Bubblande stiger vårt samtal mot taket

.. i Högdalshallen när vi simmar tillsammans en fredagsmorgon i April.

Min vän K och jag lärde känna varandra för 5 år sedan då jag började arbeta på samma arbetsplats som henne. Idag är hon en nära vän. Nära vänner ska man vara rädd om.

Badet avslutas med att jag får presenter som överraskning, älvklistermärken och ett hav av pappersblommor. Till din visionboard tänkte jag säger K. Hon känner mig väl.

När vi skilts åt efter en skön start på dagen så virvlar mina tankar vidare kring möten och vänskap. Möten på universitet, pendeltåg, arbetsplatser, elevhem, resor, hyreshuset, och bloggandet som lett till vänskap finns i min historia. Vissa vänner har försvunnit under livsvägen och nya kommit till.

Ibland när jag berättar om någon av mina vänner så säger den jag pratar med: -Du verkar ha så spännande vänner! De är spännande för att jag ser dem som det. Alla är vi spännande i någon form. Mina vänner vågar göra sina egna val, hitta sina vägar och ta sig fram på livsvägen även om det är svårt ibland. Det kan handla om att köpa raggarbilen man drömt om eller att sälja firman man byggt upp.

Vänskap är ingen enkel relation men för mig livsnödvändig. Sedan min tid i telefonkundtjänst och när jag var stressad är jag tyvärr en kratta på att ringa mina vänner. Försöker därför messa eller på andra sätt visa att jag finns där. Innan dess pratade jag ofta och länge i telefon så jag förstår att vissa vänner undrar.

För sisådär 7-8 år sedan så upptäckte jag att det var lätt att prata gott om vänner och bekanta när de inte var där men att glömma att nämna det för dem. Då bestämde jag mig för att ha det som nyårslöfte att ge komplimanger direkt istället för att efter man skilts åt berätta för någon annan om allt som är bra med den personen. Det där är inget jag längre tänker på utan nu försöker jag verkligen tala om för mina vänner och bekanta vad jag uppskattar med dem. Jag vill ju att de ska veta det.

Några av de jag träffat på livets stig har inte några vänner eller väldigt få. De kanske har vänner men inte någon som de kan lita på och/eller dela saker med. Det smärtar mig. Alla förtjänar vi vänner. Att bli sedd, lyssnad på, förstådd, nån att skratta med och nån som tycker om en som man är och som stöttar en anser jag är ett av de grundläggande behoven. Mitt sociala kapital (som sociologer kanske skulle uttryckt det) är en av mina största rikedomar så här långt i livet. Men ett kapital måste man förvalta väl. Därför måste jag bli bättre på att lyfta telefonluren tror jag.

Att hitta nya vänner (eller snarare de vänner som bara väntar på att hitta nån som er) önskar jag till alla er som känner att ni inte har de vänner ni önskar. Men man har råd att vara kräsen när det gäller nära vänner men samtidigt tror jag på att vara öppen och se vad som händer. Det finns bekanta som det tar ett tag att känna och vänskap växer ibland långsamt och ibland kommer det som en explosion. Man vet aldrig när man möter en vän. Vi är alla värda att ha vänner och att ha BRA sådana.

Har ni nån vänskapshistoria/vänskapstankar som ni vill dela med er av?

En av mina närmsta vänskaper kan jag tacka en toalett i A-huset på Stockholms Universitetet för. Men det är en helt annan historia och inte så spännande som den låter....