Fräser jag till skärmflygaren som ser ganska oförstående ut. Hur ska han veta att jag just råkat sätta på duschen och blött ner hela min handtvättade och tidigare torra tvätt.Ibland tror jag på fullaste allvar att jag är en seriefigur som hamnat i fel värld och nånstans så går det omkring en vanlig människa i seriefigursvärlden och kan inte för sitt liv förstå hur hon hamnade där.
Varför tror jag att jag är en seriefigur eller åtminstone kan titulera mig fröken Papphammar?
För det första är jag ganska så klantig. Jag tappar saker, konstant på väg att ramla, råkar slå till folk med armbågar och paraplyer etc. Som en liten professorstant.
Det finns semesterbilder från en resa i Thailand där jag har ett stort compeedplåster i pannan efter att ha fått ett infekterat sår på denna lämpliga och diskreta plats. Det händer när tuktuk:en körde i ett gupp och jag slog min kamera där så det sa KLONK (man undrar ju om det är helt tomt) och jag lyckades inte ens fota det jag tänkt mig. Infekterat blev det och compeed var lösningen. Då var man foxy!
Sen händer det alltid konstiga saker med mig och oftast kan jag skratta åt det (åtminstone efter ett tag). Det är speciellt en vän och jag tillsammans där det alltid händer massa konstiga saker. Jag har till exempel försenat ett helt plan tack vare en elektrisk tandborste och jag har glömt bort att jag stod på en tunnelbaneperrong när jag skulle träna in ett svårt lindy hop steg... det var tomt när jag började men när tunnelbanan kom 9 minuter senare så insåg jag att det inte var det längre. Folk log en hel del. Vem vet, jag kanske är Svedmyras egen byfåne? Snäppet värre än att bli kallad kattmamman av grannarna vilket också hänt.
Något jag många gånger önskar är att jag kunde teckna uttrycksfulla seriefiguerer (skulle vilja kunna teckna liknande Lady Thirty) för det händer så mycket roligt (och sorgligt) ute i livet och jag skulle verkligen vilja rita det för jag ser det i bilder (ni ser, jag ÄR en seriefigur). Ett år så gick jag till och med en teckningskurs för att åtminstone komma igång men mina tecknartalanger (och även mitt tålamod) räcker än så länge inte särskilt långt. Så nu njuter jag av andras och tecknar i ord som både pedagogiska mamman och Emma påpekat.
Skärmflygaren då? Vad tycker han om att vara tillsammans med fröken Papphammar? Ja, även om han är less på att få armbågar i ansiktet när jag sover eller att jag trampar på honom eller glömmer bort hans onda axel så tror jag nog att jag skrämde honom mer häromdagen när han skulle ta julmust och jag väser fram: Myyyy prrecioussss (likt Gollum) och han ser nästan lite rädd ut. Han är inte bara tillsammans med fröken Papphammar utan även med någon som är mustmissbrukare. Hur ska det här sluta.. inte vet jag men bara jag får min must NU så löser allt sig....
