Men nu är det oktober och jag sitter och lyssnar på Björn Ranelids program på väg hem från jobbet. Regnet slår mot rutan på tunnelbanan och jag är trött. Ungefär 17 minuter in i det nedladdade programmet kommer orden som får mig att sluta andas och som går rakt in i mitt hjärta. Här är delar av den texten:
Varje människa existerar endast i ett enda exemplar
och när hon är borta kan hon inte ersättas av någon annan.
Vi simmar från stranden JAG till stranden DU i havet VI.
Kärlek är den enda atombomb som kan utplåna kärlek och ondska i världen.
Vi går långt för att upptäcka ett mirakel och glömmer bort att det finns inom oss.
När ett barn föds darrar alla kompassnålar på jorden.
Då borde alla krig tystna,
hur långt ut i rymden når det nyfödda barnets skrik?
Nu slår ditt hjärta och nu porlar mitt blod.
Barnet har redan i sitt första andetag gjort sig förtjänt av sin plats i världen
och den kan inte bli större genom pengar, ära och berömmelse.
Ingen människas värde kan bestämmas av ekonomer, politiker eller furstar.
...
Ingen nobelpristagare i fysik, kemi eller medicin
kan förklara kärleken, sinnligheten, lusten, glädjen och skrattet.
Varje tår från en människas öga är ett löfte om framtiden.
När våra kroppar är för små så gråter och skrattar vi
ty vi kan inte härbärgera glädjen och sorgen.
Min mamma och pappa är döda
men närsomhelst slår dom ut som en blomma i mitt öga.
...
Kärleken väger ingenting och likväl är den mäktigare än allting annat i världen
Ingen kan förklara och mäta kärleken men alla kan känna igen den i ett ansikte.
(Ur Björn Ranelids sommarprogram 2008)
