Tanken var att jag skulle vila i en hängmatta men vädret inbjöd mer till promenad med mitt prickiga paraply. Anjas program gjorde mig glad och hoppfull. Från min synvinkel handlade det om mod, våga möta sig själv och vem man är bakom den fasad man visar. Sen handlade det väldigt mycket om kärlek. Mänskligt, modigt och väldigt bra. Det finns delar av det som jag känt till men att hon själv får berätta och sätta sin prägel på sin historia och göra det på sitt vis när hon själv vill är ju sommarpratarprogrammet som gjort för.
Efter att jag lyssnat klart och vandrat med Stockholmsvyer och naturkänsla längs med vattnet så sätter jag mig på ett café och funderar över programmet jag just hört. Hur lätt det är att vi är en person utåt och ibland inte möter våra inre sidor eller vågar visa dem förmodligen utifrån vissa rädslor. Att vara autentisk i fler situationer, våga älska och stå upp för sin kärlek och vara modig i sitt eget liv. Så mänskligt och ibland så svårt.
Genom att göra just det i sin vardag, via ett sommarprogram eller i ett möte så tror jag vi alla växer och jag tror fler vågar. Själv tycker jag det är befriande när människor bara vågar vara i sig själva och struntar i fasader. Ibland kan vi ju behöva dem (i arbetet, i möten där vi vill behålla vår integritet) men ibland är det lätt att fortsätta visa fasaden istället för att bjuda in när vi skulle kunna.
Jag luktar på regnvåta rosor på min väg hem och min blick finner jag ett rosblad som fallit till marken och bildat en hjärta bland regndropparna. Mitt på asfalten vilar hjärta och du finner det om du väljer att leta, ibland behöver man byta vinkel för att se det som är så uppenbart.
