Min oerhörda styrka

... kombinerad med min sårbarhet och bräcklighet är det som gör mig till människa.

Jag är övertygad om att du som läser det också besitter just det. Dagligen förvånas jag över de styrkor som de människor jag träffar såväl privat som i mitt arbete. Men styrka utan sårbarhet blir hårdhet och sårbarhet utan styrka blir uppgivenhet och jag är övertygad om att de i de flesta fall går hand i hand.

Vad ser du hos dig själv och andra? Kan du se dina styrkor? Kan du erkänna din sårbarhet? Är du rädd om andras känslor? Är de rädd om dina? Uppmärksammar du styrkan eller ifrågasätter du den?

Min inneboende styrka och min fasta förankring i jorden förvånar mig ibland. Ibland kan jag inte se den och ibland är den mer än tydlig. Min sårbarhet är inte alltid en styrka medan den i andra lägen faktiskt är just det. Glöm inte att er egen styrka eller andras finns där även när ni inte ser den. Ett grässtrå böjer sig lätt i vinden och ändå kan det spira upp genom asfalt med sin växtkraft.

Lev livet levande säger jag lite då och då. Att göra just det innebär att vi i vissa situationer blir sårbara men även att vi ibland måste våga vara starka eller stå upp för saker vi tror på. När vi utmanar oss själva så är vi både och. För att kunna vara modig krävs en gnutta rädsla men även att man samlar sin styrka och vågar ta ett steg för att möta sina rädslor.

Under en promenad på en lavastenstrand på Hawaii hittar jag vita hjärtan och påminns om att miljontals vattendroppar tillsammans kan slipa den en hård sten till den vackraste av symboler. För är inte hjärtat just det? Vår styrka och sårbarhet i sin renaste form.