Ett halvt liv senare...

... möts vi spontant och tillbringar timmar på ett café en fredag.

För 23 år sedan tillbringade vi 5 månader tillsammans i Spanien och umgicks ständigt men det är numera 18-20 år sedan jag träffade någon av de två fantastiska kvinnor som jag möter. Några timmar tidigare när jag vaknade så hade en av dem mailat och föreslagit ett spontant möte då hon skulle passera min stad. Underbart möte.

Som 19-åring åkte jag nämligen på egen hand till San Sebastián i Baskien, en resa som förändrade mig på så många vis. Jag kunde inte ett ord spanska, jag hade inte varit utanför norden och jag bodde i en liten by i Dalarna. Hur jag vågade? Jag vet inte men det är bland det bästa och mest lärorika jag gjort. Jag bär en nomad inom mig som längtade efter rörelse och äventyr.

Vi tittar på gamla bilder och minns, vi har olika minnen som är olika starka och det är spännande att utforska. Och så skrattar vi, högt och hjärtligt och mycket. Det är magiskt och jag är fylld av en underbar känsla när vi skiljs åt och lovar att det inte ska dröja 20 år till innan vi ses. Trots att det är så länge sen vi sågs är mötet enkelt och de är sig lika men samtidigt ett halvt liv mognare och där livet tagit oss på olika resor.

För några timmar igår reste jag i tiden och blev påmind om viktiga saker. Vissa möten med sig själv och andra och ett land har format mig mer än andra och det här är ett av dem. Igår skapade vi nya minnen och fann nya mötesplatser. Det var alldeles, alldeles underbart.

23 år mellan bilderna och den som togs igår. uppe i högra hörnet
Av hänsyn har jag klippt mina vänner från bilderna. 

Att ha sina kärlingar utspridda i Sverige..

.. gör att det alltid finns någon att besöka och njuta deras vardag på en plats som inte är min.

Förra två helger sen var jag i Ängelholm hos min vän fotografen och den här helgen besökte jag min bror och hans sambo i Örebro. Vilka vackra platser och mina underbarlingar som bjuder in till härligt helghäng gör att jag landar efter helgerna med ny energi och med nya vyer som kan skapa rum i mig. Det är ett vackert land vi bor i med många kontraster och jag njuter dem fullt ut. Jag är glad över att även om vägen till dem är längre än att jag kan ses över en kväll så är de nära i hjärtat.

I Ängelholm var det fortfarande höst med massvis av regn men även med så mycket färg från vackra träd. Det var ändå ljuset som präglade helgen, både de vi tände inomhus men även i den minneslund där de vilade under ett stort och vackert träd. Det är så vackert att besöka någon man känt nästan halva sitt liv, att sitta där och skratta tillsammans framför en film över en thekopp precis som vi gjorde när vi bodde grannar i Göteborg.

Att njuta mysiga fikor, gå längs med havet och känna att vissa helger är längre än andra, det är balsam och stjärnströssel för själen.

Löven och livet utan filter men med sin egna starka lyskraft.

Lycka är en stund i havets kant med två fina vänner.

Det är härligt att kunna resa mellan olika världar inom loppet av 10 dagar. Förra helgen när jag anlände till min bror med sambo och kliver in i deras nya lägenhet med högt i tak och vackert inredd skapas ännu en myshelg. Det är så fint att resa bort och bjudas på jättegod mat, många skratt, spela spel, titta på TV tillsammans och njuta promenader i såväl natur som staden.

Årets första glögg får tre äpplen av fem. 

Att resa bort och få luft under vingarna men samtidigt komma hem i mötet med de man känner så väl är bland det vackraste som finns i livet tycker jag. 

Jag är en upptäcksresande i vida världen...

... som njuter äventyret livet .

Det finns ständigt nya upptäckter att göra, som hur det känns att stå i ett ihåligt träd som fortfarande spirar av växtkraft. Likt en särdeles unik växt njuter jag trädets rum inifrån och med sinnlig bark under mina händer. Det är ett så vackert träd, jag vill upptäcka ännu mera träd att lättjefullt få vara nära. Tänk så många magiska träd det finns kvar att klappa på, klättra i  och njuta suset av dess trädkronor. I trädens famn tycker jag om att vila mellan äventyr och upptäcksfärder. Där finner jag nya perspektiv och tankar som skapar ny kraft.

Jag älskar upptäcksresandet både på ett inre och yttre plan. Om vi kliver in i oss själva en stund finns det så mycket vi kan finna där. Om vi vågar utmana rädslor och möta oss själva kan blomning ske och vi breder ut oss i vårt eget unika grenverk och kraftfulla rotsystem. En av de största utmaningar jag tror många har är att känna att de är ok, precis som de är just nu med sina härligheter och ohärligheter. Att acceptera istället för att kamouflera. Att vi inte behöver vara nåt vi inte är men att vi samtidigt har all rätt att våga glittra i just det vi är och att sprida det till världen.

Om man ser livet som en upptäcksresa istället för något man behöver hantera, kontrollera eller veta hur man ska göra med så blir perspektivet ett annat. Här går jag omkring och upptäcker saker om mig själv, andra, livet och världen, vad spännnade!!! Vad jag sedan väljer att göra av det jag upptäcker är nästa fråga, det väljer jag själv.

I färden livet så njuter min nomad av att packa väskan och imorgon återse en stad som alltid bor i mitt hjärta, mitt älskade Barcelona ♥. En kärlek till en stad jag kommer bära med mig i resten av livet, det är en magisk plats och jag blir lycklig där. Sådana platser ska man återvända till, där man kan samla kraft och inspiration och låta sig svepas med i förälskelse.

Reser du ensam?

Nej, jag reser på egen hand, det är ingen ensamhet på något vis.

Jag reser med synen att jag kommer att möta vänner och att världen är en vänlig plats. Jag tycker om att leva självvalt och oftast är det väldigt skönt att själv styra vad det är man vill göra och när.

Skulle jag aldrig våga säger många. Jag vet inte vad det är som skrämmer personen som säger det, om det är ensamhet, eller att nåt skulle hända eller något annat eller kanske bara att man inte har någon med sig som man känner och som man kan dela upplevelsen med. Vissa kallar mig modig men jag tänker att för mod behövs en rädsla, obehag eller utmaning och jag har gjort det här många gånger och för mig är det mer normalitet. Det finns andra situationer som kräver mitt mod men det här är inte en av dem. Jag har rest jorden runt på egen hand när jag var yngre.  Men det är fint att det finns de som tycker att det jag gör är modigt och annorlunda, det känns i hjärtat men jag är inte så modig som ytan kan påskina.

Vad är då nackdelarna med att resa ensam anser jag? En av dem är att boendet blir dyrare, jag betalar för dubbelrum för enkelrum brukar sällan existera dit jag reser. Att inte ha nån att dela resans upplevelser med brukar andra säga, fast jag har det men de bor kanske inte på samma plats som jag och jag delar den med flera personer och inte bara en. Att det ska hända nåt är en annan tanke, men jag tänker att det kan väl hända något var du än är i världen, sen måste man ju vara försiktig men det behöver man ibland vara i sin vardag också enda skillnaden då är att det är just vardag.

Fördelarna då? Jag är fri att stanna så länge eller kort tid på platser jag besöker, jag får egenvald egentid när jag behöver, jag kan vara spontan och behöver inte stämma av med någon om dagen/veckans/resans planer. Jag tror jag träffar mer människor eftersom man blir mer kontaktsökande och det är lättare att bli kontaktad, jag har vänner runtom i hela världen som jag träffat på resor vilka jag sedan hälsat på ibland annat Holland, Tyskland, Thailand, Usa, Curacao, Spanien och på andra platser.

Det är klart att jag gärna reser med vänner men jag tänker inte hindra mitt resande utifrån att jag inte har nån att resa med för jag vill ju förverkliga mina drömmar. Många gånger har jag mött människor som drömmer om att resa mer på egen hand eller någonstans dit de inte får någon med sig, ett mellansteg kan vara en gruppresa, temaresa eller kurs. Jag har mött många här som är på yogaresa, kurs eller rundresa med arrangör och då reser ensamma men i grupp där någon annan ansvarar för arrangemanget och då kan man åka på egen hand men träffa andra människor och ha ett socialt sammanhang.

En härlig ny vän som jag mött som heter Carina kommer i framtiden att anordna mindfullnessresor just hit till Varkala. Så om någon är sugen att ta sig hit men inte på egen hand så kan en sån resa vara ett alternativ. Idag lämnar hon och de andra två vännerna jag funnit här denna vackra plats. Det är lite vemodigt eftersom vi har haft så roligt tillsammans, men nya vänner, nya möten och nya världar väntar och vänner ses igen.

I väntan på regnet...

.... hör  jag åskan mullra över himlen och blixtar lysa upp havet och himlavalvet.

Jag dricker varm citrondryck med ingefära och honung och skriver på en inlämningsuppgift. Snart har jag varit i Indien i två dygn. Jag har jetlag och lider lite sömnbrist men vad gör det när det är flera veckor tills jag ska åka hem, jag har ju nästan inga tider att passa. Jag utforskar i lugn takt och känner mig närvarande och nyfiken. Jag har ännu inte bestämt hur länge jag ska stanna men stanna ska jag i minst en vecka till. Jag tycker om Varkala och jag bor på mysiga The Village med fantastiska ägare som gör allt för att deras gäster ska trivas. På måndag måste jag dock flytta ut för då kommer en hel grupp och inkvarterar sig, men ägarna har redan tipsat om andra ställen de rekommenderar vilka jag ska kolla upp de närmsta dagarna.

Det är färgstarkt och kontrastrikt här. Lite lugnare än många andra platser i Indien sägs det, en lagom start som någon påpekade. För mig blir det en plats att landa på. Jag har inte bråttom någonstans och jag prestationsreser inte så jag måste inte komma hem och uppvisa alla platser jag har besökt. Jag glömmer bort att fota utan fastnar i iakttagandet och närvaron men jag ska försöka påminna mig om att inte bara låta mina intryck stanna i hjärtat. 

Nu kommer regnet och jag lyssnar på dess rytm, ett vilsamt ljud jag tycker om. Jag läppjar vidare på min varma dryck och njuter av att vara just här, på denna plats, i detta land och i mitt egna sällskap. 

Havet vilar som bakgrundskullis

... natt som dag. Det är bland det vilsammaste ljud jag vet.

Jag ser det från min veranda och jag kan gå ner till en liten men skimrande vit strand på en minut. Det är magiskt på nåt vis. Jag är inne på min tredje dag här men jag tänker hur snabbt man anpassar sig till att vara där man är.

Seychellerna har så här långt varit balsam för själen för mig, vackert, vilsamt och alldeles underbart. Jag bor hos en bekant som kommer härifrån men numera bor i Sverige men det gör att jag har en helt annan ingång i kulturen än om jag enbart vore turist. Jag har ätit creolsk hemlagad mat och hängt med hennes vänner. Det blir annorlunda att resa så och jag älskar det.

Igår besökte vi ön Curieuse över dagen. Vi grillade och mötte de stora sköldpaddorna som lever där och som numera lyckligtvis är skyddade, i början plundrades ön på dem. Detta urtidsdjur som långsamt kommer gående över stranden på sitt vilsamma vis fascinerar mig.

Över ön flyger färgglada fåglar och till doften av grillat så har vi en fantastisk dag. Levnadstakten går i sakta mak och det är en skön kontrast till det liv jag vanligtvis lever och älskar. Den långsammare delen av mig får sitt vilket den behöver med jämna mellanrum.

Fågelfröjd

Mot Seychellerna..

... om det är hälften så vackert som på bilderna så är det väldigt vackert.

Det ska bli underbart att efter hektiska dagar logga ut, varva ner och uppleva nytt. Ja, jag loggar ju inte ut helt, det finns fortfarande plugg som ska göras men det blir lite lugnare nu. Så jag får läsa filosofiska texter på stranden och känna sand mellan tårna. Sitter just nu på Arlanda, incheckad och klar och med ett lugn inom mig och utan några direkta planer på vad jag kommer göra på Seychellerna. Det tar jag när jag landat. Jag kommer bo hos en bekant som är från Seychellerna även om hon numera bor i Sverige så jag tror att jag kommer att få uppleva mer än jag gjort om jag hade varit där som turist. Nu är det dags att borda planet. Äventyret väntar och vi hörs snart igen.

Vill du följa med mig till Dubrovnik...

... frågar en vän.  Varför just Dubrovnik undrar jag. För att det ska vara vackert och jag vill dit svarar hon. Inom ett dygn är resan bokad efter att kattvakt har tillfrågats. 

Det år så vackert så det slår andan ur mig. Min drömmare och skrivande sida väver historiska äventyr och fantasyhistorier som spinner magi i gränderna. Det är jag nog inte den enda att göra, serien Game of Thrones är delvis inspelad här. Vissa platser känner man sig hemma på och trivs direkt, detta är en sådan. Vi bor i en gränd i Gamla Stan och jag känner mig hemma där även om trapporna upp till den är som ett träningspass. 4 dagar där vi tar en stund i taget men samtidigt förundras över det vi hinner och finner. 

I den här gränden bodde vi i en liten
enrumslägenhet.

Dagarna fyller vi med det vi tycker om, värmen väljer att omfamna oss och vi njuter av en oväntad sommarglimt i mitten av Oktober. Jag tycker om att betrakta miljöer, människor och njuta av det jag finner. Mandariner, citroner, granatäpplen och oliver hänger från dignande grenar och växer vilt överallt. Det är vackert och precis som i livet så finns det alltid frukter att skörda men beroende på var du befinner dig så är det inte alltid av samma sort. 

Morgonmarknad med frukt, grönsaker, hantverk,
och blommor. Älskar den typen av marknader.  

Gamla staden är Dubrovniks hjärta i min mening även om vi utforskar andra delar. Att vandra på stadsmuren och bli andlös av den skönhet staden, naturen och havet bjuder på öppnar mitt hjärta på vid gavel. Jag får hålla i mig ibland då min höjdrädsla gör sig påmind och det suger i maggropen och jag håller mig i murens stadga när avståndet ner är långt. 

Under takåsarna bor hopp, tro och amor sjöng Karl Gerhard.
Takåsar är vackra, jag tycker om att blicka ut över takåsar
och att se en stad från ovan.

Vi njuter god mat, gott vin och mysiga uteserveringar. Marmorn skimrar som om den vore regnstänkt men det är i de mindre gränderna som jag finner charmen även om det storslagna runt huvudgatan är vackert på sitt sätt. 

Att äta frukost i en gränd och fundera över
vad man vill fylla dagen med gör att min
resenär och äventyrare njuter livet likt
det fluffiga skummet på min cappuccino. 

En morgon bestiger vi ett berg under gassande sol för att sedan ta en båt ut till ön Lokrum (som ni skymtar från första bilden) där vilda påfåglar vandrar omkring bland ruinerna av ett kloster och Fort Royal. Vi lägger oss på en klippa vid havet och njuter av att bara vara i solen. När vi vänder åter till staden så är det som att resa mellan två världar. 

Mot bergets topp längs slingriga vägar.
Vildväxande salvia, rosmarin och lekfulla
fjärilar kantade vår väg upp mot berget. 

Utsikten från när vi nått vår uttänkta topp,
vi tog linbanan ner efter att ha blickat
ner på vår stad. 

Lokrums klosterruin

Påfågel i sin skimrande skrud

En vy som likväl hade kunnat vara från Hawaii,
här vilade vi still till havets sång.

Vad gör man den sista dagen på en fantastisk resa? Vi fyllde den med bad, sol och att lugnt njuteri. Genom att göra ett veck i tiden och resa bort så kan man samla kraft och få perspektiv på vardagen som väntar hemma har alltid varit min upplevelse från mina resor. Ett tips från uthyraren av lägenheten ledde oss till en alldeles fantastisk strand där man ser Dubrovniks gamla stad och berget vi besteg i bakgrunden, där var det gott att bara vara. En fantastisk sista dag på en härlig resa. Knappt tre dygn i tid men så mycket mer i upplevelser och lagrad energi. Till Dubrovnik vänder jag gärna åter.

Väl värt en halvtimmes promenad, det finns en strand mycket
närmare men den här var vackrare. Trapporna ner hade fler
trappsteg än jag kan räkna men väl värt det för att nå denna strand. 

Till och med en badkruka som jag passade på att bada, över
20 grader i vattnet och så klart att jag önskat jag tagit med snorkeln.
Det får bli nästa gång. 

Klädsträcken pryder staden vart man än går,
mot den blå himlen känns det som ett konstverk
i sig. Ett sådant man behöver lyfta blicken för
att upptäcka.. som med så mycket annat i livet.

När vi sitter i taxin..

.. går solen upp och visar Stockholm från sin vackraste sida.

Vi har färdats en lång väg och rest i 22 timmar. Jag har blickat ut över stjärnklar natt som vilat över molnets hav under planet när jag inte kunnat sova så mycket under resan. Incheckningen i Maui bjöd på ännu en vänlig själ, hon hjälpte oss att få platser bredvid varandra men när vi kliver ombord på planen inser vi även att hon uppgraderat oss hela resan så vi har bättre säten och mer gott om plats. Bara av vänlighet och utan att förvänta sig något tillbaka. I sann Aloha-anda. 

Det har varit en magisk resa men välkomnandet hem är minst lika varmt som de varma klimat vi just lämnat. Min mammas bästa vän har lånat lägenheten några dagar medan jag varit borta, men förutom att vattna blommor har hon städat den så fint och lagt en ny matta på mitt köksgolv. Ett värmande örtthe från Jokkmokk väntar också. I brevhögen ligger spännande inbjudningar till extremfika (där alla tar med två sorters kakor) och en kreativ tjejsöndag. Det vilar också det finaste av tackkort från liten Elsa för hennes doppresent. Det kommer välkommen hem via sms och hälsningar på facebook.

Jag kan inte hålla mig vaken utan somnar men med ett leende på läpparna. När jag vaknat packar jag upp ryggsäcken, den bär med lite sand från någon fin strand men även minnen och en känsla av en god resa. Stjärnorna gnistrar och jag får adventslängtan. Om några dagar är November slut och till helgen så vill jag bjuda granen in. Under veckan blir det kurs, härlig föreläsning, smyckeskväll, klipptid och sen kommer katten Marilyn hem. Livet är gott både i vardagsresandet och äventyrsletandet.

Lanai är den fjärde ön..

... vi besöker.

Det blir en dagstur då man enkelt kan ta färjan över från Maui. Det är 3000 bofasta på ön och den beskrivs som att inte mycket har förändrats sen 1920-talet rent utseendemässigt och i dess litenhet. Trots att plantagens tid sedan länge är förbi så är det lätt att resa i tiden och i tanken till när denna ö var avsevärt aktivare. Det visar sig stämma när vi kommer dit (bilder kommer senare på Lanai city eftersom jag glömde fota med mobilen).

Lanai är en privatägd ö som en synnerligen rik man köpte loss förra året. Det finns två stora resort som framförallt kännetecknar turismen på ön. Vi inleder med att åka upp till Lanai City som har några få butiker och restauranger. Hittar en jättefin vintageshop, den första jag stött på faktiskt och det är kul att botanisera bland begagnade kläder och prylar.

Efter en lunch i lilla staden så åker vi ner till en skimrande vacker strand. Det är en disig dag men glittrar gör ändå havet. Det står redan klart för mig att jag kommer att återvända till Hawaii. De här öarna trollbinder mig och jag vill möta dem igen. 

I mötet med havet..

....försvinner tid och rum, bara närvaron blir kvar och sinnena skärps. 

Mina egna hjärtslag bär mig genom vågorna och solljuset silas genom det turkosa vattnet. Revet bjuder fiskar i alla dess färger och storlekar. Plötsligt möter vi en manta, den är stor, smidig och glider fram några meter under mig. Men vi är där för delfinerna och vi möter dem gång på gång. Ibland är jag nära och möter deras blick. Tiden där och då står still. Det går inte att fånga i ord eller bild utan i minnesbilder, känslan och hjärtat. Det är magi, fridfullhet och explosiv energi likt ett tomtebloss som fyller hela mig samtidigt. 

Min reskamrat visar mod som snorklar för första gången i havet från en båt. En ny värld som öppnas. Jag minns själv hur det var, för mig handlade det om att kliva över rädslans tröskel för att finna en förlovad värld ditt jag ofta återvänder i tanken. Idag återvände jag dit i verklighetens hav men under förverkligade drömmars himmel. 

Vi byter ö..

... och hamnar på Kaua'i. Hawaiis äldsta ö som kallas trädgårdsön på grund av sin grönska. Berget Mount Wai'ale'ale är jordens regnigaste punkt men bara ca 25 km fågelvägen därifrån så ligger Kekaha där det knappt alls regnar. Hawaiis kontraster som jag tycker så mycket om. 

Igår bjöd Kaua'i på regn och ruskväder (vilket tydligen nästan alla öarna drabbades av) så det planerade strandhänget blev istället utforskande av marknad och charmiga småstaden Koloa. Det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det. Dock var det inget roligt väder att köra i då man stundtals knappt såg vägen för allt regn. 

Vi bor i Princeville (dåligt med prinsar såhär långt dock) där vi hyr en fin lägenhet med uteplats och tillgång till områdets gemensamma pool. De vi hyr av äger Island Soap and Candle Works som gör handgjorda tvålar och ljus. Igår var vi in i en av deras mysiga affärer där de även tillverkar delar av sina produkter.

En ny dag har tagit sin början här, vinden viner runt knuten men inget regn såhär långt. Snart ska vi ta bilen så får vi se vart vi hamnar. Tycker om att leva semestern så. 

Såpbubblorna stiger mot den svarta skyn..

... där månskäran hänger på sniskan. 

Havet slår in mot stranden nedanför strandpromenaden. Luften är varm och stjärnorna glittrar lekfullt ovanför såpbubblors färd. Det är en scen som tagen ur en sagobok eller en vacker film. 

Vid ett tillfälle fick jag frågan vad jag älskar med att resa och mitt svar blev till stor del sinnesbaserat. Att vakna mitt i natten och höra hur tystnaden bryts av alla de hundratals fåglar som sitter i det stora Banyanträdet mitt i Lahaina.  Det är doften av trädets blommor utanför vårt hotellrum på morgonen när solen börjar gå upp. 

Det är känslan av svart mjuk sand mellan mina fötter samtidigt som ljudet av havets vågor gör mig lugn. Varmt regn mot mitt ansikte när jag hänförs av Iao Valleys prunkande och storslagna skönhet som har såväl en brutal som vacker historia. Det är en så stor kontrast till de röda, vackra men ogästvänliga berg som tornar upp sig bara några kilometer bort. Där är det öken, här är det regnskog. Likt livet så lever kontrasterna sida vid sida. 

När jag klättrar upp i ett Banyanträd så samlar mina sinnen in synintryck, dofterna, känslan av len bark mot min hud. Jag känner tacksamhet, lekfullhet och trädklättrarlycka på en gång. 

Närvaro och härvaro. Det som vi alltid bär med oss men som jag ibland tappar i vardagen. I nyfikhetens resande så blir det lätt, jag vill fånga och minnas bilderna, doften, känslointryck och de annorlunda ljuden. Hänförelse över det vackra, annorlunda och ovanliga är lättare att uppnå i resandets utforskningsexpedition än i det vardagliga steget. Men det finns ju alltid där. Som Magnus, Brasse och Eva uttryckte det: HÄR har man alltid med sig. För mig handlar det om att minnas att bära det med närvaro, nyfikenhet, acceptans och tacksamhet. 

I drömmars land vaknar jag..

... och min resvän fotar utsikten från vårt hotell. Aloha kakahiaka vackra ön Maui.

Flighten mellan Los Angeles och Kahului bjuder på ett härligt möte. Den amerikanska Ann som är 84 år gammal och som rest över hela världen. Hon arbetar fortfarande ibland när hon har lust men framförallt njuter hon livet. I 35 år har hon levt på Maui och kommer med fantastiska tips och varningar kring vår resa.  Hennes kunskap om de andra öarna och dess historia gör att drömresan tar form. Den typen av möten älskar jag och har skänkt henne stor tacksamhet i tanken under dagen. I minnet bär jag med henne ännu längre.

I landet där det slutliga priset är kryddat med skatt så det är svårt att veta vad saker egentligen kostar hyr vi en glittrande blå Mustang. Vår egen mustang Sally. Sen ger vi oss ut på vägarna på en roadtrip där avstånden är korta men där vägarna stundtals är slingriga. 

Vi hänförs över berg, regnbågar, mjuk sand i milsvida stränder där vågorna slår in över våra fötter. Palmklättrande män hugger ner palmblad från hisnande höjd vid strandens kant. 

Utforskarlusta leder oss till vackra staden Lahaina. Här vill jag bo säger min reskamrat och drömmar slår in för vid kanten av ett magiskt träd och hamnens kant får vi sista lediga rummet på mysigt hotell. Imorgon checkar vi in.

Stjärnklar himmel vilar över dagen och oss när vi anländer åter till vårt hotell. Stjärnströsslad lycka över vackra vyer, äventyr, lata stunder och livet själv följer mig in i sömnen. 

Mahalo! 

När man kommer hem från vissa resor..

.. är man för alltid lite förändrad.

Min flytt till Spanien som 19-åring är en sådan, min jorden-runt-resa och resan till Hawaii är också resor som förändrat mig. Min senaste resa var kort i antalet dagar och var bara inom Sveriges land men den förändrade mig och gav svar på frågor jag glömt att jag ställt. En dag kanske jag berättar om den på bloggen. Fram tills dess sparar jag minnet av den i hjärtat. 

På en klippa vid havet landade jag sista dagen av resan med bästa vännen i utkanten av vackraste Göteborg. Vi sjöng ihop i bilen och jublade åt Pippihus längs med vägen. Vi drabbas av skrattanfall som ekar över Slottskogsträd, havsytor och taknockar utanför hennes kök. Vi samtalar om vår vänskap, våra drömmar och lyckan i att ses om så bara för ett dygn. Jag återvänder till Stockholm när lördagen närmar sig sitt slut med minnen från tre olika städer. 

Idag promenerar jag på Djurgårdsland och vilar under ett träd i Rosendahls trädgård samtidigt som jag lyssnar på sommarpratare. En stund senare sitter jag i mitt klätterträd och pratar i telefon med vännen som gifter sig med kärleken på lördag. Sen möter jag min dansande vän och fikar i Hermans trädgård för att sedan vandra på söder i solens sken. 

Mitt liv är fullt av så fina människor och de är de som följer mig på livsresan i såväl regn som solsken. Vissa har varit med mig hela livet, några har jag själv funnit längs med vägen och andra är ännu inte funna. Men när solen sänker sig över Svedmyras taknockar så minns jag de människor jag mött och det jag varit med om under de senaste dagarna med värme. De kommer jag bära med mig resten av livet. 

Stränderna är vita..

.. och myggorna är envisa.

Om natten tycker jag att jag hör göken gala men min medresenär säger att jag hört fel, sen hör vi båda ljudet. Det är förmodligen ingen gök men det låter sannerligen som en. När morgonen dagas spatserar tuppen och hans hönor förbi vår veranda där papegojblomman blommar strax intill.

Det blir två sköna dagar på ön Koh Samet men de kommer att stanna länge i minnet. Det är den fjärde ön i Thailand jag besöker under mina tre resor hit. Alla öar har sin charm och hade vi haft mer tid och mindre planer hade jag gärna stannat längre. Men jag kanske kommer tillbaka i framtiden.

Havet är varmt och solen likaså. En perfekt gjord ananasshake svalkar när vinden inte gör det. När jag dricker den så inreder jag mitt pippihus i tanken genom att se mig omkring och hitta vackra kakelblommor och en hängbänk för vilsamma stunder.

Jag sätter mig på en sten vid havet och skickar iväg en önskan. Det turkosblå havet slår mot stenen och mina fötter. Min önskan går nog i uppfyllelse oavsett om det sker på det vis jag tror eller inte. Min inre och yttre resenär är lycklig i detta nu.

Med finkorning sand mellan tårna återvänder jag till fastlandet. Trött av solen men fylld av energin från nya intryck och livet.

En mörk, regning och kall morgon i slutet av Oktober..

.. så frågar min träningsvän om jag inte vill följa med henne till Thailand.

Det är som att fråga en femåring om de vill delta i godisregn eller få en morot, det finns nämligen bara ett svar på den frågan och det är JA. Så nu sitter vi här vid gaten på Arlanda och inväntar planet som lyfter om någon timme. Framme i Thailand väntar hennes pappa, en jordenrunt-vän som bosatt sig i Bangkok, lugna stunder, havet och sen äventyr.  Det ska bli sagolikt härligt.

Nomaden i mig är lycklig och även semesterälskaren som slipper ha tider att passa. Att resa är som att läsa en bok, den som stannar hemma läser bara första sidan. Så nu slår jag upp boken och läser vidare i resans värld.

36 deltagare från 18 europeiska länder..

... kommer imorgon kväll att mötas i Strasbourg för att under de kommande 6 dagarna arbeta med hur vi kan minska utanförskapet för unga i Europa. Två av deltagarna är från Sverige och jag är en av dem.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att få delta i ett sådant sammanhang och få träffa ungdomar och socialarbetare från en mängd länder. Ukraina, Bulgarien, Vitryssland, Armenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Grekland, United Kingdom, Italien är några av länderna som är representerade.

Jag älskar att resa, jag älskar att möta människor och få inblick i nya kulturer. Jag älskar mitt arbete med att få unga att hitta sina egna resurser, drömmar och lösningar och sin väg att bli delaktiga i samhället. Alla dessa bitar läggs nu ihop i ett skimrande pussel som det ska bli spännande att se vilken bild som framträder och vilka erfarenheter jag tar med mig hem om en liten vecka. Men här och nu njuter jag av att äventyret väntar runt hörnet och att jag imorgon somnar i en annan del av Europa. Det finns alltid mer att upptäcka inom och utom oss och jag älskar att vara en del av det.

Jag skulle behöva byta miljö....

... befinna mig i ett annat land, se nya vyer och känna andra dofter. Jag behöver boka in en resa utomlands helt enkelt säger jag till min kollega.

Inom en halvtimme så blir det just så. Jag blir nämligen erbjuden via jobbet att åka en vecka till Strasbourg för att delta i ett europeiskt seminarium med fokus på utsatta ungdomar. Jag tackar ja till förfrågan på stående fot när min personalchef ställer den. Tillsammans med deltagare från olika länder ska vi samlas i denna fråga. Tänk ibland får man precis det man önskar innan man ens hunnit tänka tanken klart.

Jag möter pedagogiska mamman och hennes man efter jobbet eftersom de är i Stockholm över helgen. Det har märkts på dig att du börjar bli rastlös säger min mamma och precis så är det. Drömmen om att åka utomlands på semester kvarstår men nu väntar ett äventyr som gav mig just det där glittret jag behövde den där grå fredagen. Stort tack för det.

Jag tar med mig en bit av Lappland då morfar packar väskan...

.. full med norrländsk mat. Pitepalt, torkat renkött, jokkmokkskorv och löjrom får följa med på färden tillbaka till hufvudstaden.

Mina dagar här har gått snabbt och samtidigt så har det varit vilsamt och det känns som om jag varit här länge. Men man kan ju inte stanna tiden trots att man vill ibland och inte kan man packa ner mormor och morfar i väskan heller, skulle bli väldigt knöligt och tungt. Men minnen från en skön, avkopplande julhelg tar jag med mig. Den innehöll allt jag någonsin önskat.

Det är alltid med vemod jag lämnar min familj eller andra människor som jag älskar men samtidigt åker jag ju tillbaka till mitt vardagsliv där jag också omges av vänner som bor i mitt hjärta . Jag är lyckligt lottad som har alla dessa fina människor i min vardag. Avsked är inte min starka sida men är ju oundvikligt i livet.

Sista dagen innan avfärd så har jag dansat till Sofia Jannok med min mormor i hennes kök. Vi har gjort händerna mjuka och lena genom att gnida in dem med kaffesump och sen sköljt dem i kallt vatten (ett av de bättre husmorsknep jag vet även om det doftar kaffe om dem ett tag sen). Promenaden genom vintervackert Gällivare och min morfar som packar min ryggsäck lika väl som vanligt är andra stunder från årets näst sista dag.

Inatt ska jag vaggas till sömns på nattåget på min 120 mil långa färd tillbaka till Stockholm som tar lite mer än 15 timmar. Jag brukar säga att jag är uppvuxen på tåg efter alla resor hit jag gjorde som barn och sover nästan lika gott där som hemma i min säng.

10,02 anländer jag i min nuvarande hemstad imorgon om tåget är i tid. Då har 2010 inte många timmar kvar. Avståndet till de jag älskar är ibland långt men i mitt hjärta finns de alltid nära och jag vet ju att vi ses nästa gång nästa år. Dit är det inte långt.