... när jag lämnar Citykonditoriet och tänker att fastän jag någonstans inuti blivit förändrad från när jag klev in så syns det inte i mitt yttre.
Under glittrande kristallkronor och målat tak så faller en insikt in i mig. Min mun är fylld med mördegssmak och i min hand håller jag en bok. Jag är där för att läsa och bara ta en stund med mig själv men istället kommer en sån där livsviktig insikt som gör att jag liksom stannar upp. Hade jag varit troende hade jag trott det var Gud som talat till mig, nu tror jag snarare att insikten och vetskapen kommer från min själ.
Insikter kan växa fram, knacka ihärdigt på en axel som ignorerar eller så kan de komma precis som klyschan säger.. som en blixt från klar himmel. Det var den sortens insikt som drabbade mig, fångade mig och förändrade mig. Nu vilar den i mitt inre som ett litet frö som varsamt lagts i jord där den får växa och sedan slå ut i blom. Men en planta som inte går att rycka upp med rötterna utan som med osynliga trådar vävt en vacker väv runt mitt hjärta. Inte något som syns, men som känns.
