.. och december anländer.
På instagram och facebook ser jag ljusstakar och lussebullar. Snövita vidder möter mig från delar av Sverige som lyses upp av ljusklädda granar och julstjärnor i alla dess färger. Jag tycker om december. Jag tycker om julen.
I Indialand så svettas jag och dricker alkoholfri favoritdryck istället för glögg på första advent. Vintern och julen känns långt borta men jag är glad att jag kommer hem och får fira den med familjen. Har du hemlängtan frågar någon? Nej det har jag jag sällan när jag reser, men jag kan ha stunder då jag tänker med kärlek på vänner och familj och önskar jag kunde ge dem en kram eller bara ses över ett samtal.
Men de är ändå ständigt närvarande i mitt hjärta oavsett vart jag är i världen. Jag ser min yngsta bror prova nya glöggsorter och vem vet om han komponerar en jullåt till årets jul, det har hänt förr. Jag kan se hur mormor står och instruerar morfar när han hänger upp julgardinerna med Dundret som kuliss bortanför köksfönstret. Decemberhimlarna däruppe är det vackraste jag vet även om solen inte går över horisonten men där norrskenet kan spraka i färg på nattsvart himmel.
Jag kan se hur min lillasyster har mer fokus på sin 40-årsfest i nyårsskrud än julens dagar och hur min andra syster planerar veganska rätter som hon ska laga. Min mellanbror ser fram emot att hans son Louie ska fira sin första jul och det är viktigare än julen självt. Systerdotter Alma sjunger julsånger och undrar vad som kommer finnas i hennes paket. Sen har vi pedagogiska mamman som trallar i sitt kök och kanske bakar om lusten faller på och låter alla sina barn följa sina drömmar och gläds med dem på vägen. Det är en av orsakerna till att vi alla är där vi är i livet.
Den 17:e December anländer jag hem, då önskar jag snö, glitter och sprakande ljus. Jag vill dricka varm glögg och njuta julsånger och möta familj och vänner. Men nu är jag här och njuter det som är, kalla drycker, varm sand, sprakande färg och att ta dagen som den kommer.
På instagram och facebook ser jag ljusstakar och lussebullar. Snövita vidder möter mig från delar av Sverige som lyses upp av ljusklädda granar och julstjärnor i alla dess färger. Jag tycker om december. Jag tycker om julen.
I Indialand så svettas jag och dricker alkoholfri favoritdryck istället för glögg på första advent. Vintern och julen känns långt borta men jag är glad att jag kommer hem och får fira den med familjen. Har du hemlängtan frågar någon? Nej det har jag jag sällan när jag reser, men jag kan ha stunder då jag tänker med kärlek på vänner och familj och önskar jag kunde ge dem en kram eller bara ses över ett samtal.
Men de är ändå ständigt närvarande i mitt hjärta oavsett vart jag är i världen. Jag ser min yngsta bror prova nya glöggsorter och vem vet om han komponerar en jullåt till årets jul, det har hänt förr. Jag kan se hur mormor står och instruerar morfar när han hänger upp julgardinerna med Dundret som kuliss bortanför köksfönstret. Decemberhimlarna däruppe är det vackraste jag vet även om solen inte går över horisonten men där norrskenet kan spraka i färg på nattsvart himmel.
Jag kan se hur min lillasyster har mer fokus på sin 40-årsfest i nyårsskrud än julens dagar och hur min andra syster planerar veganska rätter som hon ska laga. Min mellanbror ser fram emot att hans son Louie ska fira sin första jul och det är viktigare än julen självt. Systerdotter Alma sjunger julsånger och undrar vad som kommer finnas i hennes paket. Sen har vi pedagogiska mamman som trallar i sitt kök och kanske bakar om lusten faller på och låter alla sina barn följa sina drömmar och gläds med dem på vägen. Det är en av orsakerna till att vi alla är där vi är i livet.
Den 17:e December anländer jag hem, då önskar jag snö, glitter och sprakande ljus. Jag vill dricka varm glögg och njuta julsånger och möta familj och vänner. Men nu är jag här och njuter det som är, kalla drycker, varm sand, sprakande färg och att ta dagen som den kommer.
