Klättertankar i mitt klätterträd....

.... med septembersolen strilande genom lövverket och den krispiga luften som jag bara älskar. Ännu har inte hösten klätt in världen i sina färger utan mest varsamt smekt in några penseldrag här och var. 

Klättertankar handlar både om de tankar som får vila hos mig i trädet men också att jag tankar kraft av att sitta i där. Det är andra gången de senaste tio dagarna jag tar mig tiden att åka ut dit för att vila och reflektera i dess famn. Trädets tankeplats är en plats att landa på, samla tankar inför och efter de utbildningsdagar som jag nyligen har ansvarat för vilket är en utmaning för en person som inte tycker om att stå i centrum men som vill sprida kunskap, hopp och tillit till de som möter de jag arbetar med. Det har varit vemodsstunder också, över drömmar som inte slog in när de vävt ett stjärnglittrande täcke en stund över livet men ännu mer över någon som lämnat jordens stigar för tidigt och som följt min och pedagogiska mammans livsstig innan jag var född. Någon fattas oss helt enkelt.

Hösten är en av de vackraste årstiderna i min värld, jag tycker så mycket om att vara i dess mitt och leva med alla sinnen på vid gavel. Den är mer romantisk och sagoskimrande än våren tycker jag många gånger. Den senaste veckan har jag vaknat till en dimma som lättar över Svedmyraskog innan dagen fylls med solens lekfulla lek genom grenverk, över gator och i vattnets spegel och det är så vackert så jag tappar andan ibland.

När tankar snurrar kring mina utbildningsdagar och jag behöver landa i kroppen är det klätterträd, glädjefull dans och promenader som ger mig frid, ro och lugn. Det gäller att veta vad och var man behöver tanka oavsett om livet går i dur eller moll.

 oc

Tid för tanke..

.. står det med sirliga bokstäver invid den röda bänken i Sinnenas trädgård. Det har blivit en av mina tankeplatser. En plats att samla tankarna på, bara vara i stillhet eller lägga sin ner och ägna sig åt lite loj nöjesläsning.

Platser där tankar kommer ikapp eller där sinnet bara får vila ifrån dem i en stilla meditation. Jag letar nog ofta upp såna små öar av stillhet i min annars ganska hektiska och sociala vardag. Jag har ett klätterträd på Djurgårn, en stam i årstaviken, en bänk invid mitt hem och sen en röd bänk i en vacker trädgård. De där platserna är mina och samtidigt allas på nåt vis men för mig laddade med en kraft, energi och en stillhet som jag tycker om. Jag har gråtit, skrattat, låtit nyförälskade fjärilar leka i min mage och funderat över små och stora beslut på dessa platser. De är laddade med trygghet och frihet samtidigt.

Även ute i landet finns platser jag tycker om att sitta på såsom stranden och piren vid Luleälvens kant, på förstukvisten i Dalarna, på bryggor vid tjärnar och på klippor invid havet i Göteborg. De är också platser som är mina. I tanken återvänder jag ibland dit och andra gånger till mer exotiska platser från mina resor. Tänk vad gott att ha platser där jag väljer att vara när jag behöver byta perspektiv, byta hemmets stillhet mot naturens eller bara ta en ny dag i handen och vandra ut i livets dal

Vid älven som följt mig sedan jag föddes...

... tycker jag om att vila och ta en tankestund. Det är en bra tankeplats i såväl solsken som i duggregn med vågor som slår mot stranden.

Livet, detta äventyr med sina soliga dagar och sina stormar. Denna plats för kärlek, lycka, sorg, besvikelser, vackra stunder och gråa dagar. Detta äventyr som bara kan levas i nuet men återupplevas i minnet och väva framtidsdrömmar om.

Att för några timmar möta en vän som jag lärde känna för 25 år sedan och bara vara i den stunden. Prata om det som varit fantastiskt under de år vi inte mötts och det som varit tufft. Hur livet har fört oss i olika riktningar från bygden där röda trädhus och djupa tjärnar vilar mellan grönskande dalar, åkrar och livets ängar. När vi skiljs så får jag med mig  lite hopp, inspiration och värme hem när kvällen är över. Nästa sommar ses vi igen, men vi finns i varandras liv i vardagen genom tankar, bloggen och facebook. Vägen till en vän är aldrig lång.

Mina tankestunder är nödvändiga för att jag ska fatta välgrundade beslut, förstå det som händer mig i livet, smälta de härligheter jag upplever och acceptera de svårigheter jag möter. Att känna mig som en del av något större i naturens mitt på denna plats  där min gammelfarfar inledde sitt liv. Hans bygd, en av alla mina hembygder. De som jag bär med mig i hjärtat var jag än i världen befinner mig och som på olika vis präglat vem jag är.

Med en kopp thé i handen så kliver jag ner på min strand eller vilar på piren för att bara vara i livet så väl i tanken som i nuet. Älskar denna plats, denna älv, denna strand och denna stund.

Jag sitter på bryggan...

... och blickar ut över vattnet.

Jag hör suset i vassen blandas med det avlägsna ljudet av trafik och ibland hörs musiken från festivalen popaganda. På andra sidan ser jag cedergrenska tornet sticka upp och jag påminns om Stockholms bästa julbord i fantastisk miljö. Naturhistoriska museet vilar högt över grönskan och är verkligen en vacker byggnad. Jag skymtar taket på bergianska trädgårdens växthus och minns ett besök där med pedagogiska mamman. Stockholm är sannerligen vackert och har så många vackra platser.

Skärmflygaren ska träna och jag har tagit en promenad under tiden och det är då jag hittar bryggan. Min bok och anteckningsbok blir liggande och så sitter jag bara på bryggan och lyssnar på ljudet från vattnet, trafiken och fiskaren som gång på gång kastar i sin lina i vattnet. Tankarna och känslorna löper fritt och den reflektion som jag såväl behöver får den plats den behöver. Vid vatten finner jag ofta lugn. En tillfällig tankeplats. Där vilar jag.

Tankeplatser kan jag hitta varsomhelst och jag behöver dem för jag gillar ju att reflektera och leka med tanken. Men den dagen jag flyttar in i mina drömmars pippihus så kanske jag bygger ett litet hus tillägnat tanken. Jag såg nämligen ett på en djurgårdspromenad som nog har just det syftet. Finurligt, klokt och vilsamt för själen. Där kan tanken få luft under vingarna.