Sätt hjärtan i brand i Leksand..

.. uppmanar Swebus och visst åker jag tur och retur Leksand med just dom. Men de där hjärtana som ska sättas i brand lämnar jag åt någon annan.

Klassfest. Det är ett laddat ord har jag lärt mig för det väcker verkligen reaktioner när jag nämnt att jag ska på klassfest. En del tycker att det låter roligt andra får något olustigt i blicken och säger att de inte visste om de skulle vilja gå om de blev bjudna. Kommentarerna på bloggen vittnar även dom om blandade känslor.

Jag visste direkt att jag ville gå när inbjudan kom. BUT4 var en skön klass och jag minns min gymnasietid med värme. 17 år sedan vi sågs och 22 sköna klasskompisar dök upp. Lika sköna som sist vi möttes och såg inte ut som om 17 år passerat. Men vi hade bytt ut våra utväxta pudelpermanenter och blonderingar mot mörkare toner. Drömmarna om barnskötarjobb mot jobb som polis, öppna egen butik, öppna eget inom hälsosfären och att våga leta nya vägar. Vissa jobbar så klart inom barnomsorgen eftersom de var deras dröm. Alla utom 3 har barn (och jag är en av dom).

Vi mindes, påmindes, skrattade och åt gott. Det frågades, kramades och skålades. Vi tittade på bilder från klassfester, friluftsdagar och studentdagen. De flesta av oss hade folkdräkt den där kalla dagen den 18:e December då vi sjöng att den ljusnande framtid är vår. Vår är ännu framtiden. En av tjejerna frågade om vi kände oss vuxna, alla svarade nej. Önskar att jag hade hunnit prata mer med alla men man kan inte hinna allt. Men festen var trevlig och det var kul att träffa Ankan, Annelie, Jessica och alla de andra igen.

Idag har jag passat på att träffa min musikaliske bror i hans lägenhet i Borlänge och min fotbollspelande bror över en fika på Siljan. Räkmackan rekommenderas varmt. Så även om klassfesten inte innebar att några hjärtan sattes i brand så var det en påminnelse om att tiden i vissa fall är oväsentlig för sköna personer har fortsatt att vara just det. Det är värt mycket.