Med tårarna rinnande nerför mina kinder...

... går jag till tunnelbanan samtidigt som jag pratar i telefon med min syster.

Men det är inte för att hon berättar något sorgligt eller för att jag är ledsen som jag gråter utan jag tror först att det är för att jag är trött och vårljuset skarpt. Efter ett tag inser jag att det är en allergisk reaktion. Jag har provat en ny ögonkräm men den har nog inte riktigt den avsedda effekten på mina ögon. Det är tur att jag kan den här vägen utan och innan för mina ögon svämmar bokstavligen över. Däremot kanske de som möter mig undrar lite över mina röda ögon och min virrande gång och tror att jag tagit till starkare drycker för att vakna till liv på morgonen eftersom jag har en thermomugg i handen. Den innehåller i och för sig en stark dryck för en koffeinkänslig person som jag eftersom det handlar om cappucino men det är nog inte vad de tror.

Ögonen är inte så mycket att göra åt eftersom reaktionen är fördröjd och krämen för länge sen gått in i huden (det hände en annan gång med samma kräm men då insåg jag inte sambandet). Det är bara att gilla läget och torka ännu en tår. De rinner fortfarande över en timme senare det vill säga på tunnelbanan, på bussen och när jag kliver in på jobbet där mina kollegor tittar förskräckt på mig innan de förstår vad det handlar om.

Det här är andra morgonen i veckan som får en märklig start, vad ska detta sluta? Igår hann jag inom loppet av en halvtimme:

- Bränna tummen på thévatten
- Ha sönder ett favoritglas
- Bränna armen på strykjärnet
- Hälla ut ett helt glas vatten över en hög med viktiga papper som jag skulle gå igenom vid tillfälle. Där låg tidningar, pensionspapper, sifoundersökning, räkningar och stickbeskrivningar i en fin liten pöl och guppade. Mitt ordval när detta hände lämpar sig inte här men kapten Haddock skulle blivit inspirerad och imponerad.

Det är inte för inte jag brukar kalla mig själv fröken papphammar med jämna mellanrum och om någon observerade mig tror jag att de skulle dra samma slutsats och undra om man inte borde utfärda klass 1 varning på mig vissa dagar. Om inte för allmänheten så för mig själv.. undra om det är ett godtagbart skäl att stanna hemma från arbetet? Det borde nästan vara det.

I vilket fall som helst så virrar jag vidare i livet med röda ögon mot nya knasigheter och äventyr.På den vägen så skrattar jag ibland åt mig själv och det som händer. Det är väl just det som är livet, man vet aldrig vad en ny dag kan bjuda på.

Man blir nog väldigt blöt om man halkar idag..

... säger jag till Skärmflygaren och blickar ut över is täckt med vatten, snöslask och massor med pölar.. Stockholm från sin bästa sida med andra ord.

Japp man blir väldigt blöt konstaterar jag en halvtimme senare då jag sätter mig pladask i en härlig pöl.. inpå bara skinnet går vätan och jag har valt att sätta mig på en mycket trafikerad gångväg mellan tunnelbanestationen och vår Icabutik. Jag var glad över att kappan mirakulöst åkt upp så att jag kunde dölja min genomdränkta byxbak lite i alla fall, men det kändes märkligt. Men är man fröken Papphammar så är man. Måste ju leva upp till min titel.

Men jag rekommenderar ingen att pröva i allafall utan istället vill jag tipsa om två andra saker:

* För er morgonpigga som är nyfikna på Momo så läser Mats Rosén högt ur denna bok imorgon söndag i P3 kl 7,40 . För er andra som inte är uppe vid den tiden så lägger Sveriges radio ut alla program på sin hemsida i 30 dagar efter att de sänts.
* För er stickglada med hjärtat på rätta stället så kan ni sticka varma kläder och därmed skänka värme till hemlösa i Stockholm. Läs mer på www.hjalpstickan.se.

Nu ska jag stanna inne idag och inte ha någon mer uppvisning i roligt fall på blöt is i farstartad stil. Det får nog andra stackars Stockholmsbor stå för. Ibland gäller det att gå med försiktiga steg på livets stig.

Vet du om att du är tillsammans med fröken Papphammar?

Fräser jag till skärmflygaren som ser ganska oförstående ut. Hur ska han veta att jag just råkat sätta på duschen och blött ner hela min handtvättade och tidigare torra tvätt.

Ibland tror jag på fullaste allvar att jag är en seriefigur som hamnat i fel värld och nånstans så går det omkring en vanlig människa i seriefigursvärlden och kan inte för sitt liv förstå hur hon hamnade där.

Varför tror jag att jag är en seriefigur eller åtminstone kan titulera mig fröken Papphammar?

För det första är jag ganska så klantig. Jag tappar saker, konstant på väg att ramla, råkar slå till folk med armbågar och paraplyer etc. Som en liten professorstant.

Det finns semesterbilder från en resa i Thailand där jag har ett stort compeedplåster i pannan efter att ha fått ett infekterat sår på denna lämpliga och diskreta plats. Det händer när tuktuk:en körde i ett gupp och jag slog min kamera där så det sa KLONK (man undrar ju om det är helt tomt) och jag lyckades inte ens fota det jag tänkt mig. Infekterat blev det och compeed var lösningen. Då var man foxy!

Sen händer det alltid konstiga saker med mig och oftast kan jag skratta åt det (åtminstone efter ett tag). Det är speciellt en vän och jag tillsammans där det alltid händer massa konstiga saker. Jag har till exempel försenat ett helt plan tack vare en elektrisk tandborste och jag har glömt bort att jag stod på en tunnelbaneperrong när jag skulle träna in ett svårt lindy hop steg... det var tomt när jag började men när tunnelbanan kom 9 minuter senare så insåg jag att det inte var det längre. Folk log en hel del. Vem vet, jag kanske är Svedmyras egen byfåne? Snäppet värre än att bli kallad kattmamman av grannarna vilket också hänt.

Något jag många gånger önskar är att jag kunde teckna uttrycksfulla seriefiguerer (skulle vilja kunna teckna liknande Lady Thirty) för det händer så mycket roligt (och sorgligt) ute i livet och jag skulle verkligen vilja rita det för jag ser det i bilder (ni ser, jag ÄR en seriefigur). Ett år så gick jag till och med en teckningskurs för att åtminstone komma igång men mina tecknartalanger (och även mitt tålamod) räcker än så länge inte särskilt långt. Så nu njuter jag av andras och tecknar i ord som både pedagogiska mamman och Emma påpekat.

Skärmflygaren då? Vad tycker han om att vara tillsammans med fröken Papphammar? Ja, även om han är less på att få armbågar i ansiktet när jag sover eller att jag trampar på honom eller glömmer bort hans onda axel så tror jag nog att jag skrämde honom mer häromdagen när han skulle ta julmust och jag väser fram: Myyyy prrecioussss (likt Gollum) och han ser nästan lite rädd ut. Han är inte bara tillsammans med fröken Papphammar utan även med någon som är mustmissbrukare. Hur ska det här sluta.. inte vet jag men bara jag får min must NU så löser allt sig....