När jag blickar ut över salen..

.. så får jag en välbekant känsla. Det känns lite som deja vu.

Det känns verkligen som om jag har varit här förut, men det känns som att den gången såg jag den från scenen och inte från åskådarplats. Den logiska sidan av mig slår först bort tanken (kan ju ha något med min scenskräck att göra) men känslan pockar på. Sen landar minnet i mig.

Det stämmer. Jag har varit här förut och då stod jag på scenen. Men det är nog närmare 30 år sedan och det är ett minne som jag inte plockat fram på många år. Den gången så stod jag och sjöng på scenen med vår ditresta kör från Leksand som tillsammans med andra unga örnar sjöng av hjärtats lust. Sista sången så hämtades stadsminister Olof Palme upp i sånghavet och stod där mitt ibland oss sjungande barn i röda tröjor. Efter sista sången sprang vi upp i gångarna och gav någon i publiken en fredsduva. Jag minns att jag gav den till en indisk dam som tackade på engelska. Jag blev blyg och sprang snabbt vidare.

Ibland så väcks ett minne ur sin sömn och man blir klarvaken. Jag blir förvånad när det händer, salen är inte speciellt olik andra föreläsningssalar som jag besökt men någonstans inom mig så väcktes det omgående. Helt plötsligt är jag 8-9 år och står där med fjärilar i magen och sjunger av hjärtats kraft utan tanke på hur det låter.

Inte trodde den flickan vid det tillfället att huvudstaden skulle vara hennes hemstad och att livet behandlat mig så väl och gett mig många gåvor men också många utmaningar. Då var nog min tanke att Leksand för alltid skulle vara min hemort och att jag och bästa kompisen Malin alltid skulle bo nära varandra. Jag bär den där 8-åringen i mig, jag bär också min 15-åring , 33-åring och alla andra åldrar jag hittills levt.

Ibland glömmer jag att jag kan rådfråga de delarna av mig själv och minnas saker de lärt mig. Inte var den flickan rädd för att stå på scen på samma vis, hon spelade till och med huvudroller i teaterpjäser på den tiden. Jag bär henne och hennes upplevelser inom mig.

I en föreläsningssal så reste jag i tiden för ett ögonblick. Jag har tänkt på den stunden de senaste dagarna. Hur något från det förflutna väcks till liv när man minst anar det och den röda tråden som löper genom livets väv även de dagar man inte ser den.

Under mina resor har jag ibland lärt mig så mycket om mig själv,
genom livets resa så lär jag mig ännu mer om jag lyfter blicken
eller byter perspektiv ibland.

Livets mönster...

Jag har ett favoritcitat ur boken "Winonas Väv" (Priscilla Cogan) som jag ofta tänker på (fast i förkortad mening). Hela citatet lyder så här:

... Linnet eller mattan med dess vävda bilder används ofta som symbol för livets komplexa symboliska mönster och ödets hemliga avsikter. De representerar det mer övergripande i våra liv, som vi inte vet något om så länger vi lever ...det är inte förrän i ålderdomen när man ser tillbaka som man ser att det fanns ett mönster i alltsammans.

(Marie Louise Von Franz - Sagotolkning)

Jag tror inte att det krävs att vi blir gamla innan vi kan se mönstret. Men i mitt liv så har jag märkt att jag ibland när jag befinner mig mitt i en process inte se syftet i det som händer. Men helt plötsligt ser jag den röda tråden och att jag kanske behövde just den erfarenheten för att få något annat eller utvecklas i någon riktning. Så väljer jag att se livet, inte som ett virrvarr utan som en väv, matta eller kanske ett vackert lapptäcke med bitar av turkost som lyser upp.