj och vänner är mig nära i hjärtat vart jag än i världen är. Det är viktigt att våga lyfta fötterna ibland, att skapa sin egen livets hängmatta.

I väntan på regnet...

.... hör  jag åskan mullra över himlen och blixtar lysa upp havet och himlavalvet.

Jag dricker varm citrondryck med ingefära och honung och skriver på en inlämningsuppgift. Snart har jag varit i Indien i två dygn. Jag har jetlag och lider lite sömnbrist men vad gör det när det är flera veckor tills jag ska åka hem, jag har ju nästan inga tider att passa. Jag utforskar i lugn takt och känner mig närvarande och nyfiken. Jag har ännu inte bestämt hur länge jag ska stanna men stanna ska jag i minst en vecka till. Jag tycker om Varkala och jag bor på mysiga The Village med fantastiska ägare som gör allt för att deras gäster ska trivas. På måndag måste jag dock flytta ut för då kommer en hel grupp och inkvarterar sig, men ägarna har redan tipsat om andra ställen de rekommenderar vilka jag ska kolla upp de närmsta dagarna.

Det är färgstarkt och kontrastrikt här. Lite lugnare än många andra platser i Indien sägs det, en lagom start som någon påpekade. För mig blir det en plats att landa på. Jag har inte bråttom någonstans och jag prestationsreser inte så jag måste inte komma hem och uppvisa alla platser jag har besökt. Jag glömmer bort att fota utan fastnar i iakttagandet och närvaron men jag ska försöka påminna mig om att inte bara låta mina intryck stanna i hjärtat. 

Nu kommer regnet och jag lyssnar på dess rytm, ett vilsamt ljud jag tycker om. Jag läppjar vidare på min varma dryck och njuter av att vara just här, på denna plats, i detta land och i mitt egna sällskap.