Jag kliver av tåget..

.. och känner mig hemma.

Göteborg är faktiskt en av mina gamla hemstäder. Jag bodde här i 3,5 år och saknar den ofta.

Den varma vårbrisen och den skira grönskan möter mig i min väntan på min älvlika vän med sitt bubblande skratt. Hennes lägenhet omfamnar mig i sin komposition med varma färger, originalitet och hemtrevnad. Hennes estetiska ådra glittrar till i allt hon gör. Hon sprider stjärnstoft omkring sig.

En promenad genom ett solbelyst Majorna med hunden Esther dansandes vid vår sida. Fåglarna sjunger och människorna ler. Sommarvärme i västkustfamn gör gott för själen.

En biltur mot Mölnlyckes utkant där min smyckesskapande vän bor i sitt drömhus. En vassbeklädd sjökant nedanför huset inbjuder till sinnesro och vattenfrid. All den hårda renoveringen har lönat sig och huset öppnar upp för sjöutsikt. Skratten stiger upp mot frigjorda taknockar.

Ytterligare en vän finns där. En sån vän där vänskapen föddes vid första ögonkastet i en tråkig fabrikslokal fylld med människor. Dessa två vänner har funnits i mitt liv i 13 år sedan vi läste en a-kurs i Spanska ihop. De här två vännerna och min älvlika vän är sådana goa personer som sprider värme, skratt och kreatitivitet kring sig.

När natten sluter sig kring huset och stjärnorna tänds är det dags att återvända till huset på berget.

Imorse väckte Göteborg oss med fågelsång och solsken. En frukost värd att minnas med utsikt över Majornas takåsar sprider morgonglitter över dagen. Havet lockar oss ut. Sen sitter vi där, på solvarma klippor och ett glittrande hav där tången doftar. Fetaostfyllda laxmackor njutes på klipphäll vid solglittrande havskant som balsam för kropp och själ. Hunden Esther badar och vi läser och inget fattas oss.


Att resa bort kan ibland vara som att komma hem.